Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman (Forts.) - En "engelsman". Af J. A. Kjellman-Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___1 09
±£<J
Alla de främlingar, som besöka hufvudstaden, vallfärda
ut l hvars sköte han framträdt och hvilket kan
med full sanning till den lummiga, fridsamma och
vackra trakt vid Bellmansro, j upprepa Tegnérs ord:
bland hvars ekar skaldens vinrankskrönta drag i
brons tilltala dem; men väl veta de dock,
att den svenska dithyrambens
fader har en varaktigare minnesstod i det
folks hjerta, ur i
"Det finns ej tid, som dessa toner sofver, det finns
ej land, som deras like har" . . .
Axel Krook.
En "engelsman",
Af /. A. Kjellman-Göransson. I.
Landshöfding Erland Lagerstjerna hade just slutat
att | packa sina kapp- och nattsäckar och höll
på att ordna j några ändra småsaker för en resa,
då hans bästa vän j Carl Gustaf v. P. inträdde.
j
»Yälkommen», utropade Erland, »så bra, att du kom;
jag ! tänkte visserligen i afton göra ett afskedsbesök
hos dina för- j äldrar, men som du ofta är bortbjuden,
kunde likväl händt. | att jag måst resa, utan att säga
dig farväl; men för all del | stig in hit ur skräpet.»
- Han öppnade dörren till ett tref- j ligt förmak.
j
»Det var då icke skämt, då du här om dagen talade om
! din resa till hembygden; jag hoppades att hon icke
skulle blifva af!» sade Karl Gustaf, i det han tryckte
vännens framräckta hand ocli tog plats i soffan.
»Som du ser, är det fullkomligt allvar. Jag reser i
morgon tidigt och blir borta några veckor.»
»Men kära Erland, att du vill gifva dig ut på en så
lång resa i detta dusk och slask och sådant väglag,
och det så nära jul, då vinternöjena i hufvudstaden
snart taga sin början!»
»Åh, det är icke farligt, jag far på deligens och
jern-väg till G., och sedan har jag ej många mil qvar;
och hvad nöjena vidkommer, så får jag nog sådana der
hemma i min herrliga hembygd, som vida öfverträffa
Stockholms nöjen - var viss derom, kära Karl Gustaf.»
»Ja, riktigt herrliga», sade Karl Gustaf skrattande;
»tjutande vargar, flammande norrsken och tretio å
fyrtio graders kyla, hörer väl till ordningen för
dagen. Men det är väl någon stark magnet, som drager
dig dit.»
»Ja, kära Karl Gustaf, deruti har du fullkomligt rätt,
emedan der bor den jag älskar högst på jorden.»
»Och det har du aldrig omtalat för mig, som dock är
din bästa vän; får jag veta hennes namn?»
»Ja, mer än gerna», svarade Erland, »hon heter
Maria Lagerstjerna och är den ädlaste qvinnovarelse,
jag hitintills träffat.» Han tog ett bref, som låg
på bordet och sade: »Läs detta och du skall finna,
att en ädel själ och ett kärleksrikt hjerta framlyser
ur hvarje rad, och på en sådan kallelse reste säkert
äfven du, om du vore i mitt ställe.»
Kari Gustaf mottog brefvet, såg på utanskriften och
sade: »Det måtte vara en liten fin qvinnohand, som
skrifvit detta bref!»
Han aftog omslaget och utropade förvånad: »Hvem har
skrifvit dessa kråkfötter?»
»Just min älskade Maria Lagerstjerna», sade Erland,
»den Maria, som präntat utanskriften, bryr jag mig
alldeles icke om.»
»Kära Erland, förklara då hur det hänger ihop med
dina Marior, för sannerligen jag orkar att dechiffrera
dessa hieroglyfer!»
»Utanskriften har min unga kusin, Maria Lagerstjerna
skrifvit, i parentes sagdt, en odräglig varelse,
som aldrig gjort mig annat än förtret, men brefvet
är från min outsägligt älskade farmoder, öfverstinnan
Maria Lagerstjerna.»
