Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam
- Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehålla mycket närande stärkelseämne, och växten
således, i svåra år, kunde vara till menniskans nytta,
hvilket är hufvudsaken.»
-
Men – det gifves nödbrödsämnen, som ingen planterar
eller odlar och ingen skördar, förr än hårda år
komma; det gifves ett nödbröd äfven för själen,
då den så kallade verkligheten och nyttan afsvedes
af en enda frostnatt. Detta nödbröd är fantasien,
det är kärleken, hoppet, tron, som alla växa upp
från en jordmån, som vi aldrig sett, och från djup,
hvilka vi ej förmå ana.
Nyttans män jaga efter vinst, utmärkelse och alla
förmåner, lika omedvetna om, att tätt under deras
fötter guld växer i sanden, som någonsin Californiens
vildar visste derom, då de i skiljda och fiendtliga
horder ströfvade omkring i sina skogar.
Prosten kunde, oaktadt all sin aktning för den gamle
lektorn, dock aldrig omtala dennes »fantasi» utan
ett slags hån; ty han för sin del sysselsatte sina
tankar uteslutande med verkligheter eller »realiteter»,
som han älskade att säga; men värdet hos dessa
realiteter låg dock endast i en fantasi – den, att
han gjorde nytta, verkligt gagn för menskligheten
genom alla dessa åtgärder, som han vidtog t. ex.
inom fattigvården, under det att de fattigas antal
beständigt ökades och denna multiplikation af eländet
ljusligen bevisade, att hela vårt fattigväsen är en
– fantasi, och en sängkammar-fantasi till på köpet,
hvars hela företräde då ligger deri, att den saknar
hvarje tillstymmelse till poesi.
Prosten hade ej den lyckan, som lektorn, att,
då hans käraste planer öfverkorsades, hans bäst
beräknade skördar gulnade före mognandet, kunna gå
ut på fantasiens vida fält och skörda ett själens
nödbröd ur de sköna vattenliljorna och från en bild,
som försvunnit.
Hvad är verklighet och hvad fantasi? Så lyder en
fråga, som aldrig blifvit besvarad och aldrig kommer
att besvaras; men det säkra är, att utan fantasi och
utan fantaster skulle menniskorna ännu qvarsutit
i okunnighetens mörker och ingen ny himmel skulle
öppnat sina evigheter för deras spejande blickar.
(Slut.)
*
Familjen Dickman.[1]
Prisnovell. Af P. L. S.
Första afdelningen.
Ernst och Margareta.
»Min älskade Margareta! Du vet ju, att det är min
innerliga ömhet för dig, som gör, att jag med så
mycken oro studerar karakteren hos den man, som
ditt hjerta valt. Du får ej blifva ledsen öfver,
att jag nu, innan det är oåterkalleligen afgjordt,
söker göra dig uppmärksam på, att det i Ernsts lynne
och temperament finnes drag, som synes mig mindre
betryggande för en qvinnas lycka.»
»Ja, pappa lilla, nog vet jag, huru väl du vill mig;
men jag kan icke neka, att jag finner dig intet fullt
rättvis mot Ernst. Du, annars så mild och öfverseende,
dömer honom bra strängt. Ack! om du kunde se honom
med samma ögon som jag! Huru ädel och storsint är han
ej! huru oegennyttig, huru oberoende i sitt omdöme,
huru lifvas han ej af en ädel ärelystnad ...»
»Håll nu, min flicka, och begär ej, att en sextioårig
erfarenhet skall hafva samma uppfattning, som ett
tjugoårigt, förälskadt flickhjerta. Hvad nu särskilt
ärelystnaden beträffar, så vill jag i stället kalla
den äregirighet – en farlig rival till en hustrus
lycka. Ernst är sträng i sina omdömen, och detta kan
med tiden blifva hårdhet.»
»Ja, men han är alltid strängast mot sig sjelf»,
invände Margareta.
