Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskrona - En dyr kanna bränvin. Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331 -
trädde med sista hälften af det adertonde århundradet
en ny tidräkning äfven för Landskrona. Planen, att
hela försvaret af Skåne - fredstraktaternas »eviga
fred» troddes då, som nu, ej vara så allvarligt
menad - skulle baseras på de båda gränsfästningarne
Kristianstad och Landskrona, gjorde utvidgningen
af den sednare nödvändig, och detta hade åter till
följd, att staden Landskrona måste flyttas. Vid 1747
års riksdag beslöts äfven, att staden skulle flyttas
närmare stranden, enligt en af den bekante grefve
Dahlberg uppgjord plan, med den förändring likväl,
att södra grundet, kalladt Gråen, icke skulle utgöra
en del af staden, utan bilda ett citadell till hamnens
skydd; och blef detta äfven omedelbart derefter satt
i verkställighet, ehuru det gick smått med den nya
stadens tillväxt. Bland märkliga byggnader i staden
nämna vi: slottet, som omkring år 1543 anlades af
Christian III, men hvilket senare undergått många
förändringar; rådhuset, uppfördt af Fredrik II år
15 7 9 (i arkitektoniskt hänseende ganska intressant
och qvar-står på sin plats i gamla staden, sannolikt
emedan det fattiga borgerskapet ej mäktade flytta
det samma); Sofia Albertinas kyrka, grundlagd 1758,
samtidigt med det, att tornet på gamla stadens
storkyrka nedbröts; gillehuset, skeppsvarf vet samt
nya citadellet på ön Gråen, hvilket för sina vackra
anläggningar väl förtjenar att beskådas. Första
kända förslaget att befästa denna ö till skydd
för hamnen framställdes af generalmajor Landberg,
fortifikationsbefälhafvare, till Gustaf IV Adolf,
då denne 1801 besökte Landskrona. Sedan Landberg
erinrat om de betydliga summor, som förgäfves blifvit
nedlagda på
fästningsverken, och tillika påpekat nödvändigheten
af att få Gråen befästad, svarade konungen på
sitt vanliga stolta språk, att »Stenbock ej behöft
några fästningsverk, för att fördrifva danskarne
från Skåne». - »Sant, ers majestät», genmälte den
rättframme och orädde Landberg, »men Sverige har ej
alltid Stenbockar.»
Under senaste årtiondena har Landskrona tagit
kraftiga ansatser till förkofran och utveckling
i flera riktningar och visar för närvarande en
lifaktighet, som bebådar en lyckosam framtid. Medelst
en jernväg satt i förbindelse med Skånes inre trakter,
har staden blifvit en betydande export-ort för den
bördiga provinsens öfverflöd på spanmål, och dess
skeppsfart är nu synnerligen liflig samt hvart år i
tilltagande. Till stadens, liksom den omkringliggande
ortens, förkofran bidrager icke heller så litet
de temmeligen ansenliga fabriksanläggnin-garne, i
synnerhet Landskrona storartade hvitbetsockerfabrik,
hvilkens framgångsrika bedrifvande gifvit
impuls till många dylika företag i andra delar
af landet och genom sitt lyckade exempel manat
våra jordbrukare till experimenter, hvilka efter
all sannolikhet skola leda till en vinstgifvande
partiell förändring af landets modernäring och göra
oss mera oberoende, än hittills, af utlandet i fråga
om en af våra importerade nödvändighetsartiklar:
sockret Om någon behöfver »strö socker» öfver
sina sorger och lidanden, är det sannerligen
Landskrona, och ingen lärer missunna staden en så
försötmad tillvaro som möjligt, helst om den för
billigt pris äfven bereder hela landet en sådan.
A.-E.
En dyr kanna bränvin.
Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide.
