Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflykt till guacharogrottorna i Venezuela - Stamboks-vers. Af Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 150 -
voro betäckta med utskjutande stenar, rötter och
jordklumpar ! och lupo här och der så
nära tillsammans, att vi kunde , stödja
armarne vid begge sidor. Ofta måste vi krypa
på hän- ! der och fötter och derpå åter med
svårighet glida fram öfver stenar, rötter och
trädstammar; dertill var den leriga jorden alldeles
mjuk och slipprig, och berörde vi det vid båda sidor
öfverhängande bladverket, så blefvo vi öfvergjutna med
vatten. Ofta lösgjorde sig stenar redan vid lätt
beröring och rullade i under buller ned i djupet.
Stor försigtighet var derföre af ! nöden, och blott
efter att hafva försigtigt trefvat med händer j och
fötter, för att Öfvertyga oss om säkerheten, kunde
vi långsamt komma framåt. Någon vidsträckt utsigt
hade vi icke; ju djupare vi stego, desto högre
blef väggen vid venstra sidan. Indianerna visade
stor skicklighet i klättrandet; dessutom äro de
utomordentligt uppmärksamma och behjelpliga mot den,
som, mindre van vid dylika partier, ofta i
sittande och liggande ställning glider utför den
branta stigen.
På ett djup af 100 fot vidgar sig passet
hastigt. Till venster uppstiger en lodrät klippmur,
under det att sluttningen ! till höger, hvilken nu
blifvit lägre, tillåter vandraren att kasta j en blick
i en trång dal. Tvenne af mina ledsagare
voro | förut, och jag såg dem nu stå på en höjd, bakom
hviken jag anade ett stort djup. De ropade till
mig: »der nere är grottan»», och tillade med uttryck
af förvåning: »o, que lintissimo!» Nästa minut var
jag hos dem och varseblef med ens den stora portalen
i djupet. Här utvidgar sig den trånga dalen
och bildar i nordostlig riktning ett slags kittel af
flera hundra fots längd och ungefär lika bredd.
Till venster resa sig väldiga klippor såsom
framskjutna murar, under det att emellan dem
höja sig jemt lutande sluttningar; till höger
sträfvar en oregelbunden sluttning temmeligen
brant uppåt. Framför oss bildar en lodrät
glatt vägg, stigande ända utöfver tvåhundra j
fot uppåt, kittelns fond, och här finner man den
öfver 70 fot j höga portlika ingången i grottan.
j
Från bottnen af djupet höja sig väldiga
klipp-pelare, j ofantliga stenmassor bilda ruinartade
murar och små rullstenar ligga i vild oordning
kastade om hvarandra. Från de med en
rik växtlighet prydda sluttningarne hafva
jättelika trädstammar nedstörtat och sväfva här och
der såsom broar öfver bottnen, hvilande på stenmassor.
Den beständiga fuktigheten alstrar här också en
utomordentligt yppig vegetation; der, hvarest
blott, om också vid den lodräta klippväggen,
linnes litet näring, finner man frisk grön mossa och
andra växtslag. Från väggarnes kanter nedhänga
i form af girlander saftiga j slingerväxter.
Ofvan den stora grott-öppningen sträfvar väggen j
ännu öfver hundra fot uppåt, liksom en kolossal
portal. Äfven denna är pittoreskt dekorerad med
girlander, de omgifva den stora nästan göthiska
bågen af ingången. Å grottans tak ; prålar
likaledes ett rikt växtlif. Mot portalens dunkla,
mörk- j blåa färg bilda de arabeskartadt grupperade
växterna en lif- ! lig kontrast. Långsamt draga
sig räta glänsande linier ned- l
efter portalen och falla i stora droppar från
bågkanten ned i djupet. Omedelbart framför ingången,
ja ända in i grottan framskjuta klippblock, såsom
stora murar, liksom vore de uppförda till skydd mot
inträngande menniskor!)assor.
