Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagoförfattaren Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Weyse och skalden Baggesen, och alla tre börja
intressera sig för den originelle gossen, ja,
Baggesen förutsäger honom till och med en betydande
framtid. Glädje och hopp stråla nu plötsligen i
skönaste glans, musikaliska öfningar påbörjades
och jublande bref sändas hem till modern. Han har
utsigt att en gång blifva en förträfflig sångare,
– då, efter knappt ett halft års lycka, visar sig
plötsligen rösten förderfvad genom en förkylning. Goda
råd äro dyra, till och med de välvilliga gynnarne veta
icke att gifva honom något bättre råd, än att vända
hem och lära ett handtverk. Dock, derhän kommer det
ej; nya gynnare finnas, bland dem skalden Guldberg
och en skådespelare, hvilken sednare inöfvar några
teaterroller med den flitige ynglingen, men likväl
snart upphör dermed med den anmärkningen: »Känsla
har ni väl, men skådespelare bör ni icke blifva,
dock Gud vet, hvad.» Det oaktadt beträder han flera
gånger tiljan, slutligen i en marknadsscen, der han
uppträder i sin vanliga, visserligen temmeligen nötta
drägt, för att hjelpa till att fylla platsen. Då
fattar en sångare hans hand, önskar hånande honom
lycka till debuten, och i det han drager honom fram
emot lamporna, säger han: »Får jag presentera er för
det danska folket?» Den olycklige känner, att man
skall skratta åt honom, tårar frambryta ur hans ögon,
han sliter sig lös och lemnar djupt bedröfvad scenen.
Sångaren har länge sedan tystnat och blifvit glömd;
icke så den fattige gossen, hvilken sedermera sjelf
presenterade sig för det danska folket såsom en af
dess bästa skalder.
Ehuru han fortfarande emellanåt möter enskilta
personer, som intressera sig för honom, så synes
dock ingen verklig hjelp, intet grundligt bistånd
vilja yppa sig för gossen, som står i den vida
verlden så fattig och öfvergifven, som sällan någon
annan. Man kallar honom den lille deklamatören och
uppmärksammar honom blott för att göra sig lustig
på hans bekostnad. Han sjelf lider helt och hållet
i tysthet den bittraste, mest gränslösa nöd och
skrifver – för att förtjena något penningar – ett
sorgespel, som mycket senare verkligen utkom i tryck,
men i början förblef fullkomligt obemärkt. Säkerligen
skulle han hafva förgåtts i elände och hjertlidande,
om han icke plötsligen i konferensrådet Collin
funnit en ihärdig välgörare. Denne öppnande sitt
hus och sitt hjerta för den öfvergifne och försagde
och sörjde först och främst för utvecklingen af
hans talanger. Visserligen anade den ädle mannen
icke, hvad som förestod hans skyddling, då han
anförtrodde honom åt en skolföreståndare i Slagelse,
hvilken väl förstod att genom gäckeri och hårdhet
plåga sina lärjungar, men icke att genom välvilja
tillvinna sig deras förtroende. För ynglingen med
det veka och betryckta hjertat var den dystre mannen
en gudomlighet, hvars hånande och bittra ord han
obetingadt trodde och derföre snart helt och hållet
tviflade på sig och sina förmögenheter. »Mitt lif i
detta hus uppdyker ännu i de elakaste drömmarne af
mina minnen», skrifver Andersen. Först sent erhöll
den ädle Collin genom en tredje person underrättelse
om verkliga förhållandet, hvilket hade till följd,
att ynglingen strax fick lemna det olycksaliga huset.
Lyckan synes nu rycka honom närmare; han gör
bekantskap med Oelenschläger, i hvars vänskap och
mildhet han tacksamt vederqvicker sitt sjuka sinne.
I en liten vindskammare, som han nu bebor
såsom student och hvilken man finner beskrifven
i »Spelmannen», emottager han under de lugna
aftonstunderna besök af månen, hvars med sagan så nära
beslägtade berättelser finnas att läsa i »Bilderbok
utan bilder».
Hans första litterära arbeten offentliggöras redan i
tidskrifter och finna bifall, men tillika uppträda
äfven motståndare och fiender, som bemöda sig att
genom hån och tadel skrämma den unge författaren. Det
lyckas dem icke; snart utkommer »Fotresan till Amager»
– den lilla, humoristiska boken gör lycka, hela
verlden läser den, och studenten, som har skrifvit
den samma, fråssar i glädje och skaldelycka. Något
senare utkommer en diktsamling: »Fantasi och skisser»,
och vid denna tid inträffar hans första bekantskap
med Heines dikter, som i hög grad fängsla honom;
han skrifver: »I mitt ungdomslif hafva blott trenne
författare, så att säga, öfvergått i mitt blod:
Walter Scott, Hoffmann och Heine.»
