Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Sofia Magdalenas örhängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 159
till present på min namnsdag och som icke har något
värde för mig. Jag behåller dess make som en
påminnelse om min j svaghet och om andra förhållanden,
som ej höra hit. Anblic- i ken deraf skall lära
mig ödmjukhet; tro mig, vi behöfva det j alla,
min kära Zetterberg!»
»Vågar jag underdånigst göra en fråga?» yttrade
trädgårdsmästaren, som med kuraget äfven återfått
tungans utmärkta rörlighet.
»Tala fritt», sade drottningen.
»Ers majestät hade nåden yttra, att Kierolamors
spå- j domar icke förtjenade någon trovärdighet,
om ers majestät ! också blefve dubbelt så gammal.
Jag tillåter mig i underdånighet förmoda, att detta
vore tretioett år härefter.»
»Nå, än se’n, om jag lefver 31 år härefter?»
<
»Täckes ers majestät tillåta, att jag då får af hämta
det ’ andra örhänget, maken, för Kierolamor
eller hennes arfvin-gar, så framt hennes spådomar
slagit in ? ... Det vill säga de lyckliga
spådomarna», - rättade supplikanten sig sjelf med i
någon förlägenhet.
»Allt för gerna, min kära Zetterberg», smålog
drottningen. »Drager ni vid edra år en så säker
vexel på framtiden, | så kan jag väl våga göra
det samma. Men jag prevenerar er j derom, att
både jag och ni kunna blifva urståndsatte att upp-
| fylla våra förbindelser.»
»Jag tackar underdånigst och skall till punkt och
pricka efterkomma ers majestäts befallningar»,
svarade trädgårdsmästaren, i det han med ryggen
fullkomligt halfcirkelformig drog sig tillbaka.
I yttre rummet stannade han, lade fingret efter-
j tänkeligt på sin spetsiga näsa och räknade vid
sig sjelf:
»År 1778 och 31 dertill gör, låt mig se,
- 1809. Jag j skall icke försofva mig.»
;
Från parken derute hördes ett muntert skratt. Det
var j fröken Louise, som kastade volant med en af
kammarpagerne, | och fröken Marianne, som förgäfves
bemödade sig att fullända j hennes uppfostran.
l
Ett och tretio år derefter, hur annorlunda!
Borta voro för länge sedan den tredje Gustafs
lysande dagar. Borta voro prakt, nöjen, glädje,
snillets vittra lekar, smakens tjusande anordningar,
borta åtminstone för dem, som lefde qvar från fordom,
ty de förstodo sig ej på det nya. Mellan 1778 och 1809
lågo långa år af krig. olyckor, tve-drägt och sorger;
en nyss förgudad konung omgifven af hat och smädelser,
ryckt ur sin bana, lönnmördad på en maskrad; en
pilt på tronen; en förmyndareregering af korsande
intriger; ett nytt konungavälde, dystert och tungt,
förgapadt i kronans gudomliga rätt, men bristande som
kallbräckt klinga i den maktägandes hand; nya hopplösa
strider; en tredjedel af Sveriges rike förlorad; en ny
revolution; en konung i landsflykt, armod och olycka;
en annan konung vissnad på tronen och dömd att skåda
sin ätts undergång, hvari han sjelf icke varit utan
skuld; - hvilka lärdomar! Hvilka minnen!
Ensam bland dessa sorgsna hågkomster lefde ännu
drottning Sofia Magdalena i lustslottet Ulriksdal -
»allena med hackorna och den svarta kung», som nornans
kärfva läppar förkunnat henne, - en annan Niobe,
hvars tårar ej förmått blidka ödet, hvars fromma
böner förgäfves sökt afvända olyckans åskor från
hennes make, barn och barnbarn.
Enkedrottningen nalkades sitt 62:dra år och gick en
sommardag, klädd i en enkas svarta drägt och mera
böjd af sorg, än af ålder, vid en af sina fordna
hoffröknars arm att promenera i parken. Grefvinnan
Marianne. - hon, som »visste allt», - sökte förgäfves
att med sina färglagda teckningar från det nya hofvet
roa sin herrskarinna. Hon hade troligen
nu redan hunnit fullända sin fordna medsysters
uppfostran, men hon hade icke lyckats fullända sin
drottnings. Lifvets store tuktomästare hade åtagit
sig detta värf. Menniskor skulle säga, att han agat
henne grymt; tårögda englar skulle säga, att han
bevärdigat henne med lidandets skönaste krona.
