Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Georg Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 358
att beteckna hans blifvande skaldskap och förnämsta
skaldestycke. Han gjorde sig tidigt bekant for
sina lyckliga gåfvor ! och sin fyndighet, hvarpå
följande sägen anföres som exempel: Han for en
stjernklar vinternatt med fadren på släda öfver
sjön Runn, då den sednare sporde honom: »Vet
du, Göran, i hvadan stjernorna komma?» - Gossen
svarade genast: »Ja, j himlen är ett glashvalf, och
der ofvanpå går Gud Fader. Men som han är en ganska
stark man, så stöter han ibland med dobbskon
af sin käpp hål i dess golf; ljuset innanför
lyser då j igenom, och det kalla vi stjernor.»
j
Man gaf honom till lärare den bekante
Burseus, som förut varit Gustaf II Adolfs informator.
Denna omständighet blef ej utan inflytande på
Stjernhjelms lif. Burseus var sjelf en
mångsidigt bildad man och hade lagt
sig ombord med j många olikartade vetenskaper.
Hans fack var dock före- i trädesvis forskning
i Norräna-målet, likasom han blef den förste \
lärde runtydaren i Sverige. Sjelf hade han
lärt sig konsten att tyda runor af bondfolk i
Dalarne, der man ännu kände af tradition denna konst.
j
Efter en fulländad undervisning, som var både
grundlig och omfattande, anträdde Stjernhjelm,
efter den tidens sed, resor i Tyskland,
Holland, England, Frankrike, ja. Italien, j for
att bli riktigt bildad. Återkommen hem,
utsåg biskop | Rudbeckius honom, år 1625,
genast till lektor i "Westerås, hvarifrån Gustaf
Adolf kallade honom till Stockholms gymnasium.
Derifrån förflyttades han 1630 som assessor till
Dorpts hofrätt, hvarest han året derpå
blef adlad och tog sig namnet Stjernhjelm
samt erhöll tvenne lifländska gods, Stjern-lund och
Vasula, i förläning.
Redan vid denna tid började man allmänt tala
om den j lärde Stjernhjelm, som ej nöjde sig med
sina hofrättsprotokoller, utan äfven ifrigt
studerade matematik och naturkunnighet. ! Han
uppfann några nya instrumenter, med hvilka han
gjorde j åtskilliga rön, hvilka ställde honom
i folktron i jemnbredd med j trollkarlar och
hexmästare, ett slägte, hvarmed inbillningen då
befolkade jorden. Man påstod, att -han
hade en ande, ett slags tomtegubbe, sorn nemligen
besökte honom och, lik Odins korpar, meddelade
honom öfvernaturliga kunskaper. Juris-professorn
Yirginius i Dorpt bad enträget att få del af dessa
i förmenta hemligheter och göra bekantskap med
Stjernhjelms spiritus familiaris. Denne vägrade,
men lät slutligen öfvertala sig, sedan Virginius
aflagt en högtidlig tysthetsed. Förstoringsglas
voro på den tiden föga kända, men den lärde
: Stjernhjelm hade likväl ett sådant.
Han lade under det samma »den insekt,
som är med menniskohufvudet mest för- i trolig»,
till hvars åskådande den vetgirige embetsbrodren
nu fördes. Denne blef häpen och bestört, vid åsynen
af det vidunderliga, krafsande djuret. Oaktadt sin
tysthetsed, berättade han för sin hustru, att han
sett Stjernhjelms tomtegubbe. Hon omtalade det,
naturligtvis i största förtroende, för sina bekanta,
så att historien snart blef, på sätt som
ännu i dag sker, bekant öfver hela sta’n.
Man anklagade Stjernhjelm för trolldom, så att han,
för att bevisa sin renlärighet, måste gå till presten
och redogöra för sig i sina kristendomsstycken samt
i afseende på tomtegubben visa, huru allt tillgått.
Flera andra dylika upptåg omtalas såsom bevis på
Stjernhjelms skämtsamma lynne, hvilket utgjorde
för honörn något särskilt betecknande och äfven
skaffade sig uttryck i hans diktskapelser. Han
fortfor emellertid att rikta sitt vetandes grufvor,
med misstro betraktad af sin vidskepliga omgifning,
men aktad af regeringen, som år 1639 utnämde honom
till landtråd i Lifland. Här qvarstannade han dock ej
länge, utan inkallades år 1642 till Stockholm såsom
ledamot af lag-komitén, hvarjemte han skulle som
antiquarius ordna och vårda rikets ålderdomsmärken
och fornlemningar.
