Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den flygande holländaren - Vishet, sanning, godhet. Aforismer af Claës Joh. Ljungström (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
hade svurit att kringsegla Cap, skulle än himmel
och helvete | vara emot honom, och hvilken derföre
måste kryssa i evighet, l Ye det skepp, för hvilket
han visar sig, det är utan räddning j invigdt åt
undergången! Jag kunde icke längre uthärda
den | förfärliga synen; jag föll på knä och bad.
Jag visste, att vi | voro förlorade; jag bad
också icke för mig, utan för den i oskyldige
gossen - då hördes plötsligt ett brakande, som om
! jordklotet sprängdes, millioner blixtar
uppflammade på him- | melen - derpå blef det med
ens natt. Spökskeppet var för- , svunnet, dånet
i luften hade upphört, stormen teg, och det ;
herrskade en ögonblicklig dödstystnad, men nu
brunno elms- ! eldarne på våra rår och
master - det var dödsfacklorna, j Och medan
de så hemskt dansade och fladdrade,
då slog bullret af en frambrytande stör t sjö
våra öron - det var be-grafningsringningen!
Långsamt vältrade den sig fram, dess
skummande kam glödde som en eldmur - nu hade
den uppnått skeppet, vältrade sig tjutande fram
deröfver och begrafde det under sitt sjudande skum.
’
»Då jag åter kom till sans», fortfor berättaren efter
en paus, hvarunder han torkade svettdropparne från sin
panna, »trodde jag mig hafva drömt en elak dröm. Det
var ljus dag, solen sken ljus och klar från himlen,
och skeppet vaggade sig sakta på vågorna.
»Men då jag kastade den första blicken omkring mig,
då visste jag också, att allt, allt hade varit
förfärlig sanning. Jag befann mig ännu på ’Fredag’,
men huru såg den ut? Masterna voro afbrutna, båtar
och brädgång bortslagna, det vackra skeppet ett totalt
vrak. Mig hade störtsjön slungat genom halfdädsdörren,
derigenom var jag räddad. Jag hade under sex till
åtta timmar legat utan sans, hade dock för öfrigt
sluppit undan utan allvarsamma skador.
»Af den öfriga besättningen fanns der ingen,
sjön hade ryckt alla ned i det svarta djupet.
Jag hade ensam blifvit i öfrig, ensam räddad,
men sannolikt blott för att dö en långsammare
och qvalfullare död. Skeppet befann sig i
sjunkande tillstånd, i lastrummet hörde
jag redan sqvalpandet af det inträngande
vattnet; blott några timmar till kunde det
hålla j sig flott, derpå skulle äfven
jag med det samma begrafvas ! i hafvet.
l
»Förtviflan grep min själ; jag hade icke mer
kraft att bedja, såsom under natten; redan ämnade
jag genom ett språng öfver bord göra ett slut på
mina lidanden, då kände jag mig plötsligt vidrörd
bakifrån. Förskräckt såg jag mig om, - det var hunden,
som höll sina kloka ögon bedjande riktade på mig. En
glad aning for genom mitt hjerta, och förtviflan
försvann. Ett lätt jemrande lät höra sig vid andra
ändan af halfdäcket. Hunden sprang hastigt dit bort,
och då jag skyndade efter honom, fann jag min aning
besannad. Der låg min stackars Wilhelm, kaptenens
son, med blödande hufvud och nyss uppvaknad ur sin
bedöfning. Huru han kommit dit, visste han icke;
då han kom till sans, satt hans trogne hund bredvid
honom och slickade ömt hans ansigte. Sannolikt hade
denne också varit hans räddare, men huru förblef honom
en gåta. Då störtsjön framrullade, höll han armarne
kring sin fader, derpå hade han förlorat sansen.
»Denna underbara räddning återgaf dock mig mitt
fulla förtroende till Gud. När jag, efter att hafva
förbundit gossen och lagt honom på sin bädd, beträdde
däcket, då Öfverraskade det mig icke, att jag såg ett
skepp komma emot oss med fulla segel. Jag visste,
att min bön under natten var hörd och att hjelp
var oss nära. En båt af hämtade oss: en hemvändande
ostindiefarare upptog oss på det mest mennisko-vänliga
sätt.