Ett och åttioårig, sysslade ännu den gamle Zetterberg
med att ansa de stolta dahlierna eller, som en
nyare tid kallat dem, georginerna i Ulriksdals
trädgård. När denne trotjenare vid blommornas hof
blef varse enkedrottningen, krökte sig hans krokiga
rygg än krokigare, hans vältaliga tunga kände åter
ett behof att komma i rörelse, och han framledde ur
bersån en ung flicka, klädd i borgerlig drägt. »Värdes
tillåta», yttrade han »att jag vågar frambära min
allervörd-sammaste tropligtiga lyckönskan på ers
majestäts höga namnsdag och tillika fördristar mig att
på lilla Lisettes vägnar aller-underdånigst påminna
ers majestät om ett gammalt löfte.»
»Och hvad skulle det vara, min kära Zetterberg?»
»Lilla Lisette är dotterdotters dotterdotter till den
finska spåqvinnan Kierolamor, hvilken ers majestät för
31 år sedan täcktes lofva maken till detta örhänge, så
framt hennes underdåniga spådomar slagit in. Flickan
är min sonsons fästmö och skulle vara underdånigst
lycklig att få bära ers majestäts allernådigsta gåfva
på sin brölloppsdag nästa söndag.
Och härvid framtog gubben ur fickan af sin gamla gröna
jacka med de stora messingsknapparna ett praktfullt
örhänge, hvars briljanter blixtrade som daggperlor
uti det klara solskenet.
»Jag påminner mig ganska väl mitt öfvermodiga löfte»,
svarade den svartklädda drottningen med ett vemodigt
leende, »och om jag kunnat förgäta det, skulle maken
till örhänget beständigt hafva påmint mig derom. Ni
har rätt, det är en hedersskuld, som jag ej kan undgå
att infria. Men vet ni väl, gamle man, med huru många
tårar, med huru mycken förspilld sällhet hon är köpt,
den lyckan, som ni kallar det, att Lisette får bära
båda dessa Örhängen på sin bröllopsdag ? Gifve Gud,
att jag ej behöft lefva, för att uppfylla mitt löfte
till er! Man bör aldrig utmana framtiden: den hamnar
vårt trots med att dränka hela vårt lif i tårar.»
»Jag tackar tropligtigast», genmälde
trädgårdsmästaren, som var en af de lyckliga
menniskor, hvilka aldrig besväras af för mycken
finkänslighet, och således icke hade någon
aning, om de minnen, han framkallade. »Jag skall
allerunderdånigast hafva den nåden att föreslå
ers majestäts höga skål vid bröllopsbrodet. Också
fördristar jag mig påstå, att ers majestäts höga
befallning blef punktligt efterkommen. Kierolamor
spådde från den dagen aldrig mer och ers majestät har
vis-ligen behagat yttra, att man ej bör befatta sig
med tillkommande ting. Hvad mig beträffar, är jag ej
alls nyfiken att få veta min framtid.»
»Nå, min kära Zetterberg», skämtade drottningen,
som ej hade hjerta att vredgas på den frispråkige
gamle trotjena-ren, »vid åttio år vore det också nog
öfverflödigt att fråga framtiden. Men visa mig nu edra
nya dahlier. Jag har längtat att få se er praktfulla
blomma prinsessan af Wales.»
»Var så nådig, ers majestät! Se här, hon är nyss
utslagen ! Svart och rödt, sorg och glädje, det är
något utomordentligt, det är också en profetia, om
jag så vågar uttrycka mig. Men dessa blomsterbarn
bekymra sig icke om framtiden. Deras lif är en dag.»
»Lyckliga blommor!» hviskade den svartklädda
drottningen med en sakta suck, i det att hennes
vackra, sorgsna blickar dröjde vid naturens omedvetna
fägring. »Lyckliga blommor, utan minnen! Arma blommor,
utan hopp!»
Z. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