Besynnerligt, att du aldrig talat om dina slägtingar;
hvad jag gerna ville veta något närmare om denna
gamla farmor, som du dyrkar, och denna unga kusin,
som du afskyr!»
»Ja, gerna; men då måste jag gå långt tillbaka,
annars begriper du icke sammanhanget.»
»Så mycket bättre», sade Karl Gustaf.
»Min farfader», sade Erland, »var rik och hade många
barn, af hvilka alla dogo, utom min fader, som var
äldst, och den yngsta dottern, som var aderton år
yngre än min fader. Min farfaders rikedom utgjordes
till största delen af ett fideikommiss af fyra stora
bruk, belägna i W ... Men min farmoder hade äfven
efter sina föräldrar ärft ett par goda egendomar
i Norrland. Yid fideikommisset voro fastade många
underliga vilkor, af hvilka jag blott behöfver nämna
ett, att så fort en fideikommissarie dog utan barn,
så öfvergick det genast till närmaste slägtinge -
denne måtte vara man eller qvinna.
»Yid min farfaders död tillföll fideikommisset
genast min fader, som då endast var tjugofem år
och redan då förlofvad med min moder, som han ömt
älskade och hvilken tillbad honom ; han tillträdde
sitt stora arf och gifte sig genast; två år af den
högsta lycka försvunno hastigt för de unga makarna; då
sjuknade plötsligt min fader och dog efter en vecka;
min unga moder sörjde så djupt, att äfven hon lades
på sjuksängen, och länge var det icke något hopp om
hennes lif. Naturligtvis blef då min nioåriga faster
arftagerska till fideikommisset. o
»Åtta månader derefter upphörde min arma moder att
lida; hon dog, i det hon skänkte mig lifvet.
»I min stackars farmoders stora sorger var det visst
en tröst, att hon fick mig att älska och omhulda,
men det grämde henne djupt, att jag icke fick något
med af det stora arfvet.
»Hon trifdes ej längre på det stora Ulfsätra - så
hette bruket, der hon gjort så stora förluster, -
utan flyttade till sitt barndomshem i Norrland och
lefde der, blott för att uppfostra sin dotter och mig.
»Det dröjde icke länge, förrän min faster omgafs af en
mängd friare, hvilka lockades af hennes stora rikedom;
det var knappt någon dag, som icke en ny anmälde
sig och af-visades; slutligen gjorde hon sitt val;
en aflägsen slägtinge, en löjtnant Lagerstjerna var
den lycklige, som vann hennes kärlek och äfven farmors
odelade bifall, men detta äktenskap blef ändå icke
lyckligt, de båda makarnas lynnen öfverens-stämde
icke, men faster fick lungsot, dog och efterlemnade
en liten flicka; jag var åtta år, då min kusin
Maria föddes.
»Hennes föräldrar voro ledsna, att de icke fått en
son, men min farmor var mycket glad, att det var en
flicka och det blef en älsklingstanke hos farmor,
att jag och Maria i framtiden skulle blifva ett par
och att hennes käraste önskan på jorden ändå till
slut skulle uppfyllas och jag blifva fideikommissarie
till Ulfsätra.
»Yid sin hustrus död öfverlemnade Marias fader
henne till sin svärmoder att uppfostras och reste
sjelf utrikes. j »Äfven min ädla, älskvärda
och förståndiga farmoder hade
en svag sida, och det var hennes blinda kärlek till
sin dotterdotter; hon älskade barnet så högt, att det
är otroligt; hon knappast unnade sig sjelf någon ro,
for att vaka Öfver den lilla skrikhalsen; men man
bör ej undra derpå, att hon, som förlorat ; så
många föremål för sin kärlek, var så rädd om denna
lilla späda varelse, och jag kan icke klaga deröfver,
ty hon älskade äfven mig högt, fastän hon, Gud ske
lof, aldrig var blind för i mina fel och aldrig
för mig sparade ägan, då den behöfdes; derför
skall jag välsigna henne så länge jag lefver;
jag var alltid hennes högt älskade sonson,
men Maria var mormors i ’engel’. ’Se på den
engeln, hör på den engeln’, sade farmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
