Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
____ 1 1 O____
-L 1. U
Framställer Mollberg - säger Ljunggren - den stolta,
den aristokratiska sidan af nationallynnet, så är
Movitz en representant af den djupa, den innerliga
känsla, som likaledes är en svenskt nationell. Vår
så mycket omtalade artighet har kanske sin grund lika
mycket i denna känslighet som i vår ridderlighet. Vi,
nordens fransoser, hafva mera sentiment än söderns,
utan att dock denna känsla är hvad tysken kallar,
»gemiithlichkeit» ; ty denna är gemeriligen förenad
med ett visst pjunk å ena sidan och med en burdushet å
den andra, hvilka båda äro för oss lika stötande. Vår
känsla är njugg på ord; vi äro för förnäma och för
slutna inom oss, för att i tid och otid bära den
till torgs. Vanan att tillbakatränga den gör derför,
att den ofta har svårt att bryta sig fram genom
det hårda skalet; men lyckas detta, då känner den
stundom ingen måtta, men slår dock lättare öfver
i ytterligheter, då det gäller glädje, än då det
gäller sorg. Den gör att vi taga oss de obetydligaste
motgångar ganska nära, men ock att vi med resignation
bära ödets hårdaste slag. Denna djupa känslighet,
dold under en skroflig yta, är källan till många
fel och många dygder. Det svenska lättsinnet har i
den sin rot; det är nämligen icke tanklöst ytterst,
icke uttrycket ^af ett oblandadt glädtigt naturell,
utan det hvilar på ett tung-eller djupsinne, är detta
senares tvära öfverspringande i sin motsats. Movitz
är en sådan tung- eller djupsinnigt lättsinnig
känslomenniska. Samme Movitz, som så ofta uppträder
gråtande öfver bagateller, som står med ena foten i
Karons båt, han kastar hatten och peruken i böljorna
och »dricker hela verldens skål»». Denna blandning gör
Movitz till den mest humoristiska af alla figurerna,
med undantag af Fredman.
Movitz har genom sitt lättsinniga lefnadssätt redan
ådragit sig lungsot. Han har
"Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, Nedkramadt
bröst och platta skulderblad."
Men det oaktadt fortfar han att dricka, fastän han
vet, att han dricker döden. Lifvets fröjder utöfva
på honom den inflytelsen, att han ej vill rycka
sig ur deras trollring, utan hängifver sig åt dem,
njutande ögonblicket och med hopp för det kommande om,
att »englarne skola berga själen i en slup w, då hans
gamla bran vinsskuta går till grafvens botten. En mera
gripande dikt har aldrig skrifvits på svenskt mål,
än Fredmans epistel till fader Movitz under dess
sjukdom, lungsoten, hvilken elegi, såsom tecknande
det djupt tragiska i Movitz famlande efter lifvets
njutning, ännu då han håller på att ragla ner i
grafven, som utsväfningen för tidigt redt åt honom,
här må finna plats:
Drick ur ditt glas - se döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd och vid din tröskel står! Blif ej
förskräckt: han blott på dörren gläntar, Slår den
igen - kanske än på ett år. Movitz, din lungsot den
drar dig i grafven ...
Knäpp nu oktaven, Stäm dina strängar, sjung om
lifvets vår.
Guldguler hy, matt blomstrande, små kinder, Nedkramadt
bröst och plattjx skulderblad! Låt se din hand... hvar
ådra, blå och trinder, Ligger så svälld och fuktig
som i bad: Handen är svettig och ådrorna stela...
Knäpp nu och spela, Töm ur din flaska, sjung och
drick, var glad!
Himmel, du dör... din hosta mig förskräcker: Tomhet
och klang - inelfvorna ge ljud. Tungan är hvit, det
rädda hjertat kläcker, Mjuk som en svamp är sena, merg
och hud. Andas! ... fy tusan, hvad dunst ur din aska:
Lan’ mig din flaska! Movitz, gutår - skål! sjung om
vinets gud!
Uttir hans kärl din död i droppar flutit Helt
oförmärkt med löje, sång och ro. Ja, detta glas
bedröfligt inneslutit Glödande maskar, vill du,
Movitz, tro. Allt är förtärdt. Dina ögon de rinna.
Tarmarne brinna. Orkar du "ropa än gutår? "Jo, jo!"
Nå, så gutår! Dig Bacchus afsked bjuder:
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda...
Skull’ du åstunda ’ Ännu en falsup? Vill du dö?
"Nej - gutår!"
