Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förutsägelsen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skatter, han trängtade efter, och vi lemna honom
der, att ur de digra bokskåpen hämta näring för sin
vettgirighet och af den sköna naturen stoff till sina
poetiska drömmar.
På slutet af sommaren gjorde Esaias ett kort besök
i sin födelsebygd och helsade då äfven på Greta.
Maja var hemma hos modren, men hon liknade icke de
andra flickorna i bygden. Hon var »lärdare» än de,
och derför sömmade hon nu fina och vackra dukar åt
bondhustrurna och sydde ut deras mössor med guld
och silke, och så läste hon i bok lika snällt som en
prest och kunde skrifva riktigt grant.
Esaias var helt belåten med sin första elev, som
så snällt underhållit de kunskaper, han bibringat
henne. Maja var derjemte from till sinnes och sedesam,
så att hon allmänt berömdes för sin vandel och sitt
förstånd. Greta var stolt öfver henne och menade,
att Maja blifvit bättre än de andra, derför att hon
fått vara med den »välsignade Esaias», som varit ett
underbarn alltifrån begynnelsen.
Om Herman talade hvarken Esaias eller Maja.
Då Esaias reste från hemmet, sade han i afskedsstunden
till Maja:
»Kom ihåg, Maja, att jag lofvat dig en man och att
du icke får gifta dig, utan att först erhålla mitt
samtycke.»
Maja smålog helt sorgset och lofvade, hvad han
begärde.
*
På Gösta krog, der Esaias skulle möta Myhrmans söner,
för att med dem resa till akademien, voro flera
resande, hvaribland Herman. Esaias och han hade icke
träffats på länge.
»Du kommer från hemmet?» frågade Herman; »hur mår
Maja?»
»Bra; hon är hos sin mor.»
»Jag vet det», svarade Herman.
Året derpå hade Herman slutat sina studier och lemnade
Lund, för att inträda på tjenstemannabanan.
Då han reste derifrån, sade han till Esaias:
»Jag vill nu arbeta, så att jag blir oberoende af
mina föräldrar, ty deras och mina önskningar gå icke
hand i hand. När du skrifver hem, så helsa Maja.»
Det lofvade Esaias, och så skiljdes de.
Esaias fortfor att studera utan rast och utan
hvila. Han lefde endast för att kämpa sig fram på
kunskapens väg. Mörkt såg det ibland ut för honom
att kunna uppehålla sig en längre tid vid akademien,
och han fruktade sjelf att nödgas inskränka sitt
sträfvande till kansliexamen. Hans håg manade
honom visserligen att taga graden; men hvar finna
medel dertill? Han utmärkte sig likväl så genom sin
öfverlägsenhet i de gamla språken, att lärarne vid
akademien afrådde honom från kansliexamen, och Esaias
beslöt då att modigt strida med behofven och, dem till
trots, eröfra lagerkransen. Han läste natt och dag,
vanligtvis 16 à 18 timmar om dygnet.
Vid magisterpromotionen i Lund 1802 innehade den
nittonårige Esaias Tegnér hedersrummet bland de
trettiofyra unga män, som då promoverades.
Han hade endast behöft den korta tidrymden från
fjorton till nitton års ålder, för att från biträde
på ett kronofogdekontor blifva en prydnad för den
akademi, vid hvilken han studerat. Det skall i alla
tider blifva denna akademis stolthet, att räkna honom
ibland dem, som utgått från henne.
Lycklig och glad öfver de vunna segrarne skyndade
Esaias till sin moders hem, för att omfamna henne. Han
fann henne sörjande vid sin äldste sons och en dotters
graf. Greta delade hennes sorg och var nu, som alltid,
vid hennes sida.
När Greta fick se sin älskling, utropade hon till
den sörjande modren:
»Om Herren tagit från er tvenne barn, har Han låtit
er behålla ett, som bör vara er en ersättning för
dem alla. Huru mycken glädje har han icke gjort er,
och ändå, ändå skall han komma att bereda er ännu
större i framtiden. Stora ting skall han uträtta!»
Kanske kände den öfver de gjorda förlusterna
bedröfvade modren sanningen af Gretas ord, då hon slöt
till sitt hjerta denne son, som på ett så utmärkt
sätt kämpat sig fram, och med så lysande seger gått
ur striden med svårigheterna. Hon
var lycklig och tacksam, då hon lutade sig till
hans bröst, och hon kände då, att han var hennes
rikast begåfvade barn.
