Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra dagars guldmakeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
gångarne är en underordnad fråga: hufvudsaken är,
att »en ann’ är så god som en ann’».
»Skulle jag kanhända lefva på sämre fot än min
granne l i samma förstuga, än han, som bor en
trappa högre upp, ’ eller han, som bor under mig!
Visserligen är det sant, att jag jemförelsevis är
en lärling i lifvets stora guldsmedja, då j mina
grannar äro minst gesäller och hafva ett eller annat
tu- ! sental mer i årlig inkomst, än jag; men hvad
mer! Är icke l jag en menniska lika väl som de, har
jag icke samma behof, i arbetar jag icke lika mycket
och mycket tyngre ? Jag är road af sällskapslifvet
och eftersökt, mina grannar hafva intet um-
! gänge, förmodligen för att de äro »hederligt,
men tråkigt folk»; skulle jag derför försaka dessa
förtjusande små supéer, dessa hänryckande utflykter,
öfvergifva mina umgängesvänner, bland hvilka jag, så
att säga, lefver ett dubbelt lif och först erfarit,
huru herrligt lifvet är? ...
»Och skulle kanske min hustru vara simplare klädd än
mina grannars och vänners, sitta hemma, när de åka ut,
taga ;
Det är hans guldgrufva, som närer honom, och han
- skämmes derför! Huru förklara detta sällsamma
förhållande?
»Härför, liksom för så mycken annan råhet och
barbarism, hafva vi medeltiden att tacka.
»Ur de förvirrade och dunkla begrepp om lifvet, det
lif, vi lefva, hvari den fåkunnige, den i purpur eJler
siden klädde snobben, lefver sitt skenlif, framgår
åtminstone en tanke lika bestämd som öfverraskande,
en oförtydbar mening, den nämligen, att en fläck af
skam, nära nog af vanära, vidlåder det kroppsliga
arbetet. Denna föreställning - ett hemligt gift,
insupet med modersmjölken - är en qvarlefva från
den råa medeltiden, hvars ridderskap - en hord af
stråtröfvare - ansåg det vara fullkomligt ridderligt,
att plundra på allmän landsväg, men förnedrande att
förtjena sitt bröd med sina händers arbete, och denna
åsigt, qvarhållen inom de högre samhällslagren intill
våra dagar, har omsider verkat med tyngdlagens natur
nedåt mot mensklighetens kärna och hotar nu att,
lik en hemlig kräfta, undergräfva och förstöra
folkets sunda
Riksbanken i Stockholm, sedd från Skeppsbron,
plats på tredje raden, när de kråma sig bland
parkettens prålande publik, klunka vatten, när de
dricka vin?
»Något sådant tillåter naturligtvis icke hon, och
då kan ju icke heller jag, hennes förtjuste man,
tillåta det; heldre upplefva vi då det lilla kapital,
vi möjligen äga, eller lyckas hos någon af våra vänner
upplåna! ...
»Framtiden får naturligtvis betala skulden, denna
framtid, på hvars guldförråd vi draga så många vexlar,
men hos hvilken vi oftast ej hafva rättighet att vänta
annan kredit, än den, slumpen eller en händelse kunna
bereda oss ...
»En sak, som är en skiftning af samma lynne, har ofta
väckt min förvåning. Det är arbetarens förhållande i
allmänhet till arbetet och samfundsandans stämning
mot arbetaren. Dessa, som uppehållas af hvarandra,
äro icke vänner; man ser snarare en vid sitt yrke
fastkedjad fånge, än den frie mannen, som frimodigt
ser framtiden an. Han lefver af sitt handtverk, det
är hans dagliga sällskap, hans allt på jorden; det
är på samma gång hans moder och hans barn, och han -
föraktar det! ...
instinkt - grundvalen, säge hvad man vill, för
det bestående och den kraft, eller rättare, den
koncentrering af ännu outvecklade krafter, genom
hvilka framtiden skall räddas!
»En guldsmidd rock och en rock af vadmal - hvilken
1 skilnad, hur liten och hur stor! Stor i afseende på
det be-sticldiga omdömet i verlden, liten i afseende
på det relativa värdet. Härpå balanserar dock mycket:
hela vårt samhällslif
: och - denna sanning liknar en hädelse - äfven
det mo-
| raliska lifvet,
| »Guldet regerar båda. Vi stå verkligen
på denna punkt,
utan att man kan säga, om vi äro på väg iippiör eller
utiöY backen. Guldet är en makt, hvar det än är, ett
maktmedel, som mer än andra missbrukas, som mer än
andra frestar och förleder, men som äfven mer än andra
- tilläggom det - förädlar och renar, - en makt i
slösarens hand, en förfärlig makt i den giriges. Båda
dessa ytterligheter af menniskor, som vi så ofta råka,
äro dock dåliga hushållare och stå nära det streck,
öfver hvilket menskligheten höjt sig från den öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
