Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den flygande holländaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktade mig derföre noga att visa någon min af
klentrogenhet och bad honom enträget berätta mig saken.
»Det var år 1820», började han, »då jag i Vlissingen
gick om bord på en vacker ostindiefarare. Jag var på
den tiden en ung, rask karl, som förstod mitt yrke,
och emedan jag längtade att se något mera af verlden,
än mina dittills verkställda resor på Östersjön
erbjudit, hade jag begifvit mig till Holland, hvarest
jag också snart erhöll plats.
»Det var ett vackert fartyg, som nyss gått af stapeln
och tillhörde kaptenen. Vid första blicken såg man,
att denne var en duglig sjöman; mot besättningen var
han vänlig, men förstod också att hålla den samma i
ordning; dessutom erhöll man förträfflig mat och hög
aflöning – hvad kunde således fattas mig vidare?
»Blott sjelfva besättningen behagade mig icke
riktigt. Den bestod af vildt, sammanrafsadt folk från
alla länder, hvilket hvarken bekymrade sig om Gud
eller menniskor, utan hädade och svor dagen igenom. I
början brydde jag mig icke mycket derom och tänkte:
’man måste tjuta med vargarne’; jag förvånades dock
deröfver, att ingen ordentlig matros tagit hyra på
ett så vackert skepp.
»Hade jag dock vetat anledningen, så skulle jag
icke hafva satt min fot på fartyget, men då jag fick
kännedom om de närmare omständigheterna, var det för
sent, jag kunde icke mer undkomma, utan måste följa
med på resan.
»Kaptenen var nämligen, oaktadt alla sina goda
egenskaper, en så kallad fritänkare, talade föraktligt
om så kallade »»sjömansvidskepelser», skrattade åt
fruktan för fredagssegling samt kallade berättelserna
om kraken *) för ammesagor och dem om den flygande
holländaren för vansinnigt prat. Ja, tänk er blott,
för att, såsom han sade, riktigt trampa vidskepelsen
på hufvudet, hade han icke allenast döpt sitt skepp
till ’Fredag’, utan äfven låtit på en fredag sträcka
kölen samt ytterligare låtit det gå af stapeln på
en fredag.
»Men det allra värsta kom sedan. Onsdagen i påskveckan
utseglade vi från Vlissingen. Skeppet var sjöklart,
vinden god, men vi gingo dock ej till sjös – nej,
kaptenen lade sig lugnt för ankar på Schelde och
väntade till långfredags morgon, då först lopp han
ut i Nordsjön.
»Ja, han skröt också deråt och sade, att han ville
härma den flygande holländaren, men hoppades komma
längre än till Goda Hopps-udden.
»Jag stod just vid rodret, då han berättade detta
för styrmannen på halfdäck, och han skrattade deråt,
men jag erfor en isande rysning öfver ryggen. Från
det ögonblicket visste jag, att jag befann mig på ett
åt olyckan hemfallet skepp, och kunde icke ens för
ett ögonblick vidare blifva glad. Från mina gudlösa
kamrater drog jag mig helt och hållet tillbaka,
och min enda glädje var, att i till sjömanslifvet
hörande färdigheter undervisa kaptenens tioårige
son. Den vackre, muntre gossen slöt sig till mig,
och som äfven hans fader väl fördrog mig, var jag
under mina fristunder nästan alltid tillsammans med
gossen. En stor newfoundlandshund var den tredje
i vårt förbund. Han hade uppvuxit tillsammans med
gossen, var hans trogne lekkamrat och vek nästan
aldrig från hans sida.
»I början hade vi en så god resa, att jag aldrig
upplefvat någon sådan: beständigt det ypperligaste
väder och gynnsam vind. Vi behöfde aldrig berga
bramseglen, ännu mindre slå in ref. Efter sex veckor
hade vi redan uppnått höjden af Cap, och nästan syntes
det, som om kaptenen skulle hafva rätt.
»Men en middag – det var just åter fredag – ändrade
sig vädret plötsligt. Den klara himlen öfverdrogs med
ett jemnt grått, hvarigenom solskifvan framblickade
blek och strållös, och i sydvest uppkom långsamt
vid horisonten en hotande mörk bank med knifsskarpa
kanter, från hvilken enskilta svarta skifvor
lösgjorde sig och med blixtens snabbhet jagade öfver
det gråa molntäcket.
»Sjön blef orolig och häfde sig våldsamt och
bullrande; Capdufvorna fladdrade ängsligt och i täta
skaror öfver våra
hufvuden, och stormfåglarne skreko, så att det gick
en genom merg och ben.