Christian Wingmark var strumpväfvare och bar titeln
af fältväbel. Han var, äfven han, i besittning af
stora musikaliska talanger, i synnerhet hvad angick
handteringen af Jleute-douce och flöjttravär. Han
tilldrog sig mesta uppmärksamheten genom sin stora
peruk och sin - nattkappa, hvilken sednare städse var
stärkt och nystruken. Wingmark hade således sinne för
elegans, ehuru hans lefnadsvanor inskränkte detta
hufvudsakligen till nattkappan. Han var en liten
fryntlig och korpulent gubbe, på hvilken väst och
byxor aldrig ville rätt förlikas. Bredvid honom på
en stol satt alltid hans gula Moppe, »hvilken gerna
gäspade hvar gång husbonden fattade i glaset». Moppe
skall också slutligen ha gäspat käften ur led. Han är
för öfrigt hjelplös i slagsmål, rädd för sin hustru
och gerna simmande i den ståtlige korporal Mollbergs
kölvatten.
Målande tecknas han sålunda af skalden sjelf i
Fredmans Testamente n:o 4: »Bortom den aflägsna så
kallade Nya Vägen å Norrmalm och i Johannistrakten,
under en förmultnad kropp-ås och ett till hälften
afvältradt tak, der vindsgluggen småningom börja
undandraga sig dagens ljus och skorstenen nedsjunker i
gatan: derstädes - inom några alnars kullblåst staket,
mellan glasbitar, skosulor och potpurrier af kulörta
trasor, i hörnet mot ett afträde, bakom en nedfallen
mangel, på en gammal lurfvig drottning Kerstins
gyllenlädersstol, i gruset efter en af bran4syn
sönderslagen kakelugn, bredvid en kull-stjelpt
balja sopor - befinner sig undertecknad fattige
manu-fakturist i en röd skarlakans-nattrock utan
foder och öfver-tyg» etc.
Fader Berg, »tapetmålaren och stadsvirtuosen på
flera instrumenter», är en synnerligen helgjutet
tecknad figur, en typ för dessa stadsmusikanter
som tyckas födda med stråken i hand, som aldrig
tröttna, utan fortfara att spela långt efter , det
alla ledsnat att höra dem. Hans passion är musiken
och glasen. Han arbetar ifrigt i den förra, men
misslyckas och förlöjligas af den satiriske Fredman,
som skrattar åt, huru han »sig förvillar, drillar
ibland». Fader Berg är dock ej att skämta med, han
befinner sig redan kl. | till 2 på morgonen i krakel,
stundom med utslaget öga och klufven näsa. Äfven med
fara att synas vidlyftiga, kunna vi här icke utelemna
Peter Bredströms qvicka biografi af mannen:
"Berg, skoflickare och tapetmålare samt piplekare
i Bacchi tempel, räknade staden Trosa för sin
födslobygd, hvarest honom hände den lyckan att födas
af sin moder under första giftet 1700, men bekom
’i det samma till stjuffader en förnäm kaffckokare i
Sachsen vid namn Benjamin Schwalbe af mer än vanlig
förmögenhet. Pilten sattes genast af stjuffadern
i skoflickerihandtverket, hvartill han tycktes af
naturen vara synnerligen danad. Det varade icke
heller länge, förrän han medelst ovanliga framsteg,
så i tillskärningsmetoden som klacklapperiet,
förband sig stjuifaderns bevågenhet, hvilken ock
genom bref anhöll af skoflickarebrödrabolagct i
Baden-Durlach och undfick promotorial för samma sin
unge Telemach att till insigts vinnande i de praktiska
delar af denna vetenskapen genast bli antagen och
immatrikulerad. Ilar såg man honom på sitt fjortonde
år, med röd nattmössa, svart piskperruk och brunt
läderförklä’, på en fyrstolpad pall eller låda mottaga
det af respektive vederbörande utfärdade patent,
förvaradt i en med cinobor öf-verdragen messingskupa
och med en förgylld läderrem kringviradt. Men
oaktadt lian aldrig läst i bok. märktes dess lekande
snille lika såsom iakttaga dessa Plauti ord, der det
heter: Vigilare decet Iwmi-nem, gui suo tempore vult
conficere negotia (vaken bör den man vara, som vill
i rätt tid ända sitt arbete). Således fann han ock
vid något tillfälle under klacklappningen, huru de
tillskurna skopinnarne af hammaren, då de inbultades,
tycktes gifva någon ton artad klang. Detta vållade
en alldeles oförmodad hänryckning hos den unga
Bergen, som ifrån den stunden kastade hade sylen,
prylen och penseln, och hvilket dyrbara ögnablick
vi kunna tillegna den glada harmoni, skämtsamma
menuets-komposition samt putslustiga polkan,
som sedermera i så mångfaldig måtto utsirat så
hans stämma som hans kostliga oboe, hvarmed han
i lifstiden likasom trotsade en Kunzo, en Movitz
m. fl. Hans basfiol är ändtligen utan jemförelse,
likasom hans mungiga öfver all förundran. Derpå
vidtogs det beslutet att öfvergifva baden-durlachska
hofvet, och begaf han sig till den ändan landvägen
till fäderneslandet med ej mera rikedom, än han af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
