Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
och störde dansen. Men äfven under ruset glömde sig
icke gentlemannen; hvarje hans anmaning till musiken
beledsagades af ett: »Seyd Sie nun so gtitich» eller
»Nun, mit Erlaubniss». Först då han redan blifvit
utkörd lät han hora orden: »Hund-schfott, kanalje
und rackerparti».
I allmänhet - säger Ljunggren - är Jergen väl liten
af de Fredmanska hjeltarne; men de hafva dock känsla
af, att han icke är ben af deras ben; uttryck sådana
som: »Se, Mutter, se på tysken, den dåren!» visa,
att de icke ansågo honom såsom rätt nationaliserad,
att de gedigna gubbarne med en smula förakt betraktade
den dem så olike Germaniens son. Huru nobla, huru
allvarliga synas icke Mollberg, Movitz, Bergen vid
sidan af den krumbugtande, lättfotade och ständigt
pladdrande tysken?
Jergen var ock feg och vidskeplig, såsom då han
för-skrifver sig till fan, för att kunna hålla
kuraget uppe och vinna nödig styrka för fortsättandet
af sitt ystra lefnadssätt. Här står han i bjert
motsats till de andra grundärliga hjeltarne, hvilka
synda med en viss naivitet, under det Jergen är mera
reflekterad. De äro ock humoristiska, under det Jergen
blott är komisk.
Yi stanna här och kasta blott en öfverhalkande blick
på Gumman på Thermopolium, Lotta, Mor på Fyrkanten,
Kol-matar Lotta, Gretgen, Mutter på Tappen,
Jeanna, Fröman, Kilberg, Wetz, Bergströmarne,
Bergströmskan, Schwalbe och Anders Wingmark,
Christian Samuel Bredström (en passagerare, som
ej oftare såg dagsljuset än genom buteljbotten)
och Peter Bredström (den svartsjuke kommissionären)
m. fl. af dessa »Bacchi barn», af hvilka Fredman
såsom sammanfattningen af dessa alla i njutningens
ångest nästan ropar med den grekiske Anacreon, till
hvars tvillingbroder denne skaldekonstens man gjort
vår Bellman:
"Räck mig, munskänk, räck pokalen! Heldre vill
beskänkt jag ligga Stödd mot rankan, än mot grafven."
eller denna sönderslitande klagan:
"När jag pokalen tömmer, Så somna lifsbekymren. Hvad
bry mig qval och mödor? Hvad lifvets alla sorger? Vill
jag ej dö - jag måste. Hvi då* förirra lifvet? Så
drickom, bröder, Evans, Den huldes, gåfva - vinet. Med
hvarje tår vi dricka, Så somna lifsbekymren."
Visserligen återfinna vi icke, om vi än göra
en noggrann upptäcktsresa genom vår samtid, de
Bellmanska figurerna i all deras naiva ysterhet,
ty äfven de lägre klasserna hafva ombildats af den
moderna nivellerande tiden. Men dessa gestalter kännas
dock igen och skola alltid kännas igen, såsom stående
på svensk grund, ej minst derigenom att skalden låtit
dryckeslagens vilda vällust tumla om på en bakgrund
och i skötet af de finaste teckningar, de ljufvaste
scener ur svenska landskap och svensk landtlefnad. Kan
du t. ex., läsare, an-noiiedes än med hänryckning
tälja om stanserna af den odödliga fiskarvisan:
Opp, Amaryllis! Vakna, min lilla!
Vädret är stilla,
Luften sval.
Regnbågen prålar
Med sina strålar,
Randiga målar
Skog och dal.
Amaryllis, låt mig utan våda I Neptuni famn dig frid
bebåda! Sömnens gud får icke mera råda I dina ögon,
i suckar och tal!
Kom nu och fiska - noten är bunden - Kom nu på
stunden, Följ mig åt! Kläd på dig tröjan, Kjorteln
och slöjan, Gäddan och löjan Ställ forsat!
Vakna, Amaryllis lilla, vakna - Låt mig ej ditt glada
sällskap sakna! Bland delfiner och sirener nakna Sku
vi nu plaska med vår lilla båt.