»Hvar och en af oss såg, att elakt väder var i
antågande, och kaptenen lät också, ehuru det ännu
icke blåste synnerligen starkt, intaga alla dukar
ända till stormseglet.
»En storm var ju ingenting särdeles märkvärdigt; en
sjöman uthärdar hundrade, utan att mycket bekymra sig
derom, och i synnerhet vi, med ett nytt, säkert skepp
under våra fötter och öppet vatten i lä, behöfde ju
icke sörja – men på den der dagen var det någonting
helt annorlunda, och hvar och en kände, att det låg
någonting elakt i luften. Banken drog sig långsamt
uppåt, men under det han syntes stå der som en stel
mur, ryckte och darrade det i hans hvitgråa kanter,
och ett sken, såsom en svag blixt, uppflammade
bakom dem. Dervid hörde vi plötsligt ett sällsamt
buller. Det var icke hafvets bullrande, icke heller
vinden i tacklaget, nej, högt uppe i luften dånade
det så hemskt, i början på långt afstånd, såsom en
mullrande åska, och derpå allt närmare och närmare,
såsom bullret från en slagtning. O, huru förfärligt
var det icke! Ingen af oss hade upplefvat någonting
liknande. Och nu "kom natten dertill, så mörk och så
svart. Sjön vältrade sig tjutande, och dess toppar
skummade i grönaktig belysning. Småningom tilltog
också vinden, och skeppet suckade och stönade under
dess tryckning, som om det haft lif.
»Jag hade fritimmar, men på sömn var ej att
tänka. Med oemotståndlig makt drefs jag upp på däck,
och der fann jag redan hela besättningen. Men nu
hörde man inga hädelser eller eder. Tigande fasthöllo
de sig vid brädgången och blickade ut i natten. En
inre ångest talade ur deras ansigten, och de voro
dödsbleka. Jag tror, det grep dem plötsligt, att det
åter var fredag, och bullret i luften skakade deras
otrogna hjertan.
»Hvad mig sjelf angår, tyngde det på min själ såsom
en aning om en förskräcklig olycka. Kaptenen hade
för ett ögonblick gått ned i kajutan, för att se på
kartan; jag följde honom, ty jag greps på en gång af
en förskräcklig ångest för gossens skull, hvilken jag
icke såg på däcket. Dock denne låg slumrande på sin
bädd, troget bevakad af hunden, som uppmärksamt höll
de kloka ögonen riktade på honom. Barnets fridfulla
andedrag lugnade min ångest, och redan ämnade jag åter
lemna kajutan – då ljöd plötsligt på däcket ett gällt
skri. Kaptenen störtade förbi mig upp; gossen vaknade
och frågade efter sin fader. Jag förde honom upp,
men mitt blod stelnade i ådrorna, då jag beträdde
däcket. Det var icke mera natt, utan ljus dag. Det
gula skenet vid bankens kanter flammade som en vådeld
och upplyste skeppet och hafvet. Dånet i luften var
förfärligt, liksom om hundrade stormväder urladdade
sina åskor, och ur den svarta banken framryckte
mörkröda blixtar. Dervid tjöt stormen i tacklaget
och hafvet fräste under ett oerhört brusande.
»Dock var det icke detta, som frampressade
besättningens högljudda ångestskri och höll oss
alla fasttrollade i en häftig förskräckelse – nej,
der, der i banken var det, det bleka spöke, som
hos oss dref blodet från hjertat. Der kom det fram
öfver vattnet, såsom drifvet af demoner; i spöklik
belysning glödde segel och skrof, på spetsarne af
master och rår hoppade elmseldens blåaktiga lågor – nej,
det var icke något skepp, det var den flygande
holländaren, som stormade fram emot oss, för att taga
hämd för seglingen på långfredagen, för den gudlösa
besättningens eder och hädelser, för kaptenens otro
och hån.
»Allt närmare kom spökskeppet, allt högre och mera
jättelika växte dess former. Huru än stormen tjöt
och hafvet upptornade sig, förmådde de icke på
något sätt antasta det; med fulla segel gick det
derföre fram, utan att masterna brusto, det mörka
skrofvet gled öfver vågorna, utan att det vacklade. Nu
ilade det förbi oss, helt nära – vi sågo fullkomligt
allt. Däcket var tomt, ingen menniska derpå, men uppe
på halfdäcket, der stod en gestalt. Tydligt kunde
vi urskilja dragen, håret fladdrade i stormen, och
hotande var armen upplyftad emot oss. Det var han,
den flygande holländaren, den gamle van Stråten,
som hade seglat på långfredagen, som
Ett fabelaktigt hafsvidunder. (Se härom föreg. häfte, sid. 154.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
