Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "engelsman". Af J. A. Kjellman-Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 124 -
ständigt, och jag kunde icke höra, eller se
något vedervärdi- j gare, än den otäcka ungen,
som ständigt skrek i ilska, såsom j jag då trodde,
men det stackars kräket var väl sjukt, fastän | jag
icke då förstod det. Emellertid har jag henne att
tacka } för de enda bittra stunder i min barndom;
farmors tillrättavisningar voro alltid så väl
förtjenta och så rättvisa, att jag alltid tyckte
mig blifva bättre efter dem, utom då det gällde
något, hvari jag förbrutit mig emot Maria,
ty då blef hon alltid orättvis; men det kunde
ändå blifvit vida värre, än det var, ty många gånger
hörde jag min amma, som var qvar hos ! farmor, säga:
’Stackars Erland! han får ingenting af det stora ;
arfvet, då det likväl är hans, utan det skall
den der lilla j otäckan taga från honom.’
»Men detta verkade ingenting på mig, emedan jag
byggde slott i Spanien, vida grannare än det
gamla Ulfsätra. Men sedan farmor och alla andra
började kalla Maria för min lilla fästmö, då fattade
jag riktigt afsky för henne, och en dag bad jag
farmor i vredesmod, att hon skulle skicka ’engeln’
till Ulfsätra, så att jag kunde slippa se den.
Då blef farmor ond och sade, att det var jag, som
borde skickas bort, för jag var en elak gosse.
Detta var höjden af allt, att ’engeln’ äfven skulle
beröfva mig farmors kärlek; jag låg hela dagen på
j mitt rum och gret bittert; slutligen lyckades
det för farmor j att öfvertyga mig, det hon höll mig
lika kär som Maria, - | eljest tror jag, att jag
vridet halsen af den stackars ungen. ’
»Farmor var till den grad rädd om sin lilla ’engel’,
att hon knappt tillät solen skina på henne. Den
hetaste sommardag var för kall och blåsig, och i
rötmånaden eldades i hen- j nes rum. Också var hon
ständigt sjuk och tog oupphörligt in läkemedel; hon
liknade med sina pussiga gulbleka kinder och matta
ögon en drifhusplanta, utan färg, doft och glans. Sent
lärde hon gå och tala, men tidigt herrska och befalla
- och alla måste lyda. Slutligen när hon skulle börja
läsa, gick det också trögt, och slutet för hvarje
gång blef, att hon gall-skrek, och så fick hon slippa,
för farmor nändes icke anstränga ’engelns’ nerver.
«Jag hade redan länge haft informator och lärde
och fattade allt med en förvånande lätthet; farmor
ville, att jag skulle blifva knekt, som min far och
farfader, men ditåt stod icke min håg; jag ville vara
en rättvisans kämpe, blifva statsråd och slutligen
statsminister.
»Farmor log åt mina drömmar, gladde sig högt åt
mina framsteg, och hennes beröm var en ny sporre för
min flit.
»Så försvunno åren. Jag kom till universitetet och var
blott på mellanterminerna hemma hos farmor - de sista
minnes du väl, att jag tillbragte i Upsala, för att
dess förr kunna sluta. Vid tjugotvå år hade jag också
tagit alla mina examina, äfven graden. Då reste jag
hem, för att riktigt fröjda mitt hjerta och värmas af
farmors kärlek; och då hon slöt mig till sitt hjerta
och välsignade mig, kände jag mig rikt belönad för
min möda. Men molnet på hemmets himmel hette nu som
alltid ’Maria’. Hon hade nu fyllt fjorton år, var
lång för sin ålder och tanig till ytterlighet, ännu
klädd i kort klädning, med sina långa smala, ständigt
slängande armar, gula hy och djupt liggande ögon,
hvilkas kanter ständigt voro röda, emedan hon gret,
bara man såg på henne. Hon gick och sprang icke, som
andra barn, utan hon ’klef med sina långa fötter, -
kort sagt: det var plågsamt att se henne. Hon liknade
en karikatur af en ung flicka, men i farmors ögon var
hon ännu ’engeln’; och jag teg, men fick en riktig
leda för alla englar.
»En dag voro prostens döttrar på besök för att roa
Maria, De kastade ring på gårdsplanen. De främmande
flickorna voro förtjusande med sina strålande ögon
och rosiga kinder; de flögo omkring såsom små elfvor,
fria och lediga i sina rörelser. Jag stod vid fönstret
och såg på deras lek, och aldrig hade Maria synts
mig obehagligare än just då.
»’Du ser på flickornas lek min älskling7, sade
farmor och lade smekande sin hand på min skuldra;
’ser du huru Maria växer till sig?’