Tag dina metspön, refvar och dragen!
Nu börjas dagen -
Skynda dig!
Söta min lilla,
Tänk icke illa!
Skulle du villa
Neka mig?
Låt oss fara till det lilla grundet Eller dit bort
till det gröna sundet, Der vår kärlek knutit det
förbundet, Hvaröfver Thirsis så härmade sig!
Stig då i båten! Sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
I vårt bröst.
E öl sig härmar,
Men när han larmar,
I dina armar
Är min tröst.
Lycklig uppå hafvets vreda bölja I din stilla famn,
kan jag ej dölja, Hur i döden hjertat vill dig följa
. . . Sjungen, sirener, och harmen min röst.
Atterbom har rätt, då han säger, att endast denna
visan skulle vara tillräcklig, för att göra Bellman
odödlig. Och huru många tjusande idyller, förutom
denna, har ej Bellman skapat, öfver hvilka hvälfver
sig en nordisk sommarhimmel, i hvilka andas det
för Bellman så betecknande samlifvet af natur och
mensklighet, och kring hvilka breder sig melodiernas,
tonernas lätta skir, så drapperadt kring natur och
lefvande gestalter, att de ej kunna tänkas utan
hvarandra. »Aldrig ännu», yttrar Kellgren i sitt
förord till Bellmans skrifter, »voro skaldekonst
och tonkonst mera systerligt förenade. Det är icke
vers, som äro gjorda till denna musik, icke musik,
som är satt till dessa vers: de hafva så iklädt
sig hvarandras behag, att man föga kan se, hvilken
mest skulle sakna den andra för sin fullkomlighet,
verserna, att rätt fattas, eller musiken, att rätt
höras.» Dessa melodier föddes ofta till verlden under
inspirationens ögonblick, eller ock framdrogos de ur
reminiscensernas grufva: än originella, än lånade,
men alltid så danade, att de bildade harmoniska
inslag i diktalstrens väfnad, denna »röda tråd», som
så mäktigt bidrog att höja deras grundton af äkta,
gedigen humor - denna humor, som, enligt Atterbom,
»förmådde uppfatta den moderna bacchan-tismen i dess
mest burleska förvirring, derigenom skapa ett ideal af
narraktighet och med det samma negativt förherrliga
dess motsats, det harmoniska hela . . . Men Öfver
de bländande karrikatyrerna gjuter sig en stilla
elegisk skuggning, som förråder den högre betydelsen
af deras bisarra ståt. Den fröjd, som tyckes med pukor
och trumpeter vilja Öfverrösta smärtan, yttrar sig
oftast i grundmelodier såsom en gömd vemodig aning
om en förträfflighet, som icke finnes på jorden,
och sångmön öfverraskar oss då under njutningens
festligaste yrsel med himmelska tårfulla blickar,
som trätfa hjertat desto djupare, ju underbarare de
kontrastera med anletets komiska larv och munnens
jublande Evan!
Vi hafva förut sagt, att det i Bellmans sång finnes
en aldrig qväfd kristlig stämma. Det märkliga är ock,
att Bellman, som i sin första ungdom hängaf sig åt
den andliga dikten, åter tillgrep denna i sin senaste
ålderdom, hvarom »Zions Högtid», en ofullbordad
samling af andliga sånger, vittnar. Skaldens senare år
voro ock egnade att göra denna religiösa stämning till
en helt naturlig utvecklingsgrad. Gustaf IILs mord,
hans eget ekonomiska obestånd och en tärande lungsot
kastade ett sorgdok öfver skaldens lif, med hvilket
psalmmelodien kunde samstämma.
Hans skaldeådra sinade mer och mer af, och allt
mera sällan lemnade han dikter af samma kosteliga
värde som förut. Kroppskrafterna började aftaga,
»förmenta vänners trolöshet» öppnade för honom
bysättningshäktet, genom hvars galler den fångne
skalden endast kunde sjunga för verlden i svaga
toner. Han frigafs, men under det hektikens rosor
glödde på kin-
Sv. Fam.,,J0urn i869.
1(5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