»Må så vara; men detta, i förening med hans smak för
oberoende af andras opinion, kommer säkert att göra
honom det svårt att finna vänner, och det är intet
så lätt, som man tror i ungdomen, att stå ensam
i verlden.»
Nu brast Margareta i gråt: »Nå, pappa, så vill
jag ersätta honom dessa så kallade vänner, hvilka
icke förstå uppskatta en ädel, manlig själ. Ack,
pappa! förlåt din Margareta, att hon så häftigt
motsätter sig din tanke och ditt mogna omdöme;
men – om du visste, huru jag älskar honom,
huru högt han, i mina tankar, står öfver mängden.
Jag njuter af att känna mig så liten bredvid
honom; och för mina tankar finnes ej en högre
jordisk lycka än att sitta vid hans fötter,
kyssa hans hand och höra honom med hela sin djerfva,
djupa vältalighet skildra sin sträfvan att upplysa
och förädla menniskorna.»
Med en suck slöt fadren det kära barnet i sina
armar. »Svärmiska flicka!» sade han, »det lönar väl
ej mödan att söka öfvertyga den, som är så orubblig
i sin öfvertygelse. Ske dig derföre, som du vill,
och måtte jag i allt få orätt!»
Margareta kysste ömt sin far på handen, och gick mot
dörren. I fönstret stod en blommande heliotrop, som
sände sin ljufva doft emot henne; hon gick fram och
böjde sig ned öfver den sköna blomman. Med strålande
blickar vände hon sig sedan mot fadren och sade:
»Se, pappa, huru min älsklingsblomma alltid vänder
sitt hufvud uppåt mot solen, hvarifrån hon hämtar
sitt lif och sin kraft. Så har jag tänkt mig, att
Ernst för mig skulle vara den sol, som upplyser,
värmer och framkallar allt det goda, som kan finnas
inom mig; och till tack derför skall min varelses
skäraste doft vara till endast för honom; mitt öga
skall vara vändt upp emot honom, för i att få ljus.»
»Du lilla entusiast! Gå nu in till honom; men ännu ett
varningsord vill jag säga dig; kom ihåg Herrans bud:
’Du skall inga andra gudar hafva för mig!’ Olyckligt
det hem, der det finnes afgudar!»
Tre månader derefter firades Ernst Dickmans och
Margareta Borgs bröllop. Det var ett ståtligt
par att skåda, och många voro de, som afundades
honom den strålande bruden, som tillitsfullt
blickade upp till sin brudgum. Men der funnos ock
de, som sade, att just så skulle en man se ut,
för att ingifva kärlek och aktning; och alla kommo
öfverens om, att allting var alldeles så, som det
borde vara, ända ifrån brudens sköna ögon och
brudgummens fina, skarpt tecknade näsa,
ända till den mjellhvita brudklädningen och den
blanka vingéléen. Ingen klandrade, alla berömde,
och gubben Borg gick omkring och lyssnade med
begärlighet till alla de loford, som slösades på
hans måg. Han ville så gerna tro, att om
Margaretas kärlek gjort henne blind, så hade deremot
faderskärleken gjort honom allt för klarsynt.
Det ståtliga dejeuner-bröllopet var förbi. Vagnen stod
för dörren, afskedets stund var inne. Med konvulsivisk
häftighet omfamnade och kysste Margareta den älskade
fadren. För första gången kom det en känsla af ångest
öfver henne; det var, som hon ej kunde släppa den
hand, hvilken hittills så ömt ledt hennes steg,
och hon tyckte sig sakna fotfäste i den nya verld,
der hon skulle inträda.
Nu suto de i vagnen. Hon gret, som om hjertat velat
med ens afbörda sig barnets hela smärta att skiljas
från föräldrahemmet.
[1] Vi hafva ansett oss böra först meddela
denna, med första priset utmärkta novell,
ehuru vi för vår del funnit den med andra priset
belönade vara, om möjligt, af ännu större intresse.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0223.html
