Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En matinée bland djuren. Dramatiserad af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 190 ––
Men slägtet är odödligt, som vi veta,
Och för den ljusa framtid vi arbeta . . .
En hvar ju rota vill, bäst han förstår:
Jag sjelf gjort mången upptäckt . . . medelst lukten,
Och om jag sjelf ej får af mödan frukten,
Hvad mer: en ny generation det får!
Jag gerna med mitt stoft den jord må göda,
Som under lifvet stads jag rotar i;
Ett tidehvarf välsigna skall vår möda,
När hvar atom af oss har gjort sig fri ...
Vår Panters skål!
Pantern.
Förlåt, om i mitt öga En känslans tår af rörelse bröt
fram, Då till herr Gräfsvins tal mitt öra lyddes! Han
skattar öfver hof van min förtjenst. Hvad vore jag,
om icke vid min sida Han rotade med allvar och med
kraft: Se, marken remnar för hans tryne vida, Ett
driftigare djur vår skog ej haft! Att göra vägen bred
för hela skaror Af sina likar, är hans lefnadsmål:
Han trotsar blindt naturen, hinder, faror, Och derför
tömmom vi herr Gräfsvins skål!
(En stunds uppehåll.)
Gemensamt sökom städse vi att lyfta Yår djurverld till
en viss humanitet! För samfäld sträfvan viker mången
klyfta, Som skymmer ögat, ty vi måste se! . . Hvad vi
ej se, hvad ej vår nos berörer, Erkännom: fantasien
det tillhörer!
Storken (kommer flygande, slår ned på en
grön backe utanför panterhålan).
Jordkrälare, som äflens der i mullen,
Att säga granna lögner åt hvarann,
Och domen efter vigten, skinnet, ullen,
Ett ord till er jag saklöst säga kan!
Förvisso skall till er jag fåfängt tala
Och för min djerfhet skörda hat och hån,
Hvad mer! Förr’n skogens tuppar börja gala,
Jag lyfter vingar, flyger härifrån.
Er skog, hvars storhet j så högt berömmen,
Och hvars förädling stads j tjuten för,
Han är en öfläck blott, besköljd af strömmen,
Hvars djupa dån nå’n gång hvart öra hör;
Men bortom vågen andra länder hvila:
En hvar, som vill, kan nå den gröna strand;
Hur ljuft att dit från skogens dunkel ila,
När dimmor skymma här min blick ibland! -
Er syn är matt och edra vyer trånga,
De knappt till randen af er öfläck gå;
J hafven ingen Gud, men gudar många,
Likt edra syften ömkliga och små;
J på upplysning och på lyftning yrken
Och tron, det gifs för er instinkt ej gräns,
Men buken är den »högsta gud», j dyrken:
Man kan ej tvifla på hans existens ...
(Flyger bort.)
Den stackars presten var af gamla skolan:
Han svängde gisslet öfver skogens djur,
Han vet ej, att hvad han hos oss fördömer,
Är oskiljaktigt från vår skogsnatur!
Gifs det en skog hinsidan breda floden -
En sak, som jag dock drar i tvifvelsmål, -
Så äro djuren der ock annorlunda
Och bo i mer konstnärligt byggda hål;
Ja, der behöfva de, som vi, ej gräfva
I mullens djup, att föda ovig kropp;
Af idel blomsterdoft de der få lefva,
När man hos oss hvarandra äter opp -
Med drömmar jag dock ej min hjerna fyller,
Om sommarländerna hinsidan sjön;
Yår vida skog mig synes stor tillräckligt,
Hvar ädel sträfvan har i den sin lön. För resten vår
instinkt är och förblifver Den enda gud, som jag min
dyrkan gifver.
Näktergalen (från ett träd i närheten).
Sväfven, toner, lätt mot himlen klara!
Bortom stjernor måtte han väl vara, Som jag sjunger
för;
Jord och haf och himlar honom prisa,
Blomman tänker ut sin morgonvisa, När der bortom
skog sin orgel hafvet rör.
Jag den evigt stores lof vill sjunga: Tonen lade
sjelf han på min tunga,
Känslan i mitt bröst;
Derför förrän dagen höjer vingen, Hvalfvet ljusnar
öfver jorderingen,
Klingar, som en hymn, ur skogens barm min röst.
Hjertan, j, som klappen der i gruset, Hvarför sluten
j er till för ljuset, Det, som lifvar mig?
Hvarför qväfven j med stoft er trängtan? I ert inre
bor dock samma längtan, Som hos mig i sång, i toner
löser sig.
En Åsna (gråter). Så känslofullt! Hvad tyckte
hennes nåd?
En Åsna a lejonhud).
Jag säger sällan ut min egen mening, Förr’n jag om
saken tält med min kusin, Homo insipiens; som fröken
vet, Är han en medlem af akademien Uti vår skog;
det är just han, som står Och väger guld och glitter
mot hvartannat.
Första Åsnan. De vägde guld och tankar, trodde jag?
Åsnan i lejonhud.
Förr, möjligtvis; men det är länge sedan. Der
kommer han!
Homo insipiens.
Det mulnar rundt omkring. Åsnan i lejonhud. Men
träden äro lummiga och täta. Hvad säger herr kusin
om Näktergal’n?
Homo insipiens.
Den fågeFn saknar verkligen ej anlag: I tanken har
han flygt, i känslan eld, Men rytmen tycktes vara
mindre lyckad.
o
Åsnan. Kusin har vägt hans opus, gissar jag?
Homo insipiens.
O, sådant lägges aldrig i vår vågskål; Det fanns ju
ej den minsta konst deri, Det var natur från början
och till slutet; Och blott det konstgjort är - det
väga vi; Yi fästa oss vid drägten, släpet, formen,
Men dröja mera sällan vid idéen; En simpel gråsten,
väl förgyld och slipad, Hvad är mot den en liten
ädelsten? Fyrverkeri, bengalisk eld och dylikt,
Som bländar - slocknande i samma stund - Det tynger
i vår vågskål, mer än stjernan, Som strålar klar på
himlens djupblå grund.
Åsnan.
Det var kurjöst.
Homo insipiens.
Ånej, kan inte säga. Yår uppgift är att vårda språkets
ans, Och derför aldrig tankarne vi väga, Om deras
drägt ej har tillbörlig glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
