Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Christoffer Polhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 230 –
småsaker, såsom ur, stekvändare och dylikt, likväl
väckte kringboendes beundran öfver anlag, hvilka
skulle göra honom europeiskt ryktbar.
På den tiden voro nästan alla vetenskapliga böcker
skrifna på latin. De lärda sökte ej då som nu att göra
sitt vetandes skatter tillgängliga för alla. Endast
de, som passerat genom latinska språkets vestibul,
erhöllo rätt att beundra och lära sig att begrunda och
begagna vetenskapens hjelpkällor: Böckerna i geometri,
algebra och mekanik voro afrättade på latin. Polhem
måste, för att komma någonstädes, skaffa sig kunskap
i dessa ämnen. Men han kunde ingen latin! Nåväl, han
skulle lära sig det. Han var blott 23 år och hade en
energisk natur. Då finnas inga omöjligheter. Han vände
sig till en prest, som skänkte honom ett latinskt och
svenskt lexikon. Han började lära sig det utantill;
men fann dock snart, att detta ej var rätta metoden,
hvarföre han vände sig till en annan prest, Lars
Welt, som hos honom beställt ett väggur. Polhem
lofvade att göra ett sådant, som skulle slå hela,
halfva och fjerdedels timmar samt visa datum jemte
ny och nedan, om han ville lära honom latin. Presten
gick in derpå och undervisningen började, men han
blef snart förflyttad till annan ort. Polhem, som
nu sjelf lemnat sin plats hos fru Björnclou, vände
sig då till kyrkoherden Dryselius, bekant forskare i
kyrkohistoria, hvilken lofvade honom undervisning i
latinet. Under sju månaders tid vandrade nu Polhem, i
trots af väder och väglag, hvarje dag tre fjerdedels
mil och samma väg tillbaka, för att besöka sin
nye lärare, hvilken ej sällan var förhindrad af
embetsgöromål, så att Polhem måste med oförrättadt
ärende gå hem igen. En sådan jernflit uträttade dock
sitt. Polhem kunde snart besöka Upsala universitet,
der han, 25 år gammal, började sina studier under
professor Spoles skyddskap.
Hans sträfvanden fortgingo obemärkta och i tysthet,
tills försynen skickade i hans väg en omständighet,
som snart skulle lägga hans namn i allas mun och göra
det kändt öfver hela landet.
Emellan tvenne pelare bakom altartaflan i Upsala
domkyrka stod nämligen ett gammalt konst-ur,
förfärdigadt af munken Dasypodius från Wadstena
kloster, samme man, som förfärdigat det verldsbekanta
uret i Strasbourg. Det hade i mer än hundrade år varit
orörligt, då man nu kom på den tanken att ännu en gång
försöka få det repareradt. Ryktet om Polhems mekaniska
skicklighet hade spridt sig; man erbjöd honom att laga
det märkvärdiga uret, hvilket var särdeles vidlyftigt
sammansatt. Urmakarens första afsigt hade varit,
att verket, jemte det, som egentligen fordras af
ett ur, skulle visa hela calendarium med »computus
ecclesiasticus», solens och månens gång i sina
cirklar samt denna sednares omskiften af ny, nedan och
qvadraturer; det skulle dessutom visa, hvilka timmar
om dagen, hela veckan, hvarje planet regerar efter
astrologernas inbillning, upplyser Klingenstjerna. En
stor del af detta verk hade aldrig varit färdig, det
hela hade gått med oro och måste uppdragas en gång
om dagen. Polhem insatte en pendel och anrättade så,
att det kunde gå i sex veckor, hvarjemte han förenade
de enskilda ofärdiga delarnes visare, hvilka måste
föras omkring af klockställaren, med hufvudverket,
så att alla delarne kommo till att lyda en enda kraft,
som ej vidare behöfde något biträde af urets vårdare.
Som sagdt, nu vardt Polhems namn kändt - och han
beslöt att fortgå. Helt naturligt var, att hans
uppmärksamhet skulle komma att först riktas på
malmbrytningen, hvilken försiggick i de djupare
grufvorna trögt och med svårighet. Han förfärdigade
och förevisade derför för bergskollegium en modell
till uppfordringskonst, hvilken förde malmen från
det ställe i grufvan, der han var bruten, fram till
schaktet, befordrade honom genom detta upp i dagern
samt sedermera derifrån till hyttan, der tunnorna
tömde sig medelst bottnens sjelfvilliga öppnande,
hvarefter bottnen åter slöt sig igen, och tunnorna
gingo tillbaka i grufvan att hämta mera malm -
alltsammans endast och allenast genom mekanisk
kraft. Modellen uppvisades för konung Carl XI,
som blef förtjust deri och utnämde Polhem till
bergsmekanikus med 333 rdrs lön.
