Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkledare i vanlig mening. Men hela min djerfhet
var borta, och jag kunde icke hitta på ämnen, och när
ett dylikt ändtligen fångades i flygten, så saknade
jag ord eller rörde ihop allt för många. Om Anna
varit elak, så hade hon skrattat åt mig; men jag
tror det icke; ty hennes rena instinkt sade henne
nog orsaken till magisterns förlägenhet, och då jag
talade om, att jag sett henne, då hon satte näckrosen
i Kristusbarnets hand, och hört hennes ord, betraktade
hon mig med alldeles samma trohjertade, strålande
blick, som hon för tolf år sedan kastade på sin vän
skolgossen, som var så lärd – så mycket lärd. Nu var
han mycket, mycket lärdare, och hon hade ej fått lära
stort mera lärdom, än hon då kunde, och ändå var hon
mig så öfverlägsen, att jag knappt vågade tala.
»Jag gjorde ännu några besök. Jag blef något mera
bekant, men vann ej derföre mera djerfhet. Det blef
allt värre och värre – jag blef allt dummare och
dummare och begrep slutligen, att jag var kär och
att det var bättre att fly än illa fäkta. Han tycker
väl, att jag helt enkelt kunnat bekänna min kärlek;
men på den tiden kunde man, som hederlig karl, icke
fria till en flicka, då man sjelf var osäker, när
man kunde gifta sig, eller om ens det kunde blifva
något af. Icke ville jag med några ord bryta mig in
i barndomens paradis, förr än jag såg mig i stånd
att åt oss begge bygga ett hemmets paradis.
»Jag for derför åter till den lärda staden och
läste min grekiska, utan annan underrättelse,
än de sparsamma, som min mor meddelade mig om
pastorskan Genberg och mamsell Anna. Gumman anade
icke förhållandet och råkade derföre, om hon nämde
’Agerora’, att tala mest om pastorskan och hur vacker
potatis hon hade i sin trädgård, men glömde Anna och
näckrosorna och sjelfva jungfru Maria med barnet.
»Jag berättar detta för honom derför, att han må lära,
hvad jag den gången lärde. Jag lärde mig att så älska
en varelse här på jorden, att jag beständigt återsåg
dessa milda, strålande ögon, som ömsom leende, ömsom
frågande blickade in i mina. Ungdomen och den gryende
mannaåldern har många faror och själen är icke alltid
i stånd att fästa sig vid det abstrakta, vid det, som
vi tro, men som vi aldrig sett. Det är det heligas
menniskoblifvande vi alla behöfva – det är en like,
som skall stödja och uppmuntra oss.
»En dylik ren tillgifvenhet är en beständig varning
– en oupphörlig påminnelse; och ofta då mina sinnen
liksom berusades – såg jag Anna, der hon stod i kyrkan
och sade: ’Kristusbarnet håller fridens snöhvita lilja
i sin hand.’ Jag såg hennes blick – såg hennes läppar
röra sig – såg huru den fina handen nådde upp till
bilden – och jag vaknade ur min berusning och blef
mig lik.
»Det är af stor nytta, skulle hans principal, vår
hederlige prost, säga – om en yngling i tid fäster
sig vid en ädel qvinna. Mycket ondt, mycket mörkt
inom menniskoödet skulle besvärjas och försvinna
för minnet af ett barn, just när det öfvergår till
qvinna – med barnets hela trohjertenhet och qvinnans
nyvaknade förmåga att bära lifvets allvar.
»Jag har ej mycket att tillägga», återtog lektorn
efter några ögonblicks tystnad. »Beständigt tänkte
jag på Anna Genberg, och, som en följd af denna tanke,
på – ett brödstycke.
»Det är just det ömkliga med detta lifvet, att man
ej kan få hysa en enda skär och ren känsla, utan att
tanken på brödstycket genast skall tynga ner den. Jag
hoppas en bättre tillkommelse, sedan ej näckrosor
och träbilder hålla mig qvar här nere. Han kan tro
mig eller icke – men jag riktigt tackar dem, som
afryckte mina näckrosor och kastade mitt afgudabeläte
på kyrkvinden; ty jag kände, att jag mistade ett par
band, som jag oupphörligen lagade, för att ännu in
i ålderdomen knyta fast vid jorden och mig något,
som ej mera finnes der.
»Han vill veta, huru det sedan gick. Jo, det gick så,
att jag, för att få ett brödstycke, sökte ett lektorat
och fick det.
