Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Sofia Magdalenas örhängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
olyckan på isen af Kyro elf, och ond blef han för
den skull. Det i är fyratio år, sedan hon spådde åt
Levenhaupt, att hans höga j hufvud skulle tillfalla
mästerman, och ond blef han för den skull.
Bättre att det varit osagdt.»
»Ni kan vara trygg, jag skall ej lägga edra
spådomar mycket på sinnet», svarade drottningen,
som nu fått tid att ! clagtinga med sitt första
beslut.
Kierolamor besinnade sig några ögonblick och framtog
derpå ur kjolsäcken en gammal sliten kortlek, hvilken
hon begynte att utlägga på bordet, utan att gifva akt
på det ut-tryck af motvilja, med hvilket drottningen
betraktade dessa j föga eleganta föremål på det fina
divanbordet. Zetterberg fick en vink att fortfara med
Öfversättningen. j
»Vari kungen å vari run», sade spåqvinnan. »Vari
mycke | löfver ten mellan. Vari ten mellan vårtan
ru. Va ön tenskull j mång kymren, röan ru. Rater ön
tenskull mång år.» j
»Hon ser deras majestäter kungen och drottningen»,
förklarade tolken djerft. »JVEellan dem synes
klöfver, som betyder oenighet. Äfven synes ett
svart fruntimmer, som förorsa- l kar hennes majestät
bekymmer och tårar i många år.» |
»Vidare!»
»Voj rosona, rantona! Voj hjertana, valder
ön halsen, vampar ön, rater ön lädjena, jucler ön
kessbode, ringer ön ! lockona ...»
»Ack rosor och grannlåter, ack idel hjerter! Man
faller hvarandra om halsen, man omfamnar hvarandra,
man gråter af glädje, man bjuder till gästabud,
man ringer i klockorna ...»
»Vidare! Vidare!»
»Komber ön lillan röan nekten ...»
;
»Der kommer en liten rödlett gosse ...»
Drottningens kinder öfvergjötos med glödande purpur.
l
»Vari mycke vörnäm volkena ten mellan å röan
kung.» j
»Mycket förnämt folk ställer sig mellan
den lille gossen | och hans majestät.»
i
»Pum pum! Varti löfver å rig. Suter ön pyssona,
var j ön seppen, rater ön röan kung. Röan kung lanki
löfrena, | lanki pyssona, komber ön pakas voittona,
lyckona», fortfor l spåqvinnan med lifliga åtbörder, i
det att hennes krökta ge- l stalt reste sig och hennes
drag uttryckte ömsom häpnad, öm- i som belåtenhet.
i
»Hon säger, att här skall blifva tvedrägt och krig.
Man skjuter med gevär, man seglar med skepp,
man talar i underdånighet illa om hans majestät.
Men hans majestät und- j kommer tvedrägten och
krigsfarorna samt kommer tillbaka med seger och
lycka.»
»Varti lantena tillä, löfver hjertana.»
»Landet får fred, men der är tvedrägt i sinnena.»
»Tansar ön salen ...»
i
»Man dansar i en sal...»
»Kierolamor inte på mera», sade spåqvinnan, i det
hon betänkligt skakade sitt gråa hufvud med den
svarta bindmössan.
»Hon säger, att hon icke vill spå mera», öfversatte
Zetterberg.
Men drottningen var redan för mycket intresserad
af framtiden, »den lille rödlette gossens framtid»,
för att tillåta ett af brott, och förklarade, att hon
ville höra fortsättningen. Den gamla lydde motvilligt
och fortsatte med låg röst:
»Kungen varti i tansen tö.»
;
Zetterberg glömde sin rol af tolk.
»Hvad säger hon?» frågade drottningen.
»Hon säger», svarade trädgårdsmästaren förlägen,
»att hans majestäts dyrbara lif, det Gud af
vände, skall råka i någon fara under en dans.»
i
»Hvilket enfaldigt skrock!» utropade drottningen
otåligt. »Har hon ej något mer att berätta? Vet hon
ej något om den unge prinsens öde?»
Kieroiamor teg några ögonblick och fortfor derefter
med synbar motvilja: ^
»Vari löfver å rig. Vari röau kung, vari vårtan
nekt. Vari mera löfver ten mellan. Röan kung lora
rigena, lora |
lantena. Värtan nekt komber ön maktena.
Tenskull röan kung ka tikka rämman lantena.»
»Nå?» frågade drottningen otåligt, när tolken tvekade.