Nu inbröt för Stjernhjelm en lysande tid. Den
snillrika drottningen, Christina, som älskade att
omgifva sig med allt framstående i konst och vetenskap
under hennes samtid, kunde ej heller underlåta att
vid sig anknyta den lärde och snillrike Stjernhjelm,
som blef en hvardagsgäst vid hofvet och en medlem
af drottningens vittra och lärda intima cirkel,
hvilken samlades hos henne om torsdagsqvällarne,
hennes »jovialer».
Hon brukade kalla honom och hans landsman Stjernhök
»mina Dalstjernor» och snart sagdt tjusade
honom. Under de många lustbarheter, som ägde rum
på hofvet, lånade Stjernhjelm till dem ofta sin
fyndighet och började till och med nu vid några och
fyratio års ålder att utveckla sin skaldegåfva, i det
han till drottningens ära skref flera lofqvaden och
sina »skådespel». Det första offentligt kända poemet
af hans hand var »Heroisk fägnesång på drottning
Christinas födelsedag», den 8 Dec. 1643, i hvilket
stycke man redan hör de svenska greppen i lyran:
Upp, upp, Aurora! kom! Hvar blifver du så länge? Jag
menar, nu är tid, att man står upp af sänge.
Lägg an din mantel röd; slå ut din’ gyllne hår;
Din’ rosenkinder te; låt se din’ ögon klar. Och du,
som himlens höjd bepryder öfver alla, Du, qvicke
Phosphorus, den vi på svenska kalla
Den ljufve Morgenstjern! Hvar blifver du? stig opp!
Stig opp: säg Phcebus an, att han sig till sitt lopp
Som snarast färdig gör. J, Timmar, Phoebi tärnor,
Fort, spännen an; med vagn, med hästar fram! Och
stjernor,
J, Nattens barn, gif rum! - Se Phoebus gyllend - klar,
Nu hastar till sitt spann, är färdig, käck och snar.
Hvilken klang, hvilken merg, hvilken svenskhet i
språket vid en tid, då det annars låg begrafvet
under tyskt och latinskt ordkram! Och hvilken form,
vittnande om skaldens klassiska bildning! Det skall
nu synas lätt för en någorlunda försigkommen skolgosse
att dikta ett dylikt qväde - och det är äfven lätt, ty
vårt språk är nu mera så böjligt för versen, genom den
höga grad af utveckling, det fått. Men på Stjernhjelms
tid fordrades det mycket snille, för att kunna ingjuta
den svårhandterliga malmen i klassiskt fulländade
former, för att få fram något konstskönt. Ännu ett
exempel om den virtuositet, som Stjernhjelm redan
uppnått år 1650 i sången om »De nio muserna och de
tre gratierna» ur balletten »Par-nassus Triumphans»,
dansad drottning Christina »till ära och tjenst,
uti högtförnäma prinsars och prinsessors, herrars och
fruars bivist, i stora spel-salen på Stockholms slott,
till en fröjdefull Nyårs-ingång», d. l Jan. 1651:
Vårt rikes fromma Står nu i blomma,
Bragt i högsta flor; Parnass! höjder, I lust och
fröjder,
Firas af vår chor.
Aganippes källa Begynner hälla
Christalline-flod; Hon, som tillförne Torr, ibland
törne, Öfvergifven stod.
Den halft begrafne, Död-bleka Daphne
Har fått lof och lif: Hon gror. och grönskar; I
Svea önskar
Hon sig sitt förblif.
De nakna gratier, Amors Amasier,
Löje, skämt och lek, Gå stads i dansar, Bekrönt
med kransar;
Vet’ af intet svek.
All sinnrik tunga Nu höres sjunga,
På mångfaldigt vis; Christinae dater; Ja, turk
och täter
Bära henne pris.
Det finnes hofskalder, som i sekler senare ej kurmat
vid högtidliga tilfällen gifva sina qväden denna
friska praktgrönska ur Parnassens lagerlund, fastän
de glänst som akademiska stjernor.
Bernhard Elis Malmström anmärker i sin »Svenska
Vitterhetens Historia»: »I sin stora klassiska
belåtenhet fann han mönster, värdiga att följa och
uppnå; i sitt modersmål fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
