Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förutsägelsen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Esaias begaf sig emellertid ned på kontoret; men
som der icke var något att göra och han befann sig
ensam, så tog han fram Björners kämpadater och
studerade den med den vanliga ifvern. Siffror
och bokföring, Maja och Herman glömdes åter af den
ljuslockige gossen, som med hela sin själ lefde i
den verld, dit han under läsningen förflyttades.
Medan Maja väfde och Esaias läste, vandrade gubben
Branting upp och ned i sitt rum, kämpande en häftig
strid med sig sjelf. Den gälde Esaias.
Ofta under det flydda året hade han tänkt:
Gossen har fått större gåfvor, än en kronofogde
behöfver; han borde få studera. Men det hade
stannat vid tankar, derför att han haft svårt
afstå från planen att göra Esaias till sin måg
och efterträdare. Nu, efter samtalet med Maja,
blef det helt oroligt inom den redbare mannen,
ty han måste fatta ett beslut. Svårare än någonsin
föreföll det honom att skiljas vid Esaias; men det
var nu en samvetssak, att han gjorde det. För gossen
borde beredas tillfälle att studera, det insåg han,
äfvensom att alla enskilda intressen måste vika. När
striden slutligen var utkämpad, sade gubben med fast
röst: »Esse skall studera.»
Branting begaf sig genast till kontoret. Här fann
han Esaias sittande med händerna instuckna i det
lurfviga håret och hufvudet hvilande i dem, fördjupad
i kämpadaterna så, att han hvarken hörde eller
såg. Branting ropade honom vid namn. Esaias flög upp
helt förskräckt.
»Lägg bort boken, jag har något att
säga dig», utlät sig fosterfadren.
Esaias lydde och Branting återtog:
»Du är född till något bättre, än att vara
kronofogde-skrifvare; du måste studera.»
»Dertill är jag för fattig», svarade Esaias frimodigt;
men hans hjerta slog häftigt vid föreställningen,
att han skulle få tillfredsställa den brinnande hågen
att inhämta kunskaper.
»Vår Herre föder sparfven, och han skall väl äfven
se till dig», sade Branting. »Nu är min tanke, att
du skall resa till din äldre bror; jag skrifver i
dag till honom.»
Branting höll ord. Han skref icke blott till Lars
Gustaf, utan äfven till kapten Löwenhjelm på Malma,
der Lars Gustaf var informator. Resultatet af dessa
bref blef, att Esaias fick komma till Malma, för att
tillika med Löwenhjelms söner erhålla undervisning
af sin äldre bror.
I Mars månad 1796 lemnade han Högvalta, för att
begifva sig till Malma.
Maja gret floder af tårar. Hon vår både glad och
ledsen: glad öfver, att Esse skulle få bokliga
kunskaper; men ledsen öfver att icke dagligen få
se honom.
*
Borta var Esaias och borta var äfven Herman;
Maja satt tyst i väfstolen och sjöng icke mera,
då hon arbetade. Tomt och ödsligt var det för henne
på Högvalta, då hon icke mera såg Esses klara ögon
eller hörde hans muntra skratt. Icke heller hade hon
någon, som väntade vid logen, för att lemna böcker
och prata bort en stund. Maja tyckte, att det var
tungt att lefva.
Vintern flydde och våren kom. Terminen vid akademien
blef slut, och studenterna vände, hvar och en, till
sitt hem. Herman kom åter till sina föräldrar och
äfven till Högvalta. Maja var fagrare än någonsin, men
mycket förändrad; hon stannade icke, för att glamma
med herr studenten, då de mötes, och hon gick icke
mera till logen, der de förr så ofta träffats. Herman
blef först missnöjd Öfver, att Maja undvek honom;
men då detta icke hjelpte, blef han dyster till
sinnes. Häftig åtrå att få tala vid henne uppstod inom
honom; men då hon fick se honom, skyndade hon undan.
En afton föll det sig likväl så, att de möttes
på vägen. Herman frågade, hvarför hon icke mera
ville språka med honom, som förr. Maja tummade
på förklädessnibben, såg förlägen ut och svarade
slutligen, att hon gifvit Esse det löftet, att icke
mera språka med Herman, och det löftet tänkte hon
hålla. Med den förklaringen gick hon ifrån honom, utan
att stanna och lyssna till de vackra ord, han sade.
