Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra dagars guldmakeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
lunda är sagdt, att våra behof alltid vägas på
guldvigt . . . Men skulle ni, mina vänner» - tillade
han och såg sig omkring bland den uppmärksamma skaran,
satte sig bättre till rätta i den höga länstolen,
kastade det högra benet öfver det venstra och tog
sig en pris ur sin stora silfverdosa, med Linnés
lagerkransade bild på locket - »skulle ni vilja höra
några ord om guldmakeriet?»
»Ja, ack, ja!» ropade alla och flyttade sina stolar
närmare hans. Professorn tog sig ytterligare en pris
och började derefter långsamt:
»Att vinna guld, att gräfva guld, att upptäcka en
guld-grufva - hvem önskar ej det? Hvem drömmer ej
någon gång en sådan dröm? Alla!
»Denna allmänna guldtörst är ej något egendomligt och
nytt för vår tid; man må snarare förvåna sig öfver,
att den ännu finnes och att den ännu kräfver sina
talrika offer. Det bevisar, huru litet menniskan
lär sig af erfarenheten och huru svårt hon har
att glömma sina inrotade förvillelser. Rikedomen
är nämligen i allmänhet lika litet lyckobringande
för den en-skilte, som den varit det för folken. Se
på historien, denna bok, på en gång gamla och nya
testamentet, i hvilken ej blott vårt slägtes öden
finnas upptecknade, oss till lärdom, utan på hvars
blad man äfven spårar - dunkelt och dimhöljdt, men
tillräckligt klart och begripligt för den, som vill
begripa - den ledande viljan, världsordningens eviga
lagar! Har rikedomen medfört annat än olycka? Karthago
var på sin tid det rikaste landet, och likväl föll
det för Rom, då detta ännu var fattigt. Grekland var
rikt och ägde en blomstrande kultur, då det delade
Karthagos öde och underlades romrarne, hvilka,
ännu rikare på mannadygd än på guld, böjde den
grekiska civilisationen under slafveriets ok. Men
äfven Roms tur kom; när det blef rikt - och rikare
än något annat land dittills varit, - blef det äfven
svagt och låg, snart sagdt, värnlöst till sköfling
för den förstkommande. Samma öde vederfors j det
byzantinska väldet, som samlat spillrorna af Roms
och Greklands skatter, - och slutligen se vi dessa
forntidens oer- | hörda rikedomar försvinna såsom
genom ett trollslag i dunklet j af medeltiden -
denna sekellånga dröm, uppfylld af skuggor och blod
och ett stundom uppflammande skimmer af romantik,
ur hvilken menskligheten vaknade fattig och fåkunnig,
för att åter börja bana sig väg mot ljuset.
»Att rikedomen ännu lyder samma lag och framkallar
samma verkningar, som förr, torde ej behöfva några
bevis. Se på Italien, på Spanien, Frankrike och
Österrike - se på Tyskland! Dessa af Gud med så
mycken rikedom välsignade länder, äro de lyckliga,
äro de starka? Tvärtom! Öfverallt tryckes man till
jorden af tunga och ständigt tyngre skattebördor,
öfverallt talar man om en förestående statsbankrutt,
och man motser en sådan katastrof med fullkomligaste
resignation, med en känsla af lättnad till och med. Så
långt har det kommit!
»Hvarför?
»Derför, att folken öfvergifvet tron på sig sjelfva
och förlorat aptiten för sund näring genom den
osläckliga törsten efter guld. Derför, att denna
törst först och främst dödar personligheten och
gör menniskan till nolla i samma mån, som de många
nollorna eftersträfvas och tilläggas ett onaturligt
värde. Derför, att guldet, der det finnes, skapar
desposter som herrska och, der det saknas, slafvar
som lyda.
»När alla andra intressen sjunkit i dvala och
mennisko-slägtet synts nära förfall och undergång,
har dock passionen efter guld ännu brunnit, feberlik,
med oförminskad våldsamhet. Denna brännande åtrå går,
som en kungsåder, genom den oaf-brutna strömmen af
försvinnande och kommande generationer; den är i
menniskoslägtets historia den röda tråden, färgad af
millioners hjerteblod; den är för alla den molnstod
om dagen och om natten den stod af eld, som ledde
israeliterna i Egyptens öknar, när de sökte det
förlofvade landet, - dit de dock aldrig kommo in.
»Under medeltiden, då man trodde sig kunna läsa
menni-skors öden i stjernornas outransakliga skrift på
firmamentet - en Öfvertro, som bibehöll sig länge -,
sökte man äfven att släcka guldtörsten genom hemliga
medel. Mången spillde för-
gäfves sitt lif med försöken att lösa alkemiens svåra
problem. Denna uppgift - i viss mening - sysselsätter
ännu verlden. För våra fäder skimrade guldlandet i
fantasiens stora, vida verld; för oss skjuter dess
rand upp bortom hafvet, der solen går ned; - ja,
huru många förhoppningens solar hafva icke der i
dessa tider slocknat! Hur få hafva der gått upp!
