Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Ernst satt länge tyst vid hennes sida; men en lätt
rynka mellan ögonen gaf åt hans manliga ansigte något
sträft, som också ljöd i det tonfall, med hvilket
han slutligen sade: »Du gråter, Margareta, som om du
lemnat allt efter dig, och hade intet qvar. Du ser ut
som en bortröfvad ung flicka, ej som en lycldig brud,
hvilken följer den, hennes hjerta valt.»
»O, förlåt mig! men låt mig nu helt vara dotter;
jag fruktar, att jag, den senaste tiden, blott allt
för litet med tacksamhet erkänt, hvad min far varit
för mig. Du, Ernst, är min ungdoms ideal, men han
har varit min barndoms vårdare och ledare. O! att
alla hans lärdomar kunde bära frukt!»
»Derom är jag säker, min Margareta. Du har
en så sträng pligtkänsla och en så allvarlig
sträfvan, att du, min . lilla hustru, nog
blifver någonting alldeles utmärkt, när jag får
uppfostra dig; någonting mycket mera helgjutet och
fulländadt, än din far någonsin kunnat tänka sig.»
Det var en egen känsla, som rörde sig inom
Margareta. Ända till den stund, hon lärde känna Ernst,
hade alltid hennes far för henne framstått såsom det
fullkomligaste, hon kunde tänka sig. Hennes kärlek
till Ernst hade något trängt undan denna beundran;
men det hade aldrig fallit henne in, att någon
kunde eller behöfde lägga en fullbordande hand vid
något, som fadren börjat. Hon kände sig sårad i sin
dotterliga känsla, och det ungdomliga blodet började
färga hennes kinder med en högre rodnad, då hon just
i rattan tid erinrade sig, att det var hon sjelf,
som var detta ofullbordade verk, och då kunde hon ju
intet annat än gifva Ernst rätt. Hon förebrådde sig
för egenkärlek, då hon kunnat ett ögonblick tänka, att
hon icke behöfde fulländas. Och så kommo andra tankar
och -förjagade dessa, och inom ett par timmar var hon
den fullt lyckliga bruden, som inträdde uti ett hem,
der kärleken uttänkt och fin smak fullbordat allt,
hvad en ung qvinna kan önska sig, hvars rena sinne
ej blifvit förderfvadt af fåfänga och modets retelser.
Om qvällen, i skymningsstunden, då Ernst satt i en
länstol framför kakelugnen och Margareta på en pall
vid hans fötter, med hufvudet lutadt mot hans knä
och hans ena hand mellan sina, då förverkligades
hennes ungdomsdröm. Elden hade brunnit ned, men
de röda kolen spredo ett magiskt sken öfver de
närmaste föremålen. Det var så stilla och fridfullt
rundt omkring, heliotropen doftade från fönstret,
och i den Ijufva tystnaden, som omgaf dem, lyssnade
Margareta med beundran till klangen af Ernsts röst,
då han beskref för henne utkastet till ett arbete,
som han ämnade börja. Det röda eldskenet gjorde honom
ännu blekare än vanligt; dragen sågo ut, som om de
varit huggna i marmor; men ögonen lyste och gnistrade
af hänförelse, då han talade om sitt verk och den
utmärkelse, det skulle skänka hans namn. Margareta
kysste smekande hans hand; hennes hjerta svällde af
sällhet, och hon fann sin lycka så stor, att hon ej
vågade tänka derpå, utan att bedja Gud om ödmjukhet
att kunna bära den.
Tre år äro förgångna.
I en stor och luftig barnkammare satt Margareta
uppkrupen i ett soffhörn. Det oordnade håret, de
röda ringarne kring ögonen, anletsdragens slapphet,
- allt vittnade om kroppens och själens trötthet. En
nattlampa brann på ett bord. Vid den ena väggen
stod en säng, hvari låg en liten årsgammal gosse med
feberrodnad på de infallna kinderna. Klockan började
att slå; Margareta spratt upp ur sin slummer och
räknade slagen. »10! hvad i all verlden, är klockan
redan 10!» sade hon half högt; »hur har jag kunnat
sofva så tungt sedan klockan 8 ? Och Ernst, som är så
noga med att få sitt te precist klockan 9! Christine,
se väl efter min lille älskling, och om han skulle
vakna, eller visa minsta oro, låter du mig genast
veta det.»
Hon skyndade in i sängkammaren, slätade ut sitt
hår, tog nyckelkorgen och gick att ställa i ordning
tebordet.
»Bästa Ernst», sade hon vid inträdandet i hans
skrifrum, »var intet ledsen på mig, att jag låtit
dig vänta; men ...»