Sedan vi med möda arbetat oss fram deremellan och
inkommit i grottan, kunde vi först taga denna i
närmare skärskådande. Ungefär 250 fot lång och 200
fot bred, bildar hon en oregelbunden oval, 70 till
80 fot hög. Vaggarne stiga lodrätt uppåt och äro så
glatta och jemna, som vore de bearbetade af murarens
hand och uppbära ett lika glatt hvalf, som icke visar
ett spår af droppstensbildning. Golfvet faller af i
en sakta sluttning från venster till höger. I midten
befinner sig en massa liggande och uppresta stenar,
så grupperade, att en liflig fantasi i den lätt kunde
se qvarlefvor af murerimaterial. Djupt nere vid högra
sidan befinner sig den låga ingången till de mörka
delarne af grottan, och derur flyter med doft sorlande
ljud klart vatten, som efter ett långsamt lopp af 70
fot innanför ingången och 20 fot lägre än den åter
försvinner. Det tyckes således hafva sin ytterligare
väg under den dal, som vi passerade för att komma hit.
Yid ändan, nära venstra sidan, finnes en 8 till 10
fot bred rund öppning bruten i taket, genom hvilken en
mild belysning ofvanifrån nedkastar ett magiskt sken
i det stora underjordiska rummet. Öppningen är prydd
med bladverk, som sträcker sig deromkring såsom en
herrlig krans. Ett litet vattenfall föll, likt en lång
silfverrand, fritt ned i det halfmörka djupet. Nere på
bottnen låg en temmeligen stor förmultnad trädstam,
som hade nedfallit genonrNjppningen. Bredvid
honom hade genom nedblåst sand uppstått en gles
växtlighet. Redan vid vårt inträde i grottan hade
guacharos börjat röra på sig; de svärmade med
nästan bedöfvande skri i stort antal uppöfver oss
och fladdrade stundom spöklikt genom ljuspelaren
under taköppningen.
Utomordentligt angenämt är det att blicka ur den
half-dunkla grottan ut i kitteldalen, som, starkt
belyst, bildar en särdeles behaglig kontrast mot
det höga hvalfvets mörka stenmassa. Genom det hjerta
motljuset utifrån är bladverket, som bekransar bågen,
tränger utefter sidorna och till och med djupt ned
i grottan, transparentlikt belyst. En väldig pelare,
på hvars spets ett vildt cacaoträd tronar och hvilken
dessutom är beklädd med en mängd slingerväxter,
höjer sig stolt nästan midt i dalen, och bakom honom
sträfva åtskilliga anaucas upp till en jättelik
höjd; smyckade med praktfullt cinnoberröda blommor,
af-sticka deras lätta kronor präktigt mot den icke
långt aflägsna, med urskog betäckta bergssluttningen,
hvilken, sänkande sig temmeligen brant ned i dalen,
såsom en töcknig bakgrund begränsar landskapet.
Följande morgon anträddes återfärden. Vi vandrade
samma väg, som vi hade kommit, och under tiden dödade
vi ett icke ringa antal perlhöns, så att vi, efter
åtta dagars frånvaro, med ett rikt jagtbyte anlände
tillbaka till Caripe.
Stam"boks-vers.
Af Elias Sehlstedt.
1.
;vad skall jag i din vackra stambok skrifva, Som ej
är skrifvet än ?
Det är väl bäst, jag ber att få förblifva Din gamle,
gode vän.
Emellan oss får intet dunkel finnas, Ditt hjertas våg
vill jag se klart uti; Glöm gerna bort, om du mig ej
kan minnas, Förgät mig ej, om du kan låta bli!
3.
Den udd, hvarmed din mun oss stundom plägar snäsa,
Är fullt ut lika hvass som spetsen af din näsa.
4.
Min lärde vän! Du trifs med skäl Bland sången,
ungdomen och lyran. Du glömmer icke att må väl, Fast
du är arbetsam som myran. Men vore styrkan som mitt
mod, Låt vara, att det tycks förmätet, Du hann ej
nysa, förren du stod Hos oss med hela lärosätet.
Hvad skall jag skrifva på din bröllopsdag? Din vackra
gård, ditt namn och ditt bohag, Din snickarverkstad,
dina jern och yxor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