»Det är dock märkvärdigt, huru sällan menniskan
framgår luttrad och vis ur sina villor! De en gång
upptrampade af-vägarne vilseleda oupphörligt nya
skaror, som ej akta afvisa-rens varning: »detta är
dödens väg». Mindre skilnad, än ni tro, förefinnes
mellan alkemisterna och dem, som uppsöka vesterns
eller söderns i rop komna guldland. Båda slagen äro
äfventyrare; begge vägarne äro af vägar; det ena som
det andra af dessa sätt att söka guld är att gå öfver
ån efter vatten.
»Guldsökeriet, denna åtrå, som anfäktar hvar och
en, är dock ej mer utbredd än konsten att göra
guld. Guldmakeriets hemligheter äro nämligen ej längre
några hemligheter, fast vi så sällan tänka derpå och
- utan undantag - långt mindre, än vi borde, begagna
denna fördel. - Mina ärade landsmän i allmänhet lida
af en ögonsjukdom, denna beklagansvärda långsynihet,
som gör, att de i ett aflägset fjerran se saker, som
der ej finnas, men ej märka de föremål, som hopat sig
framför fötterna. Detta lyte, som har sin rot i en
otämjd lystenhet och i hvilket naturen visst icke kan
sägas hafva någon del, är åtföljdt af ett annat, icke
mindre beklagansvärdt, som yttrar sig lika mycket i
sinnets hetsighet, som i kroppens tröghet; - vi fatta
hastigt eld för en stor idé, helst om den kommer
utifrån, men vi äro alldeles för tröga att gå den
långa, besvärliga väg, som säkrast leder till målet
för dess realiserande; vi vilja, kort sagdt, helst
hafva daglönen, utan att behöfva göra dagsverket;
vi vilja målet, men ej medlet! »Medlet är arbete.
»Se vi oss omkring i lifvet med någon eftertanke,
väckes vår förvåning öfver de många alkemistiska
problemer, som dagligen lösas i vår omedelbara närhet
och inför våra ögon. Arbetet, i all dess mångfaldiga
omvexling och fördelning, är ingenting annat än
alkemi, än konsten att göra guld. Arbetar man med
hufvudet eller händerna, med kroppen eller själen,
så är dock produkten af den möda, man nedlagt, plus
den tid, man användt, alltid någonting, som motsvarar
värdet af en större eller mindre guldklimp - äfven
om tid och möda blifvit onyttigt använda, i hvilket
fall arbetaren drabbas af förlust i stället för vinst.
»Bonden, som reder sin jord och sår på en förhoppning,
daglönaren vid sin spade eller yxa, sjömannen i kamp
med stormar och brottsjöar, tjenstemannen vid sin
rotel, yrkesidkaren i sin verkstad, läraren på sin
kateder, husmodern i sin trägna omsorg och flickan
vid sin båge eller symaskin - alla äro de moderna
alkemister, alla göra de guld. Och efter måttet af de
använda krafterna, efter omfånget af den insigt, man
äger, och den skicklighet, man förvärfvat, blir äfven
belöningen. »Intet lefnadsyrke är så ringa, intet
arbete så obetydligt, att det icke kan frambringa den
nödvändigaste af alla nödvändighetsvaror: penningen,
guldet, Och guld gömmes öfverallt. Den smuts, som
från gatstenarne förorenar våra blanka skodon, ja,
till och med den lumptrasa, vi föraktfullt kasta i
soplåren, skimra af guld, om vi se noga efter.
»Det är dock detta noga efterseende, som ligger
så mycket emot det svenska lynnet i allmänhet. Vi
misshushålla merendels alltid med det, vi äga, under
famlande förhoppning att vinna, hvad som kanske aldrig
kan ernås.
»Ett af hufvudvilkoren för att lyckas göra guld
är följaktligen arbetet, fliten. Ett annat är
nödvändigheten att lefva efter sina tillgångar. Detta
vilkor, som ser så lätt ut, är -kanske för oss det
svåraste, ty vi äro ett folk af grandseigneurer
af spanskt gry och armbåga oss fram pä lyxens och
flärdens väg, äfven sedan armbågen sitter ute. Härvid
kommer den förut anmärkta långsyntheten med i spelet,
till hjelp för själens stolta och stora tankar,
men till obotlig skada för portmonnäens fattiga,
små slantar. Vi äro ett poetiskt folk, vi äro ett
storsinnadt folk; den prosaiska frågan om till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
