Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ringaren i Notre-Dame. Skiss af Richard Gustafsson - Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
derpå kom han åter upp och ställde sig på samma sätt,
och likaså en tredje dag. Tredje gången var på en
söndagsmorgon. Han gaf mig 50 centimer i drickspengar
och min äldsta son en cigarett. Kort derpå kastade han
sig med ett språng öfver barriéren ut i rymden. Man
tog upp hans krossade lik från gatan och förde det
till La Morgue, der man undersökte hans fickor och
fann - två centimer.
Före polacken var det en portvakt från rue du Temple,
som vågade luftsprånget. Han kom direkte från Palais
de Justice, der han förlorat en process, och sedan
han väl kommit upp för torntrappan, betäÉkte han sig
icke en minut, utan hoppade öfver bröstvärnet.
En gång hörde min hustru en dåre, som stod och
samtalade med drakarne, som sträcka ut sina halsar
från balustraden. Han vände sig till ett af vidundren
och sade: »Du skall tala om för henne, hvarför jag
ledsnat på lifvet; det är derför att hon tyckte, jag
var för fattig att blifva hennes make. Säg henne,
att jag var rikare än hon trodde, att jag hade ett
hjerta fullt af kärlek, och en trohet mera värd än
allt guld, som finnes i franska banken.» - Några
minuter senare låg han sönderslagen nere på torget.
En ung poet tog också för icke längesedan samma
för-tviflade utväg ur lifvet. Då han gick hit, mötte
han en vän och sade till honom: »Jag går för att kasta
mig ned från tornet af Notre-Dame. Jag är ärelysten
och bör derför falla
| från höjden.» Yännen skrattade åt skämtet,
men fick sedan
j höra talas om, att den ärelystne talat allvarsamt.
j En enda gång har ett dylikt språng haft
lyckliga följder.
| Det var en dam, som förtviflad öfver obesvarad
kärlek hop-
i pade ned från tornet. Men det blåste hårdt
den dagen och
j en häftig väderil fattade uti hennes kjortlar,
som förvandlade
sig till en ballong och förde henne åt sidan,
så att hon föll
i ned i floden strax bredvid bron, som går
från Hötel-Dieu.
Man skyndade att draga henne upp ur vattnet, och
efter många
bemödanden lyckades man att återkalla henne till
lifvet efter
den förfärliga sinnesrörelsen. Fjorton dagar
derefter gifte hon
sig med den man, hon älskade, och hvars hjerta
veknade vid
underrättelsen om hvad som händt.»
Säkert skulle Herbet ännu längre fortsatt med sina
sjelf-mordshistorier, om jag icke tackat honom
för sina meddelanden och tryckt en silfverslant i
hans hand.
Jag stod en stund, som den polske professorn,
lutad mot bröstvärnet och blickade drömmande ut i
rymden. Men då kändes plötsligt en besynnerlig oro i
hela min varelse. Det var som en lockelse att följa
professorns exempel. Då kom jag att tänka på hvad man
sagt om frestelsen att kasta sig ned i ett svindlande
djup då man ser dit ner, och innan frestelsen blef
oemotståndlig skyndade jag nedför den slingrande
trappan. Hade jag dröjt några minuter till, så är
det troligt, att jag aldrig kommit att skrifva någon
skiss om Ringaren i Notre-Dame.
Våren,
u är det vår. Nymornad står ^Jorden, den åter
unga. Skog, berg och dal, Allt »håller tal», Manar
mig till att sjunga.
Hjertat blir stort, Vidgar sig fort; Toner ur djupet
välla, Läsas i ljud, Brusa mot ’Gud, Sällhetens
ursprungskälla.
Vårsolens kyss
Öppnat helt nyss
Björkens och bokens knoppar.
Arla jag hör
Fullstämmig kör,
Dold i de ljusa toppan
Men bortom ås Hvitfjädrad mås Kretsar i vida ringar,
Dyker ibland Nära vid strand, Ruskar på klippan
vingar.
Långt utåt sjö,
Der bortom ö,
Segel, likt svanor, glida.
Se, mot det blå
Stilla de stå:
Baren min helsning vida!
Lärkan med fröjd Drillar i höjd, .Gömmer i skyar
vingen. Så vill ock jag Sjunga en dag: Hörd blott -
men sedd af ingen.
Lycklig du är,
Jord, som mig bär,
Ty du din sorg kan glömma:
Vintern knappt flytt,
Förr’n du på nytt
Börjar om vår att drömma.
Solen är varm,
Djupt i din barm
Väcker hon nya vårar;
Hvitsippan skär,
Säkert hon är
Ammad af - höstens tårar.
Så i min själ
Väcker jemväl
Ursolen blommor friska:
Minnenas graf
Näring dem gaf;
Vemodsfullt ljuft de hviska:
Nu är det vår,
Nymornad står
Jorden - helt tyst om smärtan.
Skog, berg och dal,
Allt håller tal.
Lyssnen, j menskohjertan!
Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
