Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "engelsman". Af J. A. Kjellman-Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––125
om den saken, så jag vet icke om fästmannen är
en engels- j man, eller blir en engels man.»
j
»Säkert är och blir han både det
ena och andra», sade Karl Gustaf.
j
»Det är troligt; ty farmor talar om, att det nu är så
j trefligt der på orten, emedan två älskvärda engelska
familjer, hos hvilkas slägtingar Maria vistades,
bosatt sig der; äfven andra engelsmän hafva der uppe
köpt bruk och sågverk. Jag känner icke mycket till
den trakten, der farmor nu bor, emedan hon flyttat
till sin andra egendom, den hon mycket förskönat
och der allt är anlagdt efter engelska mönster; -
jag afskyr allt engelskt, i synnerhet engelsmän,
som hugga ut våra skogar.»
»Och knipa bort våra flickor», inföll Karl Gustaf,
»men det göra de rätt i, när vi icke taga vara på
våra tillhörigheter !»
Erland låtsade icke höra Karl Gustafs utfall, utan
fortfor: »Det är verkligen besynnerligt, att nu,
sedan jag omöjligt kan få Maria, är det först, som
hon fått något värde för mig. Till och med när jag
nu tänker på hennes utseende, förefaller hon mindre
obehaglig; i synnerhet tror jag ej, att hon hade så
stora fötter, som jag då tyckte. Det skall blifva
ganska roligt att nu få återse henne.»
»Grubbla nu icke deröfver, kära Erland. Du har
lyckligtvis en så lysande framtid för dig, med ditt
goda hufvud, dina kunskaper samt ditt fördelaktiga
utseende, att du lugnt kan trösta dig dermed,
att "mister du en, stå dig tusende åter’. Kom nu,
så följas vi åt till mina föräldrar och dansa med
mina systrar.»
II.
Följande dag reste Erland. Efter några dagar var han
nära målet för sin resa. Han hade varit ute tidigt på
morgonen och rest flera timmar genom en dyster skog,
der endast himmelen syntes som en ljus väg öfver
den resandes hufvud. Plötsligt vidgade sig utsigten,
och det herrligaste vinterlandskap, det ingen målares
pensel mäktade återgifva, låg utbredt framför hans
ögon. Det var en dalsänkning, omsluten af den evigt
gröna skogen. Yägen krökte sig nu åt venster, förbi
viken af en sjö. Midt på andra stranden, på en höjd,
låg en utmärkt vacker egendom, hvilkens hvita hus,
med sina spegelblanka fönster glittrade i den klara
Decembersolen. Rimfrosten betäckte de gröna träden
och bröt sig i de skönaste färgskiftningar, som
millioner diamanter; sjön var frusen, men isen klar
såsom en spegel, och på hans blanka yta svängde sig
en skridskoåkare ledigt.
»Der ha vi nu Marieberg», sade skjutsbonden, pekande
med piskan mot egendomen på andra stranden.
»Kör då öfver viken», sade Erland, »så komma vi fram
på en qvart!»
»Nej, jag tackar!» sade bonden; »vi få allt lunka
omkring. Sjön har icke legat mer än två nätter;
här är ström, och jag vill icke våga mina hästar.»
»Du ser ju, att der är en, som åker skridsko.»
»Ja, det tror jag - den der, han är inte mycket tung
af sig!» sade bonden; »det är väl en af de engelska
herrarne, kan jag tro!»
»Huru långt hafva vi fram?»
»Nära två mil, ty vägen sträcker sig omkring sjön.»
»Håll då!» sade Erland. Dermed hoppade han ur och
lade af sin respels, framtog ett par skridskor,
spände på dem och ilade ut på sjön, samt lät bonden
köra omkring.
Han var snart helt nära den skridskoåkande, som var
en smärt yngling, iklädd en mörk, grön sammetsrock,
bebrämad med något d}Tbart pelsverk; en dylik mössa
låg lätt på ett svall af gyllne lockar, som krusade
sig kring det friska, rodnande ansigtet; ett par
stora, mörkbruna ögon, hvilkas glans förhöjdes af en
svart frans och ett par fina penslade ögonbryn, en rak
näsa, en fin rosenmim med perlhvita tänder. Man tyckte
sig se en rosig morgon eller den personifierade våren.
