- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
137

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ringaren i Notre-Dame. Skiss af Richard Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

137––-

Ringaren i Notre-Dame,

Skiss af Richard Gustafsson.

n vårmorgon 1867 svärmade jag omkring på gator och

Herbet har läst historien om Qvasimodo, och han
har det

boulevarder i Paris, utan något mål för promenaden,
stora felet, att allt för mycket tala om sin ryktbare
företrädare. Slumpen förde mig till platsen framför
Notre-Dame- Han visar med stolthet platsen, der
Qvasimodo trädde fram kyrkan, och då jag blickade upp
på de höga grå tornen, der med Esmeralda i siii famn,
och ropade fristad! åt bödiarne de fula grinande
vidundren sträcka ut sina halsar, intogs jag nere
på torget. På sitt bröst bär Herbet en slags medalj
af af en oemotståndlig lust att stiga upp i höjden,
för att kasta ; bleck, der man ser Qvasimodo hänga
sig fast vid storklockan en blick på den scen, der
skalden låtit Qvasimodo lefva och och med vällust
följa den på dess svängningar ut öfver den

gapande afgrunden.

»Nog älskar jag mina klockor, men inte så mycket, som

regera.

Torndörren står öppen och jag börjar vandringen
uppför stentrappan, som lik en kolossal korkskruf
slingrar sig inom tornets väggar. Oupphörligt
slinter foten, ty trappstegen äro som
polerade, och djupa gropar vittna om, att millioner
fötter trampat här under de sista sex seklerna.

När man stigit trehundrasextioåtta steg i höjden,
står man ändtligen på plattformen mellan de båda
tornen. Der uppe bor den nu varande rin-garen Herbet
med hustru och sju barn, sju små ringare!

Herbet är en äldre man, lika döf som Qvasimodo,
och derför kan han icke svara på en fråga, utan den
besökande får nöja sig med att utan af-brott höra på
en berättelse, som den gamle ringaren upprepar för
hvar och en, som önskar erhålla någon underrättelse
om ställets märkvärdigheter.

»Se här är Marie-Therése-JEmanuel!» säger Herbet och
visar på storklockan. »Den kallas annars vanligen för
Stör-Basen. Den klockan låter aldrig höra sig annat
än vid utomordentliga tillfällen. Hennes metallhjerta
röres icke, utom då Paris jublar af glädje eller är
försänkt i sorg. Den ljuder, blott då en prins blir
född, eller då en kyrkofurste dör.

»För ett år sedan rörde den sig dock oväntadt,
ty kläppen

Qvasimodo»

lossnade och bröt i fallet sönder de grofva
ekbjelkarne i golfvet, Tänk, om Stör-Basen i egen
person hade utförtsamma luftsprång!

säger Herbet och öppnar sin breda mun till ett
leende. Nu passar han på att presentera sin hustru,
som förljufvar hans lif här uppe i höjden. De båda
makarna se ut att föra ett lyckligt lif mellan himmel
och jord, - kanske derför att de lefva närmare himlen,
än de flesta andra menniskor. Gumman är fryntlig och
kallar Herbet »min son». Han säger »lilla mamma»,
och så kyssa de hvarandra, utan att bry sig om sitt
främmande.

När Herbet slutat att tala om Qvasimodo, börjar han
att berätta om de många verldsbekanta personligheter,
som under hans tid besökt Notre-Dames torn.

»En dag kom här upp en man, klädd i en hvit kappa
och med kapuschongen dragen öfver hufvudet, Han var
brun i ansigtet som en munkkåpa, ett stort svart
skägg betäckte hans haka, och ögonen gnistrade som
eldkol. Det var Abd-el-Kader, öknens lejon, som kom
för att blicka utöfver sin besegrares hufvudstad. Han
stod länge och såg åt alla håll, men längst dröjde
blicken riktad mot söder. Der låg hans fosterland,
det soliga Afrika, der hans stolta landsmän nödgats
underkasta sig de franska örnarnes herravälde.

»Konungar och prinsar göra mig sitt besök,» fortfor
Herbet, »Då har det vankats guld i drickspengar,
men annars ser Då hade den jag sällan till annat än
kopparslantar. De frikostigaste af

Notre-Dame-kyrkan i Paris,

troligen slagit sig ned ända till jorden och trängt
djupt ned i dess innandömen. Klockan väger 54,000
skålpund och är en skänk af Ludvig den fjortonde.

»För att få denna jätte att gifva ljud ifrån sig
fordras åtta mans kraft att sköta den mekanism, som
sätter kläppen i rörelse. Men då darra också tornen^
vid hvarje slag och ljudet höres vidt omkring. Flera
mil från Paris lyssnar då landtfolket till Stör-Basen,
som jublar i glädje eller klagar af sorg.»

Vid Stör-Basens sida hänger en klocka, som de segrande
fransmännen förde med sig från Sebastopol. Hon är
af en vanlig kyrkklockas storlek, men vid sidan af
Stör-Basen liknar hon en liten skeppsklocka. Herbet
säger, »att den lilla klockan blifvit uppsatt, för
att inte det stora vidundret skall hafva tråkigt
i ensamheten.»

mina besökare äro de, som komma hit upp, för att taga
en annan väg ned, än utför trappan.»

Jag såg med förvåning på Herbet, liksom för att fråga
hvad han menade. Gubben nickade och sade:

»De, som taga vägen genom rymden och hoppa härifrån
ned på det stenlagda torget.»

Ofrivilligt kastade jag blicken dit ned i det
svindlande djupet och en rysning genombäfvade hela
min varelse.

»Det har händt många gånger,» återtog Herbet,
»Den siste var en polack, en professor, som kom
landsflyktig hit till Paris. Han gick alltid klädd
i en smutsig paletå och hade blåa glasögon. Han kom
upp här en dag och ställde sig lutad emot bröstvärnet
och såg drömmande ut. Så stod han flera timmar och
gick sedan ned igen, utan att vilja höra på mina
berättelser om Qvasimodo och Stör-Basen. Dagen

Sv. Fara.-Journ. 1809.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free