»När vi kommit om bord p’å det främmande skeppet och
ännu kastade en sista blick till ’Fredag’, då öppnade
sig djupet derunder, och vågorna slogo samman öfver
de afbrutna masterna. Den flygande holländaren hade
erhållit sitt offer.
»Men på mig», slöt den gamle Stenman sin berättelse,
»hade mitt bruna hår under den förfärliga natten
blifvit hvit-blekt.»
»Och den lille Wilhelm?»
»Jag förde honom till Holland till hans
slägtingar. Sedan jag blifvit kapten, bildade jag
honom till en duglig sjöman. Nu för han eget skepp,
hvilket han till minne af sin trogne hund gifvit
namnet »Pluto». Han gör ganska lyckliga resor och har
väl redan tjugo gånger utan olycka passerat Cap. Men
så är han icke heller någon fritänkare, såsom hans
olycklige fader, och seglar aldrig på en fredag.»
Yishet, sanning, godhet.
(Aforismer af Claes Joh. Ljungström.]
(Forts. fr. sid. 111.)
ett flygtigt påseende tyckas begreppen vishet,
san- j mn$S godhet vara af icke djupare betydelse,
än åt- ! skilliga andra. Gå vi dem, att man så må
säga, när- i mare på lifvet, finna vi dem
vara af det djupaste innehåll, j Vishet, sanning,
godhet äro gudomsväsendets hufvudegenskaper. Och
betrakta vi menniskoanden, vi finna den bildad i
analogi med detta väsen, sådant vi kunna fatta det:
visheten, sanningen, godheten äro eller åtminstone
böra vara hans arfslotter från skaparen, hans
fader, från hans ursprungshem en högre verld,
nämligen visheten i förståndet, sanningen i viljan,
godheten i känslan.
Visheten, heter det, spelade, när Gud skapade verlden;
sanningen, utan att förtröttas, verkställde arbetet;
godheten vakar öfver det samma och skådar derpå med
ett kärleksfullare öga, än ännu en moder skådat sitt
barn. Menniskan i sitt lif, sin verksamhet, sina verk
ådagalägger, då hon handlar normalt, på enahanda sätt,
till följe af sin andes väsens-egenskaper, visheten,
sanningen, godheten.
Har man då frågat: hvad är vishet- väl må man ock
fråga:
Hvad är sanning?
Denna fråga är gjord af tusenden, och man kan säga,
den är gjord af de ädlaste inom menskligheten. Som
blomman är af växten den ädlaste delen och denna mer
än någon annan del vänder sig mot ljuset att upphämta
detta i sin
kalk, så hafva också de ypperste, sjelfva blomman inom
menskligheten, allvarligast och längtansfullt frågat:
hvad är sanning? Det är icke ensamt Pilatus, hvilken,
vändande sig till vår religions höge stiftare, frågat
denna fråga.
Hvad frågar tänkaren, hvilken söker lösning på
lifvets gåtor, de svårtyddaste af alla gåtor? Han
frågar: hvad är sanning ? Hvad frågar denne mannen,
som, sittande i sin studerkammare, tankfull lutar
sin panna mot handen, under det han hvilar sig från
sitt ansträngande arbete att söka i de vises skrifter
efter upplysning om sammanhanget i tingens kedja, hvad
frågar han, der han är uppe med solen eller ännu är
qvar vid aftonlampan ? Han frågar: hvad är sanning ? -
Hvad söker forskaren, då han vid vetenskapens tråd
genomvandrar tingens labyrinter, eller då han vill
finna tingens ursprungskälla? Han söker sanningen. -
Hvad frågar han, som i nattens timmar sitter vid
sitt synglas och beskådar sjernerymden, bemärkande
solars och planeters banor ? Hvad frågar han, som i
sin. degel skedar skapelsens grundämnen? Hvad frågar
han, som mäter verldarnes afstånd ifrån hvarandra,
som beräknar hastigheten af deras färd kring solen,
som täljer de miltal, hvilka den elektriska gnistan
tillryggalägger i sekunden, samt utröner ljusets
hastighet i dess fart? Hvad frågar han, som gifver
akt på växtens safter, de der gå från de nedersta
rottrådarne till qvistarnes yttersta knoppar, förande
lifvet med sig? -
24*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