Han sattes nu i tillfälle att resa utrikes, för
att der samla erfarenhet i sin mekanik, genom
hvilken han redan visat sig kunna blifva af så
stor nytta för fosterlandet. Under åren 1694 -
97 besökte han Tyskland, Holland, Frankrike och
England, samt återkom, rikt lastad med skördar
från sitt fält. Han föreslog nu upprättandet
af vårt nu varande Teknologiska Institut, på
visst sätt motsvarande Laboratorium Me-chanicum,
hvilken plan gillades af Carl XII. Här skulle alla
så väl af honom sjelf uttänkta som utomlands kända
maskiner i modell förfärdigas, hvarest sedan landets
industriidkare kunde på bästa sätt tillgodose sig och
sina yrken. Detta laboratorium skulle ständigt riktas
med allt nytt på detta område och dymedelst städse
kunna hålla industrien i framåtskridande utveckling
och vid lif. Tyvärr slöko krigen äfven de härtill
ämnade medlen, likasom de förstörde så många på den
tiden synbara ansträngningar i fredens värf - och vi
sakna ännu i dag en sådan inrättning som den Polhelms
snille då uttänkte, och hvilken nu endast skulle kunna
realiseras genom en permanent utställning i denna väg.
Bergslagernas så kallade stånggångar uppfunnos
af Polhem, hvilken ansåg dem vara bland hans bästa
uppfinningar. Afsigten med dem var att, utan hinder af
mellanliggande berg och dalar, begagna vattenkraften i
en strörn, för att sätta i rörelse verk på betydligt
afstånd från strömmen. Flera sådana stånggångar
anlades, och man kan ej neka detta mekaniska snille
sin beundran, då man till exempel vid Bispberg,
nära Säther, ser, huru en fortgående sträcka af
stänger hela fjerdingsvägen bortåt, från strömmen i
Säthersdalen ända upp till grufverkeri vid berget,
ledes i jemn rörelse, utan att kraften förlorar sig
under den långa vägen.
I förening med Sheldon anlade han den äldsta dockan
i Karlskrona, hvilken sprängdes in i berget, sedan
vattnet af-dämts. Man måste härvid först upprensa
hafsbottnen ifrån grus och stenar samt uppdraga
ritning på bergets skapnad under vattnet, der dammen
skulle ställas; hvarefter man började dammbyggnaden
i en halfcirkel af några och 70 fots diameter och
24 fots djup. Dammen byggdes hel och hållen färdig
ofvanpå vattnet, med alla de ojemnheter, som bottens
skapnad fordrade, samt nedsänktes på en gång hel
och hållen till hafsbottnen, hvarest den med en
ringa jemkning snart passade. Detta för den tiden så
kallade mästerstycke blef färdigt på mindre än ett år,
hvilket vittnar om Polhems driftighet vid arbetets
ledning. Med sjelfva skeppsdockan fick Polhem ingen
sysselsättning. Också misslyckades arbelet derpå;
men Polhems modell förvaras i Karlskrona.
Det mest ryktbara och det kolossalaste af hans arbeten
var dock slussbyggnaden vid Trollhättan, hvilken
ingen, som besöker denna majestätiskt natursköna
plats, försummar att taga i betraktande.
Den bekante katolske biskopen Hans Brask i Linköping
väckte redan förslag om att sammanbinda Yesterhafvet
med Östersjön genom våra med sjöar och strömmar
genomskurna landskap. Gustaf I upptog förslaget med
välvilja; men deraf blef dock intet. Det slumrade,
tills Carl IX började att egna uppmärksamhet åt
tanken, men inskränkte sig till anläggningen af
den så kallade Carls graf, hvilken från Wassbotten
(strax norr om Göta elfs utlopp ur Wenern) leddes
ned till elfven och undanröjde hindret af fallen vid
Rånum. Under Gustaf II Adolf anlades en sluss vid
Lilla Edet; men -det skulle bli Carl XILs regering
förunnadt, att äfven i detta afseende bringa till
utförande ett storverk, i trots af krigen. Under
denne konungs krig med Danmark var sjöfarten på
Östersjön stängd, hvilket kändes tungt för landet,
så att Braskens gamla plan, som på nytt framletats,
åter kom på tal och erhöll gillande af konungen.
Med vanlig kraft uppdrog Carl XII genast åt Polhem att
söka bringa till stånd en oförhindrad segelled invid
Trollhättefallen till Göteborg. Man tänkte sålunda
komma in i Wenern medelst slussar, derifrån genom
strömmar och kanaler in i Wettern och sedan genom
Motala elf ner i Brå viken, så att Östersjön och
Vesterhafvet skulle vara faktiskt sammanvigda. Det
är lätt att inse vigten af denna samfärdsellänk,
i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
