Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmarnes land. Sagor af Richard Gustafsson. I - Vid tempelruinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är konungen och hans svit», upplyste Dröm-Jan och
vinkade till Sven, att de båda skulle sluta sig till
konungens följe. När ryttarskaran, efter en stund,
kom fram till lägret och tågade förbi kolonnerna,
skållade hurraropen utefter linierna och kungen talade
till sina soldater:
»Ärans dag är kommen! Soldater äro till för att slåss,
och i dag skolen j kämpa för en idé, som varit alla
stora kungars valspråk. Den starkes rätt är bästa
rätten. Min granne, Silfverkungen, är svag och derför
går jag att lägga hans rike till mina besittningar.»
Ett ändlöst jubel svarade på kungens ord och
soldaterna skramlade med sina vapen, till tecken af
sin stridslystnad.
»Framåt!» kommenderade kungen, och så bar det i väg
med hela armén. Alla sågo glada ut, men ingen var
gladare än Sven, ty att få vara med i krig, det var
det lyckligaste, som kunde hända honom. Dröm-Jan
förde honom fram till kungen och sade:
»Här har jag den äran att föra till dig, o konung,
en tapper stridsman.»
»Han är välkommen», sade konungen och vände sig derpå
till Sven med den frågan:
»Är du lika morsk, som du ser ut?»
»Lita på det», svarade Sven, »och det vill jag visa,
om jag får bli general.»
»Nå, nå, vackert i backarna», sade kungen. »Men
eftersom du är så morsk, ska’ du få bli korporal.
Sven tyckte, att det var något för litet, men då han
icke kunde få följa med på andra vilkor, så antog
han tillbudet. Han måste stiga ned från hästryggen
och marschera med i ledet, bland de andra soldaterna.
»Nu får du sköta dig sjelf», sade Dröm-Jan, tog Poppe
vid betslet, nickade och for af som en väderil.
När middagssolen började att bränna het, kände Sven,
att han blef trött och ville sätta sig ned för
att hvila.
»Är du galen karl!» ropade då löjtnanten och gaf
honom ett slag, med flata klingan, öfver ryggen. »Om
du inte nu följer oss, så får du en kula för pannan.»
Sven var nära att börja gråta, men han skämdes för att
visa det, och han sväljde sina tårar. Han gick och
gick, men för hvarje steg, han tog, var det, som om
han trampade på nålar. Ändtligen kommenderades »halt!»
och armén stannade. Men det var icke för att rasta,
ty fienden var inom skotthåll, och i nästa ögonblick
hvirflade trummorna signal till anfall. Då glömde
Sven, att han var trött, och med fälld bajonett sprang
han med de andra mot de fiendtliga kolonnerna. Endast
kungen och hans svit stannade på vederbörligt afstånd,
der de icke kunde nås af kulorna.
Ett förfärligt dån nådde Svens öra. Det var
kanonerna, som började att spela mot de anfallande,
och Sven såg, hur kulorna banade sig blodiga
vägar öfverallt. Vid denna syn ryste han,
men snart såg han ingenting mer, ty krutröken
l blef tät som en dimma. Han rusade oupphörligt
framåt, och snart stod han öga mot Öga med fienden.
Bajonetterna korsades och kolfvarna höjdes som
klubbor. Jemmerskränet från de sårade var
förfärligt att höra. Plötsligt kände Sven en
svidande smärta i bröstet och en hväsande stämma
ropade:
»Den, som sig i leken ger, han skall leken tåla.»
Det svartnade för Svens blickar och han sjönk ned
på marken.
»Låt mig få komma härifrån!» bad han ångestfull.
»Nej, nu måste du dö!» fortfor den hväsande
stämman. »Så går det till i krig. Den, som är
derifrån, så är han fri!»
Sven såg ett grinande ansigte och en blixtrande
klinga. Blodet stelnade i hans ådror och han
ville skrika, men han kunde icke längrefå fram
ett ljud. Då hven klingan öfver hans hufvud,
men i samma ögonblick kände Sven sig liksom l buren
genom luften, och då han såg upp, märkte han att han
satt på Poppes rygg och att Dröm-Jan red vid hans
sida. »Vill du ännu bli general?» frågade Dröm-Jan och smålog.
»Nej, nej! Aldrig vill jag gå ut i krig», svarade Sven.
»Och dina tennsoldater?»
»De få afsked.»
»Och din granna kask, ditt gevär och din sabel?»
»Alltsammans bär jag upp i mammas vindskontor.»
»Och om hon frågar, hvarför du gör det?»
»Då talar jag om hvad jag såg på slagfältet i natt
och säger: Så går det till i krig.»
»Nåja, i så fall har du inte gjort resan till
drömmarues land förgäfves. Du har lärt, att krig
ingenting är att längta till, utan att det tvärtom
är ett rysligt ondt för menniskorna.»
»Det har jag lärt, och det ska’ du ha tack för»,
sade Sven. »Men hvart fara vi nu?»
»Hemåt igen. Der ligger huset, der du bor.»
Sven blickade framåt och såg den välbekanta byggningen
med trädgården omkring.
»Ack, jag skulle gerna farit längre bort», sade han
med en suck.
»En annan gång», invände Dröm-Jan, och i det samma
stannade hästarna framför förstugubron. »Kanske kommer
jag i morgon», tillade han, då Sven hoppat af, och
ett, tu, tre, var han så långt borta, att Sven såg
honom blott som en svart punkt vid horisonten.
Vid tempelruinen*).
___________
*) Se illustrationen: "Ruinen af Zeuz’ tempel vid Athén".
Kom, stanna här vid marmorkolonnaden,
en lemning från försvunnen storhets dag;
du ser i den ett af den tidens drag,
då vishet styrde uti Kekropsstaden.
Beundra än den fordna tempelsalen,
der man åt Zeus, allherrskarn, offer bar,
då jofursblixten sken, så underbar,
för konstnärsfolket i Theseiska dalen.
Mins snillets, frihetsandans ädla strider:
du står vid portarne utaf Athén!
Mildt lyser der ännu ett återsken
från de förgångna, ärofulla tider.
Se klippan der – Akropolis, som skiner
så hvit, bestrålad utaf solens ljus;
der stod en gång Athénes stolta hus,
det sköna Parthenon – nu i ruiner.
Och se, der nedanför, agora-platsen,
det glada folkets torg, dess promenad:
portiker, tempel i en ståtlig rad, –
besökande från kojorna, palatsen.
Hör, folket sorlar. Hvad står på? – Från öster
förkunnats hotelser om snart förderf.
»Hvem talar så? hvem är så fräck, så djerf?»
Strax ropa tusen sinom tusen röster.
Och modren sjelf – om ock dess hjerta gråter –
nu sätter skölden uppå sonens arm:
»Hur lyckan vänder sig i stridens larm,
försvara den! Om ej – kom aldrig åter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