Den unge författarens första glädjerus blef tyvärr
snart grumladt. Andersen har mer än en gång måst
erfara, att de, som från den ena sidan bevisade
honom välgerningar, å den andra desto djupare
plågade honom. Hans arbetsamhet kallade man fåfänga,
man genomletade hans skrifter, för att uppsöka små
skriffel och offentligen förehålla honom dem såsom
oerhörda brister. Emedan man trodde sig hafva anspråk
på hans tacksamhet, så var man också öfvertygad,
att man finge taga sig huru mycken frihet som helst
emot honom, och reste sig hans rättskänsla, uppträdde
han med ett försvar, så var man hastigt framme och
hånade honom och förebrådde honom den mest gränslösa
sjelfklokhet. »Hvart och ett af mina ord», skrifver
han, »blef ett gissel, hvarmed man slog mig; men när
just de slå, hvilka man älskar, då förvandlas gisslen
till skorpioner.»
Den ädle Collin trädde äfven här emellan; han
gaf sin skyddling tillfälle att företaga en resa
till Tyskland, och denna resa utöfvade i sjelfva
verket ett särdeles uppfriskande och välgörande
inflytande på honom. Under den samma gjorde han
bekantskap med, bland andra, den hederlige Chamisso,
»den allvarlige mannen med de långa lockarne och de
ärliga ögonen». Begge slöto den innerligaste vänskap –
de förstodo och älskade hvarandra genast.
Återkommen till Danmark, utgaf han sina reseintryck
under titeln »Skuggbilder». Kritiken dömde denna bok,
såsom så månget annat författarens alster. Särskilt
förkastade man – utom dramen »Mulatten» – nästan allt,
som han skref för scenen.
För att erhålla ett resestipendium, måste
han förskaffa sig rekommendationer; han var
den enda danske skald, af hvilken man fordrade
sådana. Några verkliga vänner, bland dem Danmarks
mest betydande storheter, visste att förskaffa honom
dem. Oelenschläger berömde den lyriska talangen,
det allvarliga hos den unge skalden; Ingemann hans
uppfattning af folklifvet; Heiberg den goda humorn;
Oersted försäkrade, att alla, vän och fiende, måste
stämma öfverens derom, att han vore en verklig
skald; Thiele slutligen sade sig vara hänförd
af den ande, som han hos honom sett kämpa mot
tryckande lefnadsomständigheter. Följden af dessa
rekommendationer var, att stipendiet tillförsäkrades
honom.
Resan gick nu öfver Rhen till Paris, hvarest det
första mötet med Heine ägde rum och den danske
skalden, som trots alla dystra minnen dock alltid med
så stor kärlek tänkte på sitt nordiska hem, efter lång
väntan erhöll det första brefvet från Köpenhamn. Glad
öppnar han det; dock finner han ingenting annat än
en tidning med en mot honom riktad smädedikt, hvilken
djupt sårar hans veka sinne, som blott allt för mycket
öppnar sig för alla intryck. Då han sedermera i Rom
omtalar denna omständighet för sin berömde landsman
Thorwaldsen, utropar denne med harm: »Ja, ja, jag
känner menniskorna, det skulle icke gått mig bättre,
om jag qvarblifvit der, jag hade kanske icke ens
erhållit tillåtelse att uppställa en modellfigur! Gud
vare tack, att jag icke behöfver dem, ty då förstå de
att plåga och pina.» Om den i Paris författade och i
Danmark kallt upptagna dikten: »Agneta och sjörået»,
säger Thorwaldsen: »Det är ju, som om jag ginge der
hemma i skogen och hörde de danska sjöarne!»
I Rom började Andersen att skrifva sin första
roman: »Improvisatören», i hemlandet blef den
fullbordad. Med möda fann han en förläggare; boken
utkom, blef läst, utsåldes och blef å nyo upplagd
– hon vann oerhördt bifall. »Från Tyskland»,
säger författaren, »hördes det första afgjorda
erkännandet, eller kanske öfverskattandet af mitt
arbete. Jag bugade mig tacksamt glad, lik
en sjuk vid solsken, ty mitt hjerta, är tacksamt.»
Äfven från Sverige, Holland, England och
Ryssland ljöd ett allmänt erkännande.
Kort derpå utkom den följande romanen: »O. T.»,
hvilken af mången betraktas som den bästa
af författaren, en rang, som han icke sjelf
tillerkänner den. Året derpå utkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