»Der skall åter blifva tvedrägt och krig», öfversatte
denne, sänkande rösten. »Der skall vara en laglig
kung och en illfundig prins. Mellan dem blifver vidare
oenighet. Kungen förlorar kriget, förlorar land. Den
illfundige prinsen kommer till makten. Fördenskull går
rikets lagliga kung att sörja sin krona i främmande
land.»
Det hände understundom, att drottning Sofia
Magdalena, med all sitt lynnes naturliga mildhet,
brusade upp. De dunkla anspelningarne på kommande
olyckor för ett barn, som låg hennes hjerta så nära,
retade och oroade henne kanske så mycket mer, emedan
hon inom sig kände en förebråelse deröfver att hon
låtit förleda sig till förvetna konster och likasom
utmanat framtidens spöken. Hon reste sig häftigt upp;
men spåqvinnan fortfor, försjunken uti betraktelsen
af de ödedigra korten:
»Ten roa ru sitta lena lakona å ten vårta kung.»*)
Än en gång förstummades tolken.
En blixt af vrede skjöt fram ur drottningens glänsande
ögon, och hon utropade:
»Det är nog; gå er väg, eländiga trollpacka, jag vill
ej höra edra infama spådomar! Min Gud, så dåraktig
jag kunnat vara, att lyssna på sådant vidskepligt
pladder. Och den der vill inbilla mig, att hon läser
rikens öden i sina vederstyggliga kort! Bort från mina
ögon, och understa er icke att berätta för någon de
enfaldiga sagor ni hopsmidt för mig!»
Kierolamor hade icke afbidat slutet af dessa den
kungliga vredens onådiga ord. Hon hade redan hopsamlat
sina slitna kort och makat sig åt dörren, åtföljd af
den förskräckte trädgårdsmästaren, hvars tunga nu för
tredje gången gjorde honom det ovana sprattet att
neka sin tjenst. Den gamla syntes mera resignerad,
än uppskrämd; hon tycktes hafva varit beredd på en
sådan utgång. Hon neg så djupt hennes bräckliga knän
förmådde och aflägsnade sig, i det hon, skakande på
hufvudet, mumlade vid sig sjelf sin gamla erfarenhet:
»arg varti ön tenskull!»
När drottningen blef allena i paviljongen, brast
hennes förtrytelse ut i en ström af tårar, som
småningom lugnade hennes upprörda sinne. Det sägs,
- och troligen är denna sägen från fröken Marianne,
som visste allt. - att drottning Sofia Magdalena efter
uppträdet med spåqvinnan i paviljongen nedsjunkit i en
lång, brinnande bön, och i denna ställning funno henne
de oroliga kammarfruarna och läkaren, som darrade för
sina stränga ordres att icke lemna hennes majestät ur
sigte vid en tidpunkt, som påkallade den noggrannaste
vård och omtänksamhet.
Lyckligtvis hade denna händelse inga vidare
påföljder. Endast trädgårdsmästaren Zetterberg skälfde
i alla leder, som en af hans egna aspar, när han samma
dag på eftermiddagen fick befallning att infinna sig
hos sin onådiga herrskarinna.
Mot all förmodan emottogs han med ett nådigt
smålöje. »Äro vi icke ett par gamla barn, min kära
Zetterberg?» yttrade drottningen, som nu fullkomligt
återvunnit fattning och lugn. »Ja, äro vi icke
oförståndiga barn, som gifva oss att lyssna på
enfaldigt skrock, när vi hellre borde med ödmjukhet
och förtroende öfverlemna våra öden åt en allgod
försyn? Jag ber er glömma, att jag ett ögonblick varit
nog svag att uppmuntra vidskepelsen, jag, som likväl
borde föregå andra med en sann kristelig tro. Det gör
mig ondt om den gamla qvinnan; hon är utan tvifvel
mera bedragen af sina egna inbillningar, än sjelf
bedragerska. Jag är skyldig henne någon erkänsla,
- icke för hennes spådomar, dem jag föraktar och på
hvilka jag icke skall tro, om jag än blefve dubbelt
så gammal, - men för det att hon i sin höga ålderdom
gjort sig besväret att hitkomma på min befallning. Se
här en belöning, hvilken ni bör tillställa henne från
mig, med det uttryckliga vilkor, att hon icke mera
befattar sig med en syndig vidskepelse. Det är ett
af de Örhängen jag nyss har fått
*) Drottningen sitter allena med hackorna och den
svarta kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