»Tyst, Margareta lilla, och dröj litet med teet;
jag har bara några rader qvar på detta kapitel,
och dem måste jag sluta.»
Efter en stunds förlopp kom Ernst ut; »seså, min
lilla vän, nu skola vi skynda oss att supera, och
sedan skall du komma in till mig och säga din mening
om något, som jag vill läsa upp för dig. Ser du! jag
är mer än vanligt angelägen om, att denna bok skall
väcka uppseende och slå an, ty derpå bygger jag,
snart sagdt, min framtid.» »Din framtid? huru så?»
»Jo! jag ämnar söka den lediga professorsplatsen
i statsekonomien, och denna bok skall blifva mitt
lärdomsprof.»
»Ämnar du söka en professorsplats, Ernst? Huru kan
detta låta sig göra, då du aldrig förut egnat dig
åt sådan sysselsättning? Jag trodde, att det var med
det intellektuella arbetet, som med det materiella,
att man, så till sågandes, behöfde vara pojke och
gesäll, innan man blef mästare.»
»Så är visserligen fallet under vanliga förhållanden;
men jag har genom mina arbeten redan gjort mig
ett namn, och jag tror mig kunna säga, att jag
är fullt lika kompetent till denna plats, som
någon af mina medsökande. Jag vill uppriktigt
säga dig, min snälla Margareta, att det intet är
endast min äregirighet, som vid detta tillfälle
skall tillfredsställas; det är äfven af ekonomiska
skäl, som jag varmt önskar, att mina | förhoppningar
realiseras. Det arf, min far lemnade mig, har
hitintills, tillika med mina litterära arbeten,
varit tillräckliga i att fylla våra behof. Jag
måste dock vara betänkt på att l skaffa mig en
fast inkomst; ty med familjens tillväxt ökas
! vår lefnadskostnad utöfver, hvad mina inkomster
belöpa sig | till. Skall jag kunna arbeta med
fart, måste detta ske, fritt från materiel oro.
Det är icke förenligt med mitt lynne, att stå under
någon annans uppsigt; men denna syssla gör mig
lika oberoende som förut. - Kom nu, skola vi börja
- jag läser blott upp, hvad jag skrifvit i qväll.
Kapitlets öfverskrift är: ’Huru viljekraften hos
menniskan gör henne till herre öfver händelserna
och tingen.’ Det är några skarpa sanningar, jag
deruti uttalat; men jag tror, de äro på sin plats
och väl behöfliga i en tid, då njutningslystnad och
lättsinne strida om herraväldet öfver vår ungdom.»
Och Ernst började att, med sin klara, klangfulla
röst, läsa sköna tankar, djerfva idéer, stora
resultater. Margareta lyssnade uppmärksamt; hon
beundrade, men . . . hon kände sig ej tillfredsstäld.
»Nå, Margareta, du säger ingenting? Gillar du ej,
hvad jag skrifvit?»
»Jo! för så vidt jag förstår, äro bevisen för din
uppfattning alldeles utmärkta, och du har obestridligt
rätt uti mycket, af hvad du säger. Men jag känner
bättre, än jag kan uttala, att det ligger något
bristfälligt till grunden för det hela. Jag tycker
t. ex. icke om Öfverskriften; jag ville hellre säga:
’Den menniskan, af Gud förlänade kraften’ m. m.
»Nå, som en äkta qvinna, förlorar du dig genast i
detaljer, i stället för att se på det stora hela.»
»Ja», invände Margareta, »men denna detalj ger åt
det hela en helt annan utgångspunkt. Det går en
sjelftillräcklig-het, en sjelfförtröstan genom ditt
arbete, som jag tror kan gifva en falsk riktning.»
j »Men, min bästa Margareta», svarade
Ernst med någon
| hetta, »kan du säga mig, huru långt menniskan kommer
utan j denna förtröstan på att hvad hon arbetar och
verkar för, är j det rätta? Om menniskorna
voro mera medvetna om den kraft, som finnes
inom dem, skulle lifvet se helt annorlunda ut.» »Ja,
men de få ej tro, att de kunna arbeta och uträtta allt
detta stora, af blott egen kraft. De böra inse,
att de kunna arbeta med Gud, men ej utan Gud.»
»Nå, de arbeta ju med Gud, såsom du säger, om de j
sträfva för mensklighetens utveckling och förädling.»
»Åh ja! men jag tycker, du borde mera framhålla deras
! personliga beroende af en högre kraft och vilja, än
deras egen. j Det yttersta resultatet af din teori,
fruktar jag, skulle bli, att j de kunna anse sig
sjelfva vara Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
