Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Christoffer Polhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231 ––
vid en tid, då Sverige ofta hotades af
fiendehand. Kontraktet mellan regeringen och Polhem
var redan upprättadt och begynnelsen af arbetet gjord
vid Carls graf, der en sluss skulle inrättas, då den
olycksdigra kulan vid Fredrikshall träffade det ädla
föremålet. På den stora politiken följde nu en liten,
och Ulrika Eleonora fortsatte intet af hvad hennes
broder börjat.
Först några och trettio år derefter, då Polhem var
en nära nittioårig gubbe, beslöto ständerna att
bringa saken till verkställighet. Oaktadt sin höga
ålder, tillhandagick Polhem med råd, planritningar
och modeller den mekanikus, som hade ledningen
af arbetet om hand. Enligt den djerfva planen,
lika jättestor som sjelfva föremålen, skrifver en
minnestecknare, skulle man icke undvika fallen,
utan i stället trotsa dem: segelleden skulle föras
helt nära intill de brusande kaskaderna och deras
våldsamhet kufvas genom hela elfvens uppdämning
till lugn undergifvenhet att bära så väl fiskarens
julle som krämarens skepp .... Dammar och bålverk
anlades emellan de i elfven liggande holmarne,
att förena dessa med fasta landet. Tvenne slussar -
sedermera benämda Polhelms och Ekeblads - sprängdes
genom klipporna, tillsammans utgörande hela Gullö-
och Toppöfallens höjd, och ännu längre ned i elfven
arbetade man på en fördämning, lika hög som de trenne
Helvetesfallens sammanräknade sänkning, genom hvilket
arbete dessa fall alltså skulle försvinna och en jemn
vattenyta bilda sig från öfversta Helvetesfallet
till Flottbergs-ön. Vid sistnämda ställe skulle en
tredje sluss, den sista, sprängas genom berget,
motsvarande den förenade sänkningen af Helvetes-
och Flottbergsström-fallen. På denna storartade plan
arbetades i fem år under oerhörda ansträngningar, och
konsten lyckades slutligen att segra öfver naturen:
fördämningen var i September månad år 1755 så nära
färdig, att arbetsfolket kunde på de utlagda stockarne
gå öfver strömmen. Det återstod endast att genom några
nedkranade pålar gifva fördämningen sin fulla styrka,
och direktionen ansåg sig så viss om segern, att den
begärde af regeringen en taxa för de fartyg och varor,
som skulle passera genom slussarne, emedan genomfarten
ansågs böra vara öppnad vid början af riksdagen
1756. En enda natt gjorde dock till intet snillets
beräkningar och årslångt ihärdigt arbete. Antingen af
en händelse eller genom ett nidingsdåd blefvo, natten
emellan den 19 och 20 September 1715, 900 tolfter
plankor nedsläppta utför fallen, ehuru främmande
sakers kastande i vattnet var strängt förbjudet
och ett svårt straff utsatt för den, som skadade
slussverket. För tillfället ökades flodens våldsamhet
genom en stark nordlig storm. Dammen emotstod med
kraft första tryckningen af denna ofantliga trämassa,
som hopade sig emot.den samma; men när den allt mer
och mer trängde på och slutligen i sitt stigande
upplyfte sjelfva byggnaden, måste denna ändtligen
brista. Detta skedde dock ej förr än morgonen
derpå, och förödelsen gick med sådan hastighet,
att nio personer af arbetsmanskapet om-kommo, många
skadades och de Öfriga med nöd kunde rädda sig på de
plankor, som vållat olyckan. Undersökningar höllos,
men rätta orsaken blef aldrig upptäckt. Visserligen
skulle skadan kunnat hjelpas genom uppförandet af
en ny fördämning, men man hade nu förlorat modet och
förtroende för sjelfva planen, penningar fattades och
vid riksdagen förkastades allt, som var gjordt . . .
Nu varande Trollhätte-kanal börjar vid den så kallade
Kafledammen, den första af Polhems fördämningar och
den enda, som för segelleden blifvit använd. Inom
den trekant, som kanalen jemte sjelfva elfven bildar
af det mellanliggande landet, qvarstår ännu Polhems
ofullbordade sluss, ett eftersökt och beundradt
monument öfver en storartad tanke, under det att det
här bildade vattenfallet från slussens djup uppkastar
ett skum, hvilket i solens glans bryter sig till en
gloria ofvan monumentet - en lek af naturen sjelf,
för att gifva vittne om sin beundran för betvingaren.
Äfven den fordna Stockholms sluss utfördes af Polhem,
på den tiden betraktad som ett under af snillrika
beräkningar och mekanisk fyndighet.
