Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagoförfattaren Andersen - Rhenfallet vid Schaffhausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan »Blott en spelman», en roman, hvilken, liksom
de båda föregående gjorde stor lycka.
Samma år besökte Andersen för första gången
Sverige. Här träffade han – såsom han yttrar sig –
»hjertliga, vänliga menniskor», till hvilka han
slöt sig. Om Fredrika Bremer, som hörde till hans
angenämaste bekantskaper, skrifver han, att hon var
»en ädel qvinna, djupt genomträngd af religionens
stora sanningar och af det poetiska i lifvets lugna
tilldragelser».
Några år senare se vi skalden åter på en längre
resa och denna gång till Orienten. Vi finna denna
resa på ett högt tilltalande sätt beskrifven i »En
skalds bazar».
Af alla de intressanta personligheter, som han under
denna resa lärde känna, må här särskilt omnämnas
Frans Liszt, som han på återresan träffade i Hamburg.
»Då Liszt satt vid fortepianot», berättar Andersen,
»var det intryck, som han gjorde på mig genom sin
personlighet, det första. Detta starkt passionerade
uttryck i hans bleka ansigte var af den beskaffenhet,
att han förekom mig såsom en demon, som var
fasttrollad vid instrumentet, hvarifrån tonerna
utströmmade; de kommo ur hans blod, ur hans tankar,
han var en demon, som skulle lösspela sina toner,
han var i tortur, hans blod strömmade och hans nerver
bäfvade; men under det han fortfor att spela, försvann
det demoniska, jag såg det bleka ansigtet erhålla ett
ädlare och skönare uttryck, den gudomliga själen lyste
ur hans ögon, ur hvarje drag, han blef skön, erhöll
en skönhet, sådan lif och inspiration kunna gifva!»
Vid en andra resa till Paris, hvarest ett närmare
umgänge med Heine ägde rum, befann sig den danske
skalden ofta i sällskap med den äldre Alexander Dumas,
hvilken han har att tacka för bekantskapen med Rachel,
den der konstnärinnan, hvilken i privatlifvet syntes
honom »som en bild af sorgen, såsom en ung flicka,
hvilken just har utgråtit sin smärta och nu låter
sina tankar lugnt hvila dervid, men hvilken på scenen
framstod större, helt annorlunda, med ett uttryck af
den tragiska sånggudinnan.»
På återvägen hem sammanträffade han i S:t Goar med
Freiligrath, som i honom igenkänner Andersen, då
han nämner Chamisso såsom deras gemensamme vän. Jublande
springer Freiligrath upp, flyger honom om halsen och
ber honom vara välkommen. Alla menniskor skola se
författaren af den kort förut i ett större sällskap
förelästa romanen »O. T.»; men särskilt måste fru
Freiligrath se honom, i synnerhet som han varit en
omedveten orsak till parets giftermål; hans roman
»Blott en spelman» gaf – såsom Andersen berättar i
»Mitt lifs sagor», anledning till brefvexling och
bekantskap, hvilket förde de ungas hjertan tillsamman.
Ännu en af de talrika betydande personligheter,
som trädde i närmare bekantskap med skalden, må
här omnämnas, i synnerhet som hon, såsom han sjelf
försäkrar, utöfvat största inflytandet på honom,
nämligen den nordiska näktergalen Jenny Lind. Med
värma talar han om henne, såsom den mest begåfvade,
den ädlaste konstnärinna; med hänförelse talar han
om den älskvärda unga flickan med själen full af
barnslig fromhet och det äkta qvinliga sinnet för
stilla huslighet och enkelhet.
Efter skaldens återkomst till Danmark utgaf han sina
sagor, som genast vunno stort bifall. Några blefvo
till och med af de främsta komikerna berättade från
den köpenhamnska scenen. Öfverallt funno dessa sagor
öppna dörrar och öppna hjertan; allt ville läsa
dem; hastigt blefvo de efter hvarandra öfversatta
på åtskilliga språk, och det danska folket, som så
ofta genom sitt hån förstått att kränka författaren,
njöt nu med tacksamhet och glädje af hans skönaste
skapelser. – Och han?