»Som seden då var, skref jag till modren och bekände,
att jag öfver allt i verlden älskade hennes Anna.
»Jag väntade ingen korg; ty då man älskar utan
biafsigter och utan fåfängans retelse att för hvad
pris som helst få sin vilja fram, fruktar man icke,
utan tänker: ’om Gud så vill’ – ett tillägg, som han
bör lära sig att i alla lifvets öden begagna.
»Det dröjde ej länge med svaret» – återtog den gamle
lektorn – »han skall sjelf få läsa det.»
Gubben darrade, när han brådskande drog fram en låda i
sin gamla pulpet och tog fram ett gulnadt pappersblad,
som han lemnade mig.
Jag läste:
»Gode lektor! Jag kan ej skrifva många ord, ty
Annas dagar äro räknade», sade doktorn, som for just
nu. »Hon insjuknade häftigt – hjelpen dröjde, och då
den kom – för sent. Och ert tillbud. – Anna ber mig
säga, att hon älskat er från sina barndomsdagar – från
den tiden, då ni lekte med henne under er skolgång hos
salig Genberg. Hon håller er nu ännu kärare; men säg
honom, ber hon, att Kristus snart håller oskuldens
hvita lilja i sin hand – hos Honom får min vän råka
mig. Hon småler, men kan ej mera tala. Farväl!»
När jag lade brefvet ifrån mig, betraktade jag
gubben. Han satt som i syne – det tycktes, som han
nu snart, snart skulle träffa sin Anna.
»Ser han, min vän», återtog han, »det var en hård
pröfning, och skulle varit ännu hårdare, om jag icke
haft en så liflig fantasi, som jag har. Denna medfödda
fallenhet att skapa bilder och scener och hela
dramatiska serier af idéer har hållit mig uppe. För
mig är Anna icke död – för mig lefver hon i evig
ungdom, under det att jag åldras och snart försvinner.
»Och jag vet, att detta icke är inbillning, utan blott
en högre sanning, som så många bekänna med munnen,
men så få känna i sitt hjerta – den enkla sanningen,
att vi alla äro odödliga, att vi alla skola råkas. Och
skulle vi – tror han väl det? – i det ögonblicket,
då vi lemna stoftets verld, just glömma det sannaste,
vi tänkt, det renaste, vi känt? Nej! nej! nej!»
-
Sådan var den gamle lektorns enkla berättelse. Der
fanns hvarken glödande passioner eller många
vexlingar, utan blott en enda ren och obefläckad
kärlek! – en inbillning, om man så vill, – som skyddat
mot fall och ända in i ålderdomen lånade sina vingar
åt det odödliga hoppet om ett återseende.
Mina tankar voro så upptagna af lektorns berättelse,
att jag gjorde ett groft misstag och berättade hela
historien för prosten Landén, eller just den i hela
skapelsen, som skulle minst förstå, hvarom fråga var.
»Jaha, jaha – gubben Alm har alltid varit en fantast,
och det sade till och med salig professor Svenman
om honom.
»Att hela sitt lif svärma för en barnunge och
näckrosor och gammalt skräp i kyrkan, är och blir
en ren galenskap och kunde ursäktas, om det bara
vore ålderdomssvaghet; men gudnå’s, det är en
ungdomssvaghet, som hållit i – lika galen! lika
galen!»
»Det ligger dock mycken poesi i den tanken», invände
jag litet flat.
»Poesi – hvad duger den till? Utom kung David och de
heliga skalderna, som skrefvo af ingifvelse, vill
jag inte gifva tre styfver för all verldens poesi,
som leder till intet annat, än att man blir oduglig i
sina nyttiga värf. Hur skulle det gå, om jag svarfvade
ihop vers i stället att sköta fattigvård och kyrkans
räkenskaper och allt hvad man lagt på presterna? Gå
nu icke och bli galen, och på gubben Alms ord sylta
in sig i kärlek till någon fattig komministers dotter
eller ditåt. Sådant är tids nog, när man vill gifta
sig, och då får man alltid anvisning på ett passande
parti.»
»Men näckrosorna äro ändå bra vackra», sade jag för
att afbryta prostens började föreläsning.
»Vackra? Ja, de se ut ungefär som pingstliljor,
fastän de icke lukta något. Emellertid kunna de
i missvextår göra nytta, emedan deras rotstockar,
som äro tjocka baddare, lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
