Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hon bröt sin ed. Berättelse af Axel S-g. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 307 ––-
»Att vilja låta dig tvina bort vid sidan af en gammal
enstöring, som öfversten! På min ära. manar jag icke
ut den gamle narren och dödar honom, så vida intet
annat hjelper», utropade den tjugoårige älskaren med
en hetta, som ej illa klädde honom.
»Ack nej, Bernhard, det skall du icke göra. Öfversten
kunde lika gerna döda dig, och då . . .» Lillys ögon
fylldes af tårar vid tanken på en sådan utgång. - »Du
skall tala vid min far. Han älskar ju mig så mycket,
att, om jag förenar mina böner med dina ...»
»Ja, du har rätt. Jag skall tala vid morbror; jag
skall säga honom, att jag vill arbeta dag och natt,
för att så mycket som möjligt förkorta den tid, som
skiljer mig från min examen. Och när jag då om ett
eller annat år blifvit en välbeställd prost i vår
församling (- pastoratet är ledigt, som du vet, och
förvaltas nu af en vice pastor .-), hvilket morbror,
som är patronus, lofvat mig, då tar jag mig en liten
prostinna, ser du. Kan du gissa, hvem det blir?»
»Nej», svarade Lilly med en mycket allvarsam mine.
»Ja, inte jag heller», skrattade Bernhard
muntert. »Men säg mig, du har ju mod att vänta ett
par år eller tre?»
»Tio, om du vill, Bernhard», försäkrade Lilly med en
trofast blick.
»Och nu adjö så länge, Lilly. Jag söker genast
upp morbror.» Han omfamnade den täcka flickan och
ilade med snabba steg fram till det gamla slottet,
men stadnade bestört i porten vid åsynen af ett par
hästar, som otåligt trampade den stenlagda borggården,
vaktade af en ridknekt i herr Johan Thotts livré. Han
var förekommen, det var klart. Öfversten hade kommit
en dag för tidigt.
I det ögonblick, vår student, förargad, stadnade i
port-hvalfvet, steg öfversten med någon svårighet
uppför de smala och branta trapporna till ett af
slottets torn och fördes af herr Peder Lillies
hofmästare in i ett tungt möbleradt gemak, der
amiralen i sin stora länstol hölls fången af gikten,
som alltid angrep honom med fördubblade krafter om
våren. Ehuru man, såsom vi sagt, redan befann sig
i Maj, flammade dock en väldig brasa i den stora,
gammalmodiga spiseln.
»Välkommen, gamle vän, välkommen!» ropade amiralen
sin gäst till mötes, då öfversten syntes i dörren,
sirligt klädd och med hufvudet betäckt af en ofantlig
pudrad peruk, som innefattade det torra och smala
ansigtet liksom i en ram.
Sällan kunde man se tvenne, hvarandra så olika
personligheter, som de båda grannar, hvilka nu
sammanträffade i stora rummet på Pedersholm.
Öfversten var - för att nu uppfylla artighetens
fordringar och börja med gästen - en lång, reslig
herre med rak, militärisk hållning och ett ingenting
mindre än behagligt utseende. Det långa och skarpa
ansigtet med de mörka ögonen och det stränga
uttrycket, som ännu mera förhöjdes af ett par
grå-sprängda, kortklippta mustascher, allt bidrog i
förening att ingalunda försköna den femtiofemårige
martissonen, som man nu ville tillskrifva en nyvaknad
lust att svärja hymens fana.
Öfversten hade fordom tagit en verksam del i Carl
XI:s danska krig och hastigt avancerat till den höga
grad,^ han nu innehade. Några lyckligt utförda bragder
med en ströfkår, som kunskapade för den egentliga
arméen, hade ådragit honom uppmärksamhet af kungen,
som snart fastade honom vid sin person och öfverhopade
honom med ynnestbevis. Vid Carl XII:s tronbestigning
hade öfversten dragit sig tillbaka från den militära
banan. Sjelf sade han, att han tagit afsked, emedan
han ej ville tjena under en pojke; men elaka tungor
påstodo, att han fått sitt afsked, emedan kung Carl
ej rätt kunde lida honom. Man visste till och med
berätta, att den unge fursten, såsom gosse, vid
något tillfälle liknat honom vid en apa, ett skämt,
som mycket förtrutit den bistre öfversten, hvilken
aldrig försummade något tillfälle att utgjuta sig
i bittra sar-kasmer öfver den »vanvettige pojken»,
såsom han plägade benämna den unge hjelten.