»Der har jag väl en engelsk pojke», tänkte Erland,
»en yngre son, i någon af de af farmor omtalade
familjerna; vacker är han, det måste jag erkänna.»
Erland närmade sig, helsade och frågade på engelska,
om det icke var öfverstinnan Lagerstjernås egendom,
som låg midt emot.
Ynglingen såg på honom med sina stora bruna ögon helt
allvarligt, men hastigt flög ett skälmaktigt leende
öfver hans ansigte. Han besvarade Erlands helsning
och bejakade hans fråga, äfven på engelska. Derpå
ilade han, snabb som vinden, utåt sjön. Erland sökte
förgäfves att taga fatt på honom; snart syntes
han knappt. Då vände Erland upp till gården och
hade icke många famnar till stranden, då ynglingen
åter flög förbi honom, ilade i land, löste af sina
skridskor och sprang uppför den branta allén, som
från trädgården vid Marieberg ledde ner till sjön,
och försvann snart undan Erlands åsyn.
»Äro de andra engelsmännen lika intagande som denne
gosse», tänkte Erland, »är det icke underligt, om de
bedårat både mormoder och dotterdotter.»
Han följde samma väg, som ynglingen, oc.h var
snart uppe vid gården. Han bad en jungfru anmäla
sig. Då han sade sitt namn, visade hon honom till
de rum, som redan voro på det mest prydliga sätt
iordningställda för honom. Efter några ögonblick
kom hon tillbaka med underrättelse, att öfverstinnan
väntade honom. Genast skyndade Erland att hörsamma
kallelsen. Han hade icke, sedan han var barn, varit
på detta ställe och mindes det nästan som ett gammalt
ruskigt spöknäste; nu deremot syntes det så leende,
rummen så solljusa. Det var, som om små vänliga
elfvor logo emot honom i hvarje vrå och bjödo honom
vara välkommen; de gungade på blomsterstänglarna i de
höga fönstren, de dansade på solstrålarna, de lekte på
golfvens rosiga mattor. Han såg sig om i de rum, han
gick igenom, men kunde icke bestämma, hvad det var,
som utgjorde deras trefnad, men allt tycktes säga:
»här är godt och angenämt att vara.»
Längst in i ett solbelyst kabinett satt farmodern. Han
skyndade dit och slöts till det enda hjerta, som
klappat af kärlek för honom; han kysste hennes älskade
händer, som smekte honom lika ömt, som då han var en
liten gosse.
»Gud vare lofvad, att jag återser dig! Jag har längtat
så mycket efter dig; nu blifver allt godt. Men jag
tror, att j kännen icke hvarandra.» Hon vände sig
till en ung flicka vid sin sida.
Erland, som, alldenstund han tog för afgjordt, att
det var Maria, hade icke förut sett på henne, såg nu
framför sig en förtjusande flicka med en hög, smärt
gestalt och ett anlete, der icke ett enda drag påminde
om Maria; och dock tyckte han, att det var så bekant,
detta vågiga gyllene hår, dessa svärmande bruna ögon
och denna skära rodnad; - men plötsligt erinrade ett
skälmskt leende om den engelska ynglingen, och han
sade, i det han bugade sig: »Om jag ej tager miste,
sågo vi hvarandra nyss der ute på isen.»
Hon smålog åter, rodnade *och räckte honom sin hand,
i det hon med en liten utländsk brytning sade:
»Välkommen hem!» Och dermed lemnade hon rummet.
»Ja», sade Erland i det han satte sig i soffan och
lade sin arm kring farmoderns ännu raka och smärta
lif, »detta är i sanning mitt hem, det enda jag haft
på jorden.»
»Men nu måste du snart skaffa dig ett eget, för detta
kan icke länge äga bestånd, och när jag sett mina
barnbarns hem, önskar jag blott att få komma till
hemmet der ofvan.»
»Säg icke så! Sedan skall farmor lefva för att se
sin sonsons son och sin dotterdotters dotter. Men
det var sant - hvem är Marias fästman?»
»För all del, tala icke med henne sjelf derom, för
hon vill icke, att någon skall veta det, förrän alla
få del deraf.»
Nu voro Erlands saker komna och han gick för att
kläda sig till middagen.
När Erland kom åter, fann han endast den unga flickan
i kabinettet; öfverstinnan hade några räkenskaper
att genomgå med sin. förvaltare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