(Forts. fr. sid. 328.) III.
berättelse är endast tre kapitel lång, men
mellan l första och tredje kapitlet ligger en
tid af femton år. i Tiden går fort på papperet.
l
Det är åter en Augusti-qväll, lik den för femton år
sedan, j I skogsdungen utanför nämdemansgården står
en medelålders j man; hans utseende röjer någonting
på en gång dystert och kraftfullt; ett yfvigt hår
faller fram under den blanka sjömanshatten, och
under den höga pannan blicka emot oss ett par skarpa,
mörkblåa ögon.
Någon riktigt simpel sjöman tyckes han icke vara;
hans klädsel, liksom hans händer, är dertill för
väl vårdad. I en resväska bär han några böcker,
ett skriftyg och en kikare; det är allt, hvad han
har med sig.
Vemodsfullt blickar han ut öfver nejden, bort till
byn, kyrkan och herrgård s spiran; mellan hvarje sådan
utflykt hvila hans blickar vid nämdemannens gård.
Röster höras derinne; man sjunger: »Allt under himlens
fäste, der blänka stjernor små» etc.
Han lyssnar, försöker igenkänna rösten, men den är
för späd ... så skulle Elna kunnat sjunga, då hon
var tolf år.
Efter en stund kommer någon ut ur byggningen; det
är mer än en, det är tvenne, som komma till källan;
skramlandet af en bleckspann erinrar främlingen om
ett afsked vid samma källa för femton år sedan.
Han drager sig tillbaka och sätter sig bakom en
trädstam.
»Hvarför skall mor gå efter vatten sjelf?» frågar
samma stämma, han nyss hörde sjunga.
»Jag har ju skickat bort Hanna, och tycker i alla
fall om att komma ut litet så här i månskenet; det
är så vackert och stillsamt i naturen rundtomkring,
att det liksom lättar hjertat, att se det.»
»Hvart skulle Hanna gå?»
»Till gamle Bonde Persson med litet soppa, fastän
han kanske inte behöfver den mer, stackarn!»
Främlingen kände igen den äldre qvinnans röst vid
första ljudet af den samma, och vid namnet Bonde
Persson skar det honom genom hjertat, men han blef
tyst på sitt gömställe.
»Hur länge har han varit så fattig?» fortsatte
barnrösten.
»Se’n qvinnan dog för ett par år tillbaka har han
haft det värre än förut; han blef en gång straffad
för något orätt, han gjort, och nu fick han icke
behålla hemmanet, utan blef inhysesman, och det gick
ju längre ju värre för honom.»
»Men kunde inte hans barn hjelpa honom?»
»Han hade inga, min lilla Kerstin, bara en son;
kom nu, så jag får sänka spännen!»
»Är den död då?»
»Han är väl det, kan jag tro, eftersom ingen hört
af honom på femton års tid; jag var visst den, som
såg honom sist. Just här, som vi stå nu, stodo vi
då, han och jag, och qvällen var så lik denna. Se,
hur skyarne gå deruppe; de gå väl till hans graf
. . . han var så snäll, den Per, så att jag tror,
han har det bra, hvar han är; till Gud höll han sig,
det vet jag . . . något dåligt kunde han inte taga sig
före med vett och vilja. Ja, just här stodo vi då.»
»Men jag var väl icke med?»
»Nej, mitt barn ... det var tre år, förrän du kom
till verlden. Inte en gång din far var i gården då;
mina föräldrar lefde och bodde der, och jag var hemma
hos dem. Per kom just den qvällen hem från storskolan,
dit pastor Y. hjelpt honom in ... Se’n dess har ingen
här i orten hört det ringaste om honom. Frid vare
med honom, hvar än han är nu, dålig menniska är han
då inte.»
»Se, mor, skyarne deruppe! Många gå öfver hela heden,
skilda långt från hvarandra; sedan segla de alldeles
i bredd utåt det stora hafvet. Så grannt det ser ut!»
»Ja, det är så grant, att en inte bör se på det för
länge, för då kan en få lust att segla med, och vi få
göra gagn på jorden, så länge Gud vill hålla oss der,
min lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