Herman kom ännu ett par gånger till Högvalta, men
Maja fick han icke se; hon höll sig undan.
Hösten infann sig och Herman måste bort från
orten. Majas bild följde honom till akademien, och
han kunde icke skilja tankarne ifrån henne.
När han på vintern vände hem igen, hoppades han,
att hon skulle lyssna till hans ord; men Maja
undvek honom ännu sorgfälligare. Hände det, att de
sammanträffade och han ville hålla henne fast, sade
hon honom, att sedan Esse icke behöfde några böcker,
ville hon honom ingenting.
Herman önskade Esse dit, der pepparn växer. Motståndet
hade den vanliga verkan, att öka hans böjelse, och
Maja blef nu det föremål, som uteslutande upptog
hans tankar.
En dag – det var i Januari – förde händelserna Herman
till Malma. Han uppsökte Esaias.
»Hvarför har du förbjudit Maja att tala vid mig?»
frågade Herman.
»Derför, att man på Högvalta tog det illa. Folket
talade illa om Maja derför, och då tyckte jag, att
det var synd om henne, eftersom hon ådragit sig alla
dessa ledsamheter för min skull. Jag bad henne lofva,
att icke mera gå och möta dig, utan förblifva sin
husbonde hörsam, då han förbjöd henne det.»
»Jag tycker om Maja», inföll Herman.
»Gör du det, så gift dig med henne», genmälte
ynglingen.
Herman studsade, då Esaias sade detta. Gifta sig
med Maja! derpå hade han aldrig tänkt. Han tyckte om
henne, och det ganska mycket, men att göra den fattiga
tjensteflickan till sin hustru, syntes honom orimligt.
*
På sommaren blefvo Esaias’ lefnadsförhållanden åter
förändrade, och han fick åter ett nytt hem.
Hans broder, Lars Gustaf, hade erhållit en akademisk
kondition hos brukspatron Myhrmans på Rämen, men
antagit den endast på det vilkor, att han fick taga
den yngre brodern med.
Kort innan bröderna lemnade Malma, kom en äldre qvinna
dit en vacker sommarafton.
Det var Greta, som vandrat från hemmet, för att få
träffa Esaias och, som hon uttryckte sig: »läsa i
hans ansigte».
Greta var kry och rask, och hade, oaktadt hon var nära
femtio år, sina lifliga bruna ögon och sitt glänsande
svarta hår oförändradt. Hon gret i glädjen vid åsynen
af den »välsignade gossen», som blifvit så stor och
så vacker. Hon betraktade honom länge och såg djupt i
de klarblåa ögonen och förklarade, att hon der läste,
att han skulle komma till ett godt hem, der mycket
arbete och mycken kärlek väntade honom.
När Greta efter en natts hvila åter lemnade Malma,
sade hon Esaias, att hon gick nöjd och belåten
derifrån, emedan hon nu visste, att han var på den
väg, som skulle föra honom till all den storhet,
hon förutspått.
»Nu går jag till Högvalta, för att taga Maja med mig»,
sade hon; »Esse behöfver henne icke, och derför är
det bäst, hon kommer hem igen.»
»Helsa Maja», sade Esaias skämtande, »och säg henne,
att till belöning för allt, hvad hon gjort för mig,
skall jag snart gifva henne en bra man.»
»Det tror jag Esse om», svarade Greta; »Maja,
fattig flicka, får nog icke någon annan man, än den,
han ger henne. Gud vare med honom nu och alltid!»
tillade Greta.
*
Det var en solig juliafton 1797; bröderna Tegnér
närmade sig det hem, som för någon tid skulle blifva
deras.
»På ett näs, omkransadt af fur och björk», låg på en
terasslik sluttning den vänligt vinkande gården.
Under några ögonblick stod Esaias och hans broder
stilla och betraktade den natursköna tafla, som
låg utbredd framför dem. Det föreföll Esaias, som
om Gretas ord, att han skulle få »ett godt hem,
uppfyldt af mycken kärlek», upprepats af de susande
löfven. Det flög genom ynglingens själ en aning om,
att här, under detta tak, bodde hans framtida sällhet,
och hans aning bedrog honom icke. Här fann han alla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0351.html
