Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofiakyrkan i Konstantinopel - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 366
Sofiakyrkan grundlades af Gonstantinua, nedbrann
under Arkadius och blef å nyo uppförd af Theodosius,
men under Justinianus, vid ett uppror, för andra
gången förstörd genom eld. Justinianus beslöt nu
bygga ett tempel, som skulle i prakt och storhet
Öfverträffa det Salomonska, och Anthenius från
Trolles och Isidor från Milet utförde efter hans
plan jätteverket på sexton år. Hundra arkitekter
ledde byggnaden och omkring tiotusen arbetare voro
sysselsatte dervid. En tung skatt tryckte folket,
för att bringa byggnaden till stånd. De dyraste
marmor-, porfyr- och granit-arter anskaffades från
alla delar af det romerska riket. Åtta porfyrpelare
från templet i Baalbek, hvilka Aurelianus fört till
Kom, och åtta marmorpelare, som en gång prydt Dianas
tempel i Ephesus, blefvo till prydande af Sofiakyrkan
hitskaffade. Kejsaren sjelf gjorde allt, för att
fullända den ofantliga byggnaden: en engel hade,
såsom legenden berättar, för kejsaren uppkastat
planen i drömmen. För hvalfvet af den praktfullaste
kupol på jorden förfärdigades på Khodus särdeles lätt
murtegel af krita, hvilket försågs med inskriften:
»Gud har grundat henne, och hon skall icke skakas;
Gud skall bistå henne i morgonrodnaden.» Julaftonen
år 538 blef kyrkan invigd. Ledsagad af patriarken
Eutychus beträdde kejsar Justinianus kyrkan, skyndade
till bönstolen och ropade med utsträckta händer och
med den uppriktigaste naivetet: »Gud vare lofvad,
som aktat mig värdig fullända ett sådant verk! jag
har besegrat dig, Salomo!» - Ett tusen oxar, lika
många får, ett lika antal svin, sexhundra hjortar,
tio tusen höns och femtio tusen kannor korn, äfvensom
tre centner guld blefvo som ersätt-
ning för de oerhörda utpressningarne utdelade
bland det hungrande folket och en fjorton dagars
tacksamhetsfest anordnades. Tjugo år stod kyrkan,
hvars inre, på det rikaste smyc-kadt, med dyrbara
ädelstenar, med guld, silfver, perlor och sidentyger,
lät den yttre verldens armod så mycket mer träda i
dagen; så kom en förfärlig jordbäfning, förstörde
staden, störtade deri östra hälften af kupolen och
krossade det inres gyllene prakt. Domen återställdes,
men byggdes femton alnar lägre. Den inre prakten blef
icke förnyad, men invigningsfesten blef år 568 firad
på ett lika lysande sätt, som den förra. Då år 987
en ytterligare jordbäfning åter förstörde domen, lät
Basilius II å nyo återställa den samma. Senare blef
Sofiakyrkan plundrad af latinerna. Efter eröfringen
af Byzantium genom Mohammed II föll Sofiakyrkan med
kejsarstaden i turkarnes händer och förvandlades nu
till Mohammeds Aja Sofia. Yid det kristna templets
förvandling till moské företogos stora förändringar
dermed; men Mohammed II, Se-lim II och Murad III
smyckade också ytterligare den stora byggnaden och
försågo den med fyra smärta minareter, som göra,
att hufvudbyggnadens kolossala arkitektur ännu mer
träder i dagen. Korset måste under Murad III gifva
vika för den jättelika halfmånen, hvars framställande
kostade 75,000 dukater och hvilken på ett afstånd af
många mil ännu på toppen af den bithyniska Olympus är
synlig för ögat. Sedan turkarne blefvo herrskare i
Stambul, har Aja Sofia varit sluten för de kristna,
och tillträde lemnas dem blott mot företeende af en
ferman, hvilken icke är lätt att anskaffa.
Kronolotsens berättelser,
upptecknade af Aldebaran.
IV.
