Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf och Maria. Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-146
Gustaf och Maria*),
Saga.
ed sin mor satt Maria i hyddan och spann. Det var
höst, det var skymmande qväll. I naturen var
stormigt och kulet och hemskt, men så lugnt i
det ensliga tjäll. Mor och dotter, de tego;
men rockarnes hjul öfverröstade sprakande härd, Och
de vingade tankarna gjorde sin rund genom minnets
och aningens verld. Modern blickade tankfull åt
fönstret och se’n genom det mot den kolsvarta skyn,
Och hon tänkte på honom, »som bortbärs i fjol»;
dottren tänkte på någon i byn;
Modren tänkte: »Månn’ nu han kan blicka hit ner?»
och till ögat smög saknadens tår.
Dottren tänkte: »I vinter förblir jag väl stolt;
kanske ger jag väl med mig i vår.
Visst är Gustaf den rikaste gossen i byn och den
vackraste är han också;
Och visst är han mig kär . . . Blott man nämner hans
namn, börjar hjertat och pulsarne slå;
Visst han älskar mig högt: han det sagt mången gång
och hans öga det sade ju nyss . . .
O, hvad gåfve han ej för två vänliga ord och hvad
gåfve han ej för en kyss?
Men den sköna Maria dock vinns ej så lätt - ty jag
vet, att inan kallar mig så; Jag är fattig, men stolt.
Ack, nog låtsar jag köld, men det brinner i hjertat
ändå.» Tyst! ... nu hördes der plötsligt en landtlig
musik genom skyhöga furornas sus. »Hör du Gustafs
fiol?» sade modern och log. »Nu jag tror, att
din panna blef ljus.» Och det blixtrade till i den
bortskämdas blick och det ilade genom dess barm Och
så kort och så ojemn dess andedrägt blef och dess
kind blef så röd och så varm.
»Aldrig förr har han spelat så vackert. Gud vet,
hvar han lärt alla stycken, han kan», Sade modern.
Maria blott säd1 med en knyck på sitt hufvud: »Åh, det
går väl an.» Nu han trädde i hyddan och helsade gladt.
Man såg kärlekens sol i hans blick; Men Maria satt
stel, och dess isande köld in i yttersta hjertroten
gick. »Säg, hvad tyckte Maria», han frågade blygt,
»om det stycket, jag spelade nu?» »Åh, uppriktigt
att säga, jag fattade knappt någon ton, ty det
stormade ju.
Men, det vet jag, att, lär du ej bättre musik, än du
hittills har idkat, min vän,
Så ... En tonkonstnär ville jag nog ha’ till man
. . . Blif en sådan och då - kom igen.»
»Så du talar, o, flicka!» säd’ modern med harm och
med innerlig sorg på en gång.
»Gud nog straffar ditt fåvitska högmod till sist,
och det syndstraffets tid kan bli lång.
Tacka himlen, om han dig i nåder beskär, att få Gustaf
till make och vän.
Tag hans trofasta hand, om den räcks dig ännu: du i
trygghet kan vandra vid den.»
Men den sköna satt stilla och log så förnämt, som om
ingenting alls henne rört,
Och se’n snodde hon hjulet så häftigt omkring, att
man maken till spinnrock ej hört.
Men i ynglingens ögonlock hängde en tår, utför
snöbleka kinden den rann,
Och han reste sig, tog sin fiol och sin hatt och helt
tyst genom dörren försvann.
Det skar till uti hjertat hos ungmön, det skar,
som ett skarpslipadt, tveeggadt svärd,
Och hon tänkte med ångest: »Hvad har jag väl
gjort? Ack, jag var honom visst icke värd.»
Men han irrade kring, utan ro, utan mål, i den hemska,
den kolmörka skog. Det var storm i naturen och storm
i hans själ. Ingen stjerna på himmelen log. Åter
blef det en afton, men fridfull och skön. .- Ack, för
menskorna kändes det så, , Som om englarne stigit från
himmel till jord, för att dansa på tufvorna små. Öfver
insjön steg månen, så fyllig och klar, och dess bild
uti böljorna skalf. Myriader af stjernor man skådade
ock uppå etherns omätliga hvalf.
Och ett darrande silfverflor bredde sig skönt öfver
slätt, öfver höjd, öfver dal,
Då med lätta, guldsträngade harpan på arm Näcken
uppsteg ur böljornas sal.
Och han bredde sin mantel, så skimrande hvit, på den
gröna, fast höstliga strand,
Och de smältande tonerna strömmade skönt från hans
snöhvita, konstvana hand.
Och han sjöng och der rådde en tystnad, så djup,
ifrån gräset till furornas topp,
Sjöng om kärlek, försakelse, skiljsmessa - död -
men en död utan salighets hopp. **)
Med fiolen i handen och grubblande djupt, gick nu
Gustaf den vägen åt sjön. Han blott tänkte på medel
att vinna, till slut, den förmätna och trotsiga
mön. Bittert klandrade han hennes högmod; men ack,
hur han älskade henne, ändå! Hon var skön, som den
gryende dagen. Dess mun var så röd och dess ögon
blå,
Och dess panna var hvit, som den nyfallna snön; hyn
var sippans vid sorlande bäck, Och dess växt var som
poppelns i grönskande lund, och dess fot var så liten
och täck.
*’» Af nordiska mytologien, eller läran om hednatidens
gamla gudar, är sagan eller sägnen om Näcken nästan
den enda, som ännu bibehåller sig i vissa af Sveriges
provinser. Ofvanstående är stödt på den bland allmogen
gängse tron, att elio, som spelar med Näcken eller
af honom blir undervisad, ovilkorligen måste blifva
vansinnig.
**) Det påstås nämligen bland allmogen, att Näcken
aldrig kan blifva salig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