I motsats till öfversten var amiralen en undersätsig,
kraftigt byggd man, hvars stora ögon, som skarpt
blickade fram under de buskiga ögonbrynen, något
stora örnnäsa och lindrigt
uppdragna öfverläpp förrådde en stolt, bestämd
och oböjlig karakter, som aldrig Öfvergaf en
fattad föresats och aldrig lät sig böjas af något
motstånd. Ett något straft uttryck öfver munnen
förminskades icke af det yfviga, gråa hakskägget.
Han hade i sjöstriderna mot Danmark utmärkt sig
såsom en skicklig och oförvägen sjöman och af Carl
XII^ utnämts till amiral. Hans sista sjötåg var
öfverförandet af Carls armé till Danmark, hvarifrån
herr Peder Lillie med bruten helsa måst återvända
till sitt hem, der han, redan förut blifven enkling,
uteslutande egnat sig åt sin dotters uppfostran.
Amiralen, som var några år äldre än öfversten, var
med denne förenad genom bandet af en gammal vänskap
och ett nära grannskap.
Efter att hafva bedt sin gäst taga plats och välkomnat
honom i en bägare ädelt vin, började amiral Lillie,
sedan han dragit några väldiga bloss ur sin stora
pipa, hans bundsför-vandt i striden mot ledsnaden:
»Här sitter jag fastkedjad och får aldrig veta, hvad
som händer utanför Pedersholms murar. Hvad nytt från
krigsskådeplatsen, bror? Yår raske kung klappar väl
ännu lika dugtigt om ryssar, polackar, sachsare och
hvad de allt heta?»
»Klappar om, ja. Ja visst», genmälde herr Johan Thott
med ett hånlöje, som kom de sträfva mustascherna att
resa sig. »Han leker, den galna pojken ...»
»Guds död, bror, säg inte så», inföll
amiralen. »Kungen är en bra soldat.»
»Soldat, ja», upprepade herr Johan. »Hvem d-n har
nekat till det? - Hm! men det är allt skada att sätta
en soldat i spetsen för en arme. Det bör väl då,
efter alla konstens reglor, bära rakt åt h-e. Någon
general blir han aldrig, ser bror. Nej, jag säger,
som jag alltid har sagt: ’Olyckligt det land, hvars
öde hvilar i en vanvettig pojkes händer’.»
»Stopp, bror», afbröt här amiralen. »Vid Neptunus, det
är likväl hjerta på karl och mod har han i bröstet.»
»Åhja! Han slåss som en gardist för nöjet att slåss,
utan något mål för ögonen. Medan han stryker omkring
i Polen och Sachsen och utför några galna äfventyr,
som småningom minska hans här, begagnar czaren bättre
den dyrbara tid, vårt nådiga majestät förslösar. Medan
svenska hären ligger i Polen, tager czar Peter våra
Östersjö-provinser och en vacker dag mitt gamla
Finland med. Kungen är galen, bror, topp tunnor
galen.»
»Anfäkta och regera! stopp bror, säger jag», inföll
ännu en gång amiralen. »Narva, Duna, Clissow är ändå
ett klöf-verblad, som ’galningen’ inflätat i svenska
häfden, och inte många galningar hafva gjort det
förut eller komma att göra det efter.»
»Nånå, låt oss lemna det der ämnet, bror, hvarom
vi ändå aldrig komma öfverens. Jag har ett annat
och vigtigare ärende till bror. Du anar det, ser
jag; du drar på munnen. Nå väl! Jag tycker mest om
artilleriet, mitt gamla vapen, och derföre går jag
som en kanonkula rakt på mitt mål. Jag begär din
dotters hand.» Här tystnade öfversten och af bidade
sin väns svar.
»Hm! Jag har länge märkt, att bror kastat kärliga
blickar på flickungen, men hon är ännu så ung ...»
»Och för hvarje år blir jag allt äldre», hade
öfversten ämnat invända, men han teg visligen dermed
och återtog i stället:
»Jag har en ganska god förmögenhet, det känner bror,
och en aktad samhällsställning. Hvarföre skulle jag
ej då kunna göra en maka lycklig?»
»Hm! Jag tror inte, att Lilly just skulle ha något
emot att bli öfverstinna Thott - det låter bra det
der -, men ser bror ...»
»Älskar hon kanske någon annan?»
»Hvaba? - Hur f-n kan bror fråga det? - Flickungen!»
»Ja, jag tänkte, att ... hm! junker Bernhard ...»
»Han skulle just understa sig. Han skall bli prest,
pojken, och får se sig om efter en lämpligare
hustru. Jag tycker inte om den der gårdagsadeln,
som Carl XI skapade till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