Guldmedaljen.
blåser en Herrans storm i afton - sade den gamle j
kronolotsen, i det han kastade in några kol i
kaminen - och då ni bedt mig, berätta historien
om den franska medaljen, så passar det bra att göra
det nu.
Yi hade lastat i Kalkutta och afseglade äfven derifrån
till Pondichery, för att derstädes intaga fyllnadslast
af dyrbara träslag. Stolt och majestätiskt sköt
vår ostindiefarare in i hamnen. Knappt hade ankaret
nått bottnen, förrän en elegant slup utsattes och
en officer kom ombord. Önskande tala vid kaptenen,
blef han af styrmannen införd i kajutan. Då officeren
hade gått i land, kallade kapten Morman in mig och
omtalade, att han skulle till Europa medföra för detta
guvernören öfver franska besittningarne, hvarföre
jag skulle på bästa vis iordningställa tvenne kajutor.
Då vi intagit full last, anlände äfven vår
passagerare, markis de Pontchateau.
Nobel uti gång och seder Och en man af verklig heder
Var markis de Pontchateau; Typen för en man af adel,
"Utan fruktan eller tadel", Kunde tydligt man förstå.
För allt rätt, det stred han gerna; De förtryckte
jemt han värna’ Emot maktens tyranni. Honom tillbad
Indiens slafvar, Och med rätta, ty han gaf hvar En
af dem, han kunde, fri.
Markisen, som var en utmärkt ingeniör, hade
blifvit af kejsar Napoleon I återkallad till
Frankrike, för att derstädes i och för sin
skicklighet användas. Han hade, då engelsmännen
blockerade alla franska hamnar, beslutat att med
ett j neutralt fartyg återvända till Europa och,
om möjligt, med j något kustfartyg sedermera inkomma
i fäderneslandet.
Då markisens hela följe endast utgjordes af en ung
hindu vid namn Gölar och han med flit ekiperat sig
så lätt som möjligt, så gingo vi redan dagen efteråt
till segels och lemnade hamnen med god bris af den
nu rådande passaden ^ller, som den här kallas, monsun.
Jag hade nu tjenstgjort på skeppet Herkules i
tre år och under tiden blifvit befordrad till
konstapel. Kapten Morman hade, medan jag var
kajutvakt, godhetsfullt sysselsatt sig med min
uppfostran. Då han sjelf var särdeles språkkunnig,
hade jag af honom inhämtat tillräcklig kunskap i
engelska och fransyska språken, för att tala dem
temmeligen obehindradt. Jag var nu 18 år gammal,
temmeligen storväxt och stark som en björn. Glad och
munter, var jag afhållen af både befäl och kamrater,
och aldrig gick något tillfälle förbi, då ett muntert
skämt eller ett besatt upptåg kunde gå af stapeln,
utan att jag skulle vara i spetsen derför. Kamraterna
kallade mig för Trasten, ty jag sjöng jemt och hade
lärt mig en otalig mängd med visor; räckte ej dessa
till, så fabricerade jag i nödfall sådana sjelf.
Kapten Morman var, fastän sträng och allvarsam i sin
tjenst, ändock omtyckt af besättningen. Sällan eller
aldrig - hvilket annars var mycket vanligt denna
tiden - rymde någon från hans fartyg. Om det var
godt väder, hade kaptenen för vana, att på onsdags-
och söndags-eftermiddagarne gifva den delen af
besättningen, som icke hade aktiv tjenstgöring, några
timmars ledighet, och enär ett par af manskapet kunde
spela fiol, dansades då f Or-om stormasten. Dansades
ej, så voro snart en mängd lekar i gång; dessa
bestodo i brottning, sträcka märsfall, musla dagg
eller dylikt, och ofta kunde vid dessa tillfällen
både kaptenen och hans passagerare vara åskådare samt
valdes då alltid till pris- eller skiljedomare.
Yi hade nu passerat Goda Hopps-udden, och -
Mot hemmet flög Herkules så, att det rök Från bogen,
det yrande skum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