Majas glädje, att återse Esaias
så der lärd, var stor. Hon log så vänligt emot
honom, då han skakade hennes hand.
Andra dagen, Esaias var i hemmet, kom en ung man
och sökte upp honom.
»Herman!» utropade Esaias och räckte
den främmande handen.
»Jag är nu här, för att af dig begära
Majas hand», sade
Herman leende. »Hon medgifver icke, att
jag talar derom, förr än du gifvit henne tillåtelse
att höra mig.»
Esaias log och förklarade, att han »tillät det»,
och så följdes han och Herman åt till Majas hem.
Esaias trädde, helt allena, in till den unga
flickan.
»Mins du, Maja, att jag lofvade gifva
dig en man, till belöning för alla de böcker,
du förskaffat mig?» sade Esaias.
»Nog mins jag det», svarade Maja och log.
»Jag är nu här, för att hålla mitt ord.»
»Men jag vill ingen man hafva»,
svarade Maja. »Jag har mitt hjerta fästadt, och
den, jag håller kär, han är för förnäm för mig.»
»Hvem håller du då kär?» sporde Esaias.
»Jag höll först er kär, Esaias, och brydde mig ej om
någon annan; men så kom det någon, som hjelpte mig tjena
er, och så blef han mig ändå kärare. När ni icke mera
behöfde min hjelp, måste jag afstå från honom. Ni
räddade mig då från mycket ondt, det inser jag nu,
och derföre vill jag icke hafva någon man.»
»Men den, jag gifver dig, skall du taga»,
försäkrade Esaias.
Maja skakade på hufvudet. Esaias gick till dörren,
öppnade den och Herman steg in.
Maja blef röd som en ros, och hon sade icke nej,
då Herman frågade: »Vill du blifva min?»
Till Esaias yttrade Herman, den dag, då Maja och han
vexlat ringar:
»Af min barnsliga böjelse till Maja hade aldrig
blifvit allvar, om ej du tagit löftet af henne, att
icke gifva mig några möten. Vi hafva således dig att
tacka för vår lycka.»
*
I Maj 1826 flyttade den nye biskopen i Wexiö in i ett
täckt landtställe i stadens närhet, kalladt Tufvan.
Då han anlände dit med sin hustru, satt på trappan
till huset en gammal qvinna, klädd som en välmående
bondhustru. Hon var mycket till åren kommen, men rörde
sig lifligt och raskt, då hon reste sig upp från sin
sittande ställning och gick den nye biskopen till
mötes. Hon betraktade den af hela Sveriges befolkning
älskade och beundrade skalden med ett par mörka,
af glädje tårfyllda ögon, under det hon blef stående
stödd på sin käpp:
»Jag är kommen, Esaias Tegnér, för att än en gång
se er, sedan min spådom gått i fullbordan», sade
hon. »Gamla Greta ville trycka er hand till sina
läppar, innan hon steg ned i sin graf, och öfver er
nedkalla himlens välsignelse. Gud har ledt er med sin
skyddande hand och ställt er så högt, att ni kommit
honom helt nära, och derföre lofsjunger jag Hans
namn och dör nöjd, när Han kallar mig till sig. Ni
har blifvit stor derför, att ni alltid varit god.»
Den gamla qvinnan stannade några dagar i
biskopsgården, för att fröjda sig åt Esaias’ husliga
lycka, och då hon återvände till sin styfdotter,
Hermans hustru, sade hon sig icke mera äga något att
önska här i lifvet.
Greta dog året derpå. Hon gick således bort, innan
sjukdomen kom för att hemsöka den, hon med sin
sierskeblick så troget följt.
Hennes förutsägelse om Sveriges störste och mest
älskade skald hade endast innefattat solsidan af
hans lif, men icke skuggorna; och väl för den gamla
sibyllan, att hon icke erfor, att äfven för de största
snillen kan lifvets himmel hafva moln.
Esaias Tegnérs lefnad var emellertid så rik på kärlek,
lycka och ära, att hans sjuklighet icke förmådde
deröfver kasta någon egentlig skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0352.html