»’Växer till sig!’ utropade jag förvånad, ’jag tycker
alldeles tvärtom, i synnerhet bredvid dessa riktigt
tjusande flic-
kor, som, fastän fattiga, säkert få sig männer
för sin egen skull, då deremot Maria behöfver
sina millioner för att få sig en man; jag ville
icke för dubbelt så mycket guld taga detta troll.’
’ * *’
»Farmor drog en suck, helt smärtsam, och blef
dödsblek. Stora tårar rullade öfver hennes kinder. Jag
förde henne till soffan, satte mig vid hennes sida och
kysste hennes händer, dem jag vätte med mina tårar.
»’Älskade farmor!’ ropade jag, ’var icke ond på din
gosse; straffa mig, men gråt icke för min skull!’
»Hon kunde icke svara på en stund. Slutligen lade
hon sin hand på mitt hufvud och sade: ’Icke är jag
ond på dig; du vet icke, du, hur det smakar för den,
som haft en blomstergård, deri alla blommor vissnat,
och lyckats rädda blott en liten planta, som hon har
vattnat med sina tårar och som hon ville gifva sitt
hjerteblod för att se skjuta i höjden och blifva
ett grönskande träd, i hvars aftonsvalka den trötte
skulle slumra in i den sista hvilan, och plötsligt
ser en våldsam hand rycka upp plantan och sönderslita
hennes rötter.’
»Jag stammade: ’Ack farmor! icke trodde jag, att du
icke visste, att - - att - -’
»’Felet är icke ditt; vi se med så olika ögon i
detta fall. Du rår icke för, att du utsläckte den
sista förhoppningen i mitt hjerta, att se dig och
Maria förenade. Jag hade då vetat, att min lilla
engel haft en ädel man att stödja sig vid; men du
har upplyst mig, att hon endast för sina millioner
kan köpa sig en man, naturligtvis en, henne ovärdig,
som blott tager henne för pengar och utan kärlek,
stackars min lilla Maria!’
»’Tänk farmor,’ ropade jag, ’om jag varit så nedrig
att taga Maria utan kärlek, blott för guld, skulle
icke din sorg blifvit mycket bittrare då; nu lofvar
jag åtminstone att alltid vara hennes trofaste
broder!’
»’Tack min älskling för detta löfte; och du har
rätt; jag vet åtminstone, att aldrig egennytta och
vinningslystnad skall fläcka din själ och att Maria
har en vän.’
»’Och för öfrigt’, sade jag, ’är icke mitt omdöme
vardt att fästa sig vid. Gud kan hafva utsett åt
Maria den ädlaste man, och jag skall skaffa mig en
liten söt hustru, och då får farmor fyra barn att
älska i stället för två.’
»Farmor smålog genom tårarne, och sedan dess har hon
aldrig vidrört detta ämne.
»Ett par veckor derefter kom Marias fader och förde
henne till Schweitz, för att stärka hennes helsa
och fullborda hennes uppfostran. Sedan dess har jag
ej återsett henne. Hon har visserligen hvarje sommar
besökt farmor, men jag har då antingen varit på resor
i utlandet, eller också här i Sverige.»
»Således», inföll Karl Gustaf »vet du icke alls,
huru hon nu ser ut?»
»Nej», svarade Erland, »icke det allra minsta. Farmor
har aldrig talat något annat om Maria, än att hon nu
är fullkomligt frisk, samt att hon de sista två åren
vistats dels i England och Skottland, dels på resor
med den engelska familj, i hvilkens vård hennes fader
kort före sin död öfverlem-nade henne; först sedan
jag rest, kom hon hem i somras.»
»Vet du hvad», sade Karl Gustaf, »hon är nu säkert
en fullkomlig skönhet! Detta rörliga lif, som hon nu
fört, har säkert utvecklat henne till själ och kropp;
och stå nu icke längre i ljuset och skym dig sjelf,
utan laga du får din rika kusin till hustru.»
»Det första af ditt påstående är visst möjligt;
kanhända hon kunnat utveckla sig, om icke till en
fullkomlig skönhet, men till qvinlig älskvärdhet;
men att hon skulle blifva min hustru, är alldeles
omöjligt, äfven om jag önskade det, emedan Maria
länge sedan gjort sitt val. Troligen nämner farmor
detta, på det jag icke skall tro, att hon ännu ifrar
för Marias och min förening. Äfven hoppas farmor,
att hon måtte snart få omfamna min brud.»
»Nå, kära Erland! hvilken är då hennes utkorade
brudgum ?»
»Ja, det kan jag verkligen icke säga dig; dels
skrifver farmor så otydligt, och så uttrycker hon
sig så hemlighetsfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