Han skrifver: »Ett vederqvickande solsken inströmmade
i mitt hjerta, jag kände mod och glädje och blef
besjälad af en liflig ifver, att ännu mer utveckla
mig i denna riktning, att intränga i sagornas natur
och ännu uppmärksammare betrakta den rika källa,
naturen, hvarur jag hade att ösa.»
Hvad Andersen här uttalar, det har han fullföljt
och fullföljer det ännu; alla hans skrifter,
men i synnerhet hans senare sagor, vittna derom;
de sistnämda, hvilka innehålla i lika mycket
naturfriskhet som djup, lika så rika idéer som gladt
färgspel, stå hittills oöfverträffade på området för
detta slag af poesi.
-
Rhenfallet vid Schaffhausen[1].
Det gifves minnen ur lifvet, hvilka aldrig förblekna,
hvilka städse förblifva friska i själen, och hvilka
såsom klara stjernor le oss till mötes från den
flydda in i den närvarande oroliga tiden. Det
gör godt i själen att påminna sig dessa lyckliga
ögonblick och fröjda sig öfver den njutna glädje,
som en gång fyllde hjertat. Hvem har icke någon gång
i verlden sett eller upplefvat någonting, som gjort
honom särdeles lycklig? För man icke mången gång med
sig ur verldslifvet hem till den fredliga härden ett
minne, vid hvilket man i en senare tid med förkärlek
dröjer? Till de skönaste minnen, som jag räddat
från mina anspråkslösa resor, räknar jag obetingadt
mitt besök i Schaffhausen och vid Rhenfallet. Från
barndomen hyste jag en synnerlig förkärlek för allt
stort och upphöjdt i naturen, och jag kände mig
särdeles hänryckt, då jag träffade på en storhet,
som hade förblifvit fri från tidens rost. Är då
icke Rhenfallet en naturskönhet, som icke skall
öfverlefva sig sjelf? Hvilken stolt jätte är icke
detta fall! Aldrig skulle jag hafva förlåtit mig det,
om jag, en gång kommen i det imposanta vattenfallets
närhet, icke tagit det närmare i betraktande.
Jag stod på den vackra bron, som vid Schaffhausen
leder öfver Rhen, och blickade ned i de stilla, jemna
böljorna af floden, som ofvan om bron fredligt samla
sig. Huru lugn synes
icke här den grönaktiga floden! Han bildar inga
vågor och hans stränder äro infattade af de frodiga
trädens milda grönska. Några båtar skjuta lätt
öfver ytan och de muntra vattenfåglarne ila fram,
under täflan att med största möjliga snabbhet röra
de finbildade fötterna, medan ångaren »Helvetia», som
just nu sticker fram om några träd vid flodstranden,
gifver den vördnadsbjudande floden än mera lif och
intresse.
Det synes, som ville den sköna strömmen
rusta sig för det nära befintliga fallet utför branta
höga klippor, som ville han i den täcka flodbädden
hvila ut efter sin långa färd, för att bereda sig
på den strid, som väntar honom. Sinnet väckes här
till lugnt allvar, och en rädd väntan fattar själen
vid tanken på det nära förestående fallet, hvarvid
jätten skakar jorden under sina våldsamma rörelser.
Nedanför bron bereder sig Rhen närmare för sin
förestående kraftutveckling. Ofta bryta sig enskilta
vågor, fräsande och skummande, mot de mossbetäckta
klippblock, som ligga i deras väg, och hvilka genom
en obekant naturrevolution här blifvit kringströdda;
vågorna blifva lifligare; modigare vältrar sig
strömmen fram genom sin vidsträckta bädd, hvilken
emellertid sakta afsmalnar, i den mån man aflägsnar
sig från den gamla staden Schaffhausen. Ju längre
man följer strömmen, desto snabbare blifver hans lopp;
det är den hurtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