Under en resa genom Dalarne, i sällskap med en ung man
med betydlig förmögenhet, Gabriel Weldt - sedermera
justitiekansler, president och adlad under namn af
Stjerncrona - -, tog man en gång nattqvarter vid
Sunds hytta, då ett helt obetydligt ställe. Polhem
blef alldeles förtjust öfver läget och anmärkte,
att det ypperliga vattenfallet vore särdeles lämpligt
för anläggningen af en större fabrik. »Du har snille
och jag har mynt!» sade Weldt, och genast uppgjordes
mellan honom och Polhem ett kompaniskap. Den 21 Mars
1699 köpte de lägenheten »mot 200 daler kopparmynt
jemte en äreskänk efter behag». Detta var första
upphofvet till det sedermera så bekanta Stjernsunds
manufakturverk, hvilket »alltså fick namn efter den
penningerikaste ägaren, icke efter den snillrikaste,
som dock var anläggaren», anmärker Carlén. Den
stora urfabrik, som här uppväxte, och verkstaden för
jernbleck betraktades länge som ett under i afseende
på sinnrik mekanism och upprätthöllo en för landet
ganska vinstbringande industri, som det nu saknar,
tills Stjernsund under Polhems vistande i Stockholm
år 1739 lades i aska af en eldsvåda.
»Yllemanufakturen», säger af Nordin i sin
beskrifning öfver Polhems lefnad, »saknade äfven
så litet som metallen denne mästares biträde och
förbättringar. Prof deraf äro allt för många att
kunna beskrifvas. Dess tvenne inrättningar af ganska
behändiga väfstolar till strumpväfveri, en beqvämlig
tvättbalja till ull och garn, bandstol till 6 band
tillika, varpstol, spol-maskin, öfverskäraremaskin,
kardmaskin, tvinnmaskin, repsla-garemaskin, med ett
stort antal andra påfund äro talande veder-mälen af
dess patriotiska nit för nyttiga konsters uppkomst
samt af dess oförtrutenhet att på allt sätt dertill
bidraga.»
Carlén omtalar i »Svenska Familjeboken», hurusom
folket i trakten af Ekolsund berättar ännu i dag,
att förvaltaren der, hvilken vid andtiden fann de
vanliga arbetarne af kött och blod allt för dyrlegda
och lata, lät af Polhem beställa 12 st. slåtterkarlar,
som icke behöfde äta, men ändock kunde arbeta och
aldrig tröttnade. Detta var en småsak för en så lärd
man! Innan kort hade han hela dussinet färdigt, och
det var lust och glädje att se, huru de genast inom
några timmar af-slogo den ena ängen efter den andra,
der de i en vid half-cirkel tågade fram med sina långa
liar emellan sig. Förvaltaren gick i sin hjertans
fröjd baklänges framför dem, för att åse det flinka
arbetet. Så hade det fortgått dagen i ända, och emot
solnedgången grepo de an sista ängen, den, som sluttar
nedåt sjön. Snart kommo de’ inemot stranden - alltjemt
med förvaltaren baklänges framför sig - och hade nu
fullbordat hela egendomens slåtter, hvarför de borde
stanna. Men se, förvaltaren hade glömt konsten att
»stämma skrufven», och derför marscherade de oafbrutet
på ända ut i vattnet. Förvaltaren hojtade och hojtade
och var icke i stånd att komma undan, der han gick,
innesluten inom cirkeln af de svängande liarne. Och
omöjligt kunde han stämma skrufven! De marscherade
och marscherade, och skredo allt längre utåt djupet,
tills slutligen vattnet gick dem öfver hufvudet:
då försvann allt, både slåtterkarlar och förvaltare,
i sjöns djupaste botten. Vid klart väder kan man -
nota bene, om man har goda ögon - ännu se detta
Polhems konstiga maskineri skimra der nere.
Polhems namn lefde således på allmogens läppar,
i det man ansåg honom för en half trollkarl genom
hans mekaniska skicklighet. Det är ej många namn,
folket gömmer qvar i sin hågkomst af de många, hvilka
vanligen bruka fylla historiens blad; men dem, det
en gång mottager, dem glömmer det icke, och dem omger
det så gerna med detta sagans hemlighetsfulla dunkel
och skimmer, på samma gång som det låter oss endast
med svårighet urskilja konturerna af gestalten.
Hedrad och ärad både inom och utom landet, hade
han år 1691 gift sig med Maria Hoffman, hvars
bekantskap han gjort på Wansta, der hon tjenade
som kammarjungfru. Han upplefde med henne 44 år af
det lyckligaste äktenskap och flyttade strax efter
hennes död från Stjernsund till Stockholm, | hvarest
man å den malmgård på Ladugårdslandet, som ännu så
nyligen ägdes af August Blanche, men under Polhems
tid beboddes af hans måg, kammarrådet Sandelhjelm,
den dag, som i dag är, ser en af Polhems egen hand
planterad ek, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
