Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om lifvet i Konstantinopel. II - Drömmarnes land. Sagor af Richard Gustafsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans tjugonde hustru gått in i en annan verld. Kanske
skulle i han då göra några raskare drag ur pipan,
något skyndsammare räkna kulorna i sin rosenkrans,
något hårdare än vanligt förbanna de otrogne, –
men det vore också allt.
En man af sådant sinneslugn skall väl, kunde man tro,
akta sig att bedraga en köpare. Man träder fram till
honom och beser varorna. Köpmannen inbjuder oss
att taga plats på hans sittbord, att dricka något
limonad, att röka en pipa med honom. Jag sätter mig,
köper några piphufvuden, hvilka jag måste betala
temmeligen dyrt. Han ser, att jag är en främling;
men jag ställer mig, såsom om jag vore okunnig om
förhållandena, och låter bedraga mig, för att bättre
kunna gifva akt på honom.
Turken är ännu i dag precist sådan, som hän var
i sjuttonde århundradet, och Stambuls gator hafva
också, till
största delen, icke heller ändrat sig. Sin utmärkande
karakter bibehåller turken, trots blanklädersstöflar,
strågula handskar och europeisk drägt. Han passar
icke för Europa, och det osmaniska väldet är för vår
verldsdel en anomali. Men om dylikt vill ingen turk
höra någonting, och med herr Mustapha får jag alls
icke tala någonting om sådana saker, ehuru jag för
honom är en ganska god kund och i går hos honom köpte
ganska ändamålsenliga grofva handdukar, med hvilka man
låter gnida sig efter badet. Mustapha har äfven denna
gången tagit för mycket för sin vara, det vet jag; hos
en annan köpman hade jag kunnat erhålla sakerna till
billigare pris. Men Mustapha bedrager med en så värdig
höflighet, med så mycket lugn och behag, han har icke
alls något ordinärt i sitt yttre beteende, och detta
är orsaken, hvarför jag så gerna besöker honom.
Drömmarnes land.
Sagor af Richard Gustafsson.
I.
Så går det till i krig.
»Vakna, lilla Sven, ty hästarna stampa derute och
vilja flyga åstad på den långa resan!»
Sven reste sig yrvaken upp i sin bädd och gnuggade
sig i ögonen. Han såg sig omkring, för att upptäcka,
hvem det var, som väckte honom. Men ingen syntes till
och allt var tyst. Då ljöd plötsligt åter rösten,
klingande som en silfverklocka.
»Här är jag, uppe på sängkarmen.»
Sven tittade dit och var nära att skrika högt af
förskräckelse, men rädslan dog bort, ju längre han
betraktade den underliga figuren, som red grensle på
ett ornament. Det var en liten man, så liten, att han
mycket väl skulle kunna ha morfars hattfodral till hus
och hans snusdosa till säng. Hans hår var svart som
natten och hans ögon lyste som stjernor. Pannan var
som ett dunkelt flor, der underbara tankar skymtade
bakom, likt gestalter, formade af qvällens dimmor, men
leendet var så klart och hjertegodt, att det jagade
bort all fruktan från den, som såg den besynnerliga
skepnaden. Hans drägt var som väfd af månstrålar och
nattvioler, men på hufvudet bar han en liten kuskhatt
med silfver-galon och i handen höll han en piska.
»Hej hopp i galopp!» ropade han och smällde med
piskan. »Vill du följa med mig till drömmarnes land?»
Sven visste inte rätt, om han skulle våga att svara
ja, och derför teg han; men hjertat klappade högt,
och det lät alldeles, som om det ropade: ja, ja, ja!
»Kläd dig fort och följ mig!» återtog
den lille kusken och Sven lydde gerna, ty till
drömmarnes land stod hela hans håg. Han följde
sin ledsagare, men innan han steg ut öfver tröskeln,
frågade han: »Hvad heter du?»
»Dröm-Jan kallar man mig», svarade pysslingen och
smålog så innerligt, att det flög liksom ett klart
sken genom rummet.
Då Sven kom ut på förstugubron stannade han med ett
utrop af förtjusning och slog samman sina händer.
»Det är min vagn», sade Dröm-Jan och pekade på ett
litet ekipage, som såg ut att sväfva i luften.
»Aldrig har jag sett något så vackert!» jublade Sven,
och det hade han rätt uti, ty gnistorna från hästarnes
hofvar sprakade omkring som ett bländande fyrverkeri
och naglarne i hjulen blänkte som daggperlor. Vagnen
var skuren af en stor skarlakansröd snäcka och alla
beslag voro af renaste guld. Men hela ekipaget
var icke större, än att det kunde få rum på en
kaffebricka.
»Hopparna mina ä’ färdiga, som du ser», sade Dröm-Jan
och klatschade med piskan, så att hästarna stegrade
sig och frustade så, att det lågade ur näsborrarne.
»Jag får inte rum i din vagn», sade Sven med en
suck, men i det samma rörde Dröm-Jan vid honom med
sin piska, och då Sven nu speglade sig i ett af
guldbeslagen, såg han, att han var lika liten som
kusken. Och han började att skratta åt sig sjelf,
ty så lustig såg han ut.
»Nu hoppa vi upp. Se så, låt gå!» ropade Dröm-Jan,
och i nästa ögonblick flögo de båda af med ekipaget,
som for genom rymden så hastigt, att det hven kring
öronen, liksom när stormen rusar fram.
»Kör saktare!» bad Sven.
Dröm-Jan höll in tömmarne och saktade farten så
mycket, att det ljöd som en klingande eolsharpa,
när luften spelade förbi de fladdrande seltygen.
»Och hvart skola vi åka?» frågade Sven.
»Dit du alltid har önskat», svarade Dröm-Jan. »Men om
vi skola hinna fram, så måste jag sätta mina hoppar
i galopp.»
»Kör!» ropade Sven, och så bar det af igen, så att
Sven måste hålla sig i håret, för att det inte skulle
fara af.
Ändtligen stannade ekipaget, och Dröm-Jan ropade:
»Se dig omkring!»
Vagnen stod på en hög kulle, derifrån man hade en
präktig utsigt. Sven såg en stad med hvita hus och
höga tornspiror. Det största huset hade förgyllda
takplåtar, som glindrade i den nu uppgående
morgonsolen.
»Det är kungens slott», sade Dröm-Jan. »Der nere på
fältet ligga hans soldater i läger.
Sven blickade nedåt fältet och såg, huru soldaterna
marscherade fram i djupa leder. Trumpeter smattrade
och trummor hvirflade. Hopp i galopp! der spränger
rytteriet fram med dragna sablar, som glimma i solen.
»Ack, den som finge vara med!» ropade Sven, sedan
han länge stått stum af beundran.
»Det är just meningen det», sade Dröm-Jan och
spände båda sina hästar från vagnen, hvarefter han
tog fram ett par sadlar, med lysande schabrak, ur
vagnslådan. »Jag rider på Moppe och du får ta’ Poppe»,
tillade han, och ett, tu, tre, stodo båda hästarne
sadlade med perleprydda tyg och brokiga silkesbetsel.
»Gör nu, som jag», återtog Dröm-Jan och svingade sig
upp på hästryggen. Sven följde hans exempel och nästa
sekund sprängde båda nedåt fältet. I samma ögonblick
öppnades stadsporten och en präktig skara ryttare
tågade ut. I spetsen red en man, klädd i skinande
kläder och med fjädrar i hatten. Hans bröst var
som firmamentet, beströdt med gnistrande stjernor,
och när tian flög fram i carriére, liknade han en
bländande solstråle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
