Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LX. Johan Flemings död. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödsstraffet, nedsattes en domstol, bestående
af Moritz Lejonhufvud, Magnus Brahe, Svante och
Nils Bjelke samt Joakim Scheel, samt dessutom
48 personer. Men innan domstolen började sin
verksamhet, uppkallades Johan Fleming till hertigen
på slottet. Stålarm hade underrättat denne, huru herr
Johan blifvit qvarlockad, och denna omständighet
jemte hans ungdom och tidigare lidanden stämde
hertigen mildare mot honom. När han nu kom in i
kammaren till hertigen, bad han i ödmjuka ordalag om
nåd, och Carl erbjöd honom förlåtelse, om han ville
öfvergifva Sigismund och antaga Carls tjenst. "Jag
har ingen skälig orsak att öfvergifva konungen",
svarade Johan och föll på ett knä för hertigen;
"dock beder jag på det ödmjukaste om förskoning." –
"Hvarför", afbröt honom hertigen, "vördar du mig icke
med tvenne knän?" Herr Johan svarade: "Den hedern
sparar jag åt min Gud och min konung." Detta svar
förändrade hertigens sinnesstämning, och med mörka
blickar sade han: "Du gifver nogsamt tillkänna, att
du ärft din faders natur och stora mod, och du varnar
oss för det, som i framtiden vore af dig att vänta,
derest du finge lefva. Du må derföre vara beredd
att svara inför domstolen med de andra finnarne,
med hvilka du ville våga dig i den farlighet, som
dem af oss tillstundade."
Inför domstolen anförde herr Johan, "att han knappast
deltagit i striden; knappt en enda gång hade han spänt
en bössa mot hertigens folk"; men domrarne svarade,
"att han stannat qvar för att uppegga finnarne, och
det vore brott nog", och så föll domen, att han jemte
de andra skulle halshuggas. Det var på onsdagen den 7
November, som domen föll, och på fredags-eftermiddagen
den 9 förkunnades för fångarne, att afrättningen
skulle försiggå dagen derpå eller lördagen. På
torsdagen, när domen afkunnades, hämtades hertigen af
grefve Moritz ned från slottet till den öppna platsen
framför det samma, der fångarne lågo på knä, omgifne
af en ofantlig menniskomassa. Just som hertigen
då skulle gå tillbaka igen, reste sig herr Johan
och bad, att hertigen icke skulle stå efter högsta
rätten (d. v. s. dödsstraffet). Men hertigen svarade:
"Du har förkastat nåd och förlåtelse, då den bjöds;
nu är nådens tid förbi. Domen är fälld, ständerna
äro målsägande, och jag har icke makt att eftergifva
deras rätt." När det sedan på fredags-eftermiddagen
förkunnades för herr Johan i fängelset, att han
skulle dö, skref han en sedel till grefve Moritz och
Bjelkarne, att de skulle lägga sig ut för honom hos
hertigen. Hans tjenare, Johan Bertilsson, gick med
sedeln till grefve Moritz, som svarade: "Denna sedel
är icke skrifven till mig allena, utan ock till herr
Svante och herr Nils Bjelkarne, och de äro icke nu här
uppe, utan i staden. Hvad mig angår, så kan jag icke
vara synnerligt benägen att hjelpa din herre, eftersom
jag förnummit, att han hafver utspridt ett tal här i
landet om min broder, grefve Axel, hvilket hvarken
herr Johan eller någon ärlig man skall bevisa sant
vara. Men man plägar säga, att den ena soen vill gerna
orena den andra med sig, hvilket jag dock förhoppas
här icke skall ske, utan förser jag mig till Gud, att
min broder skall vara en ärlig och trogen svensk man,
den tid, herr Johan och hans sällskap få den lön,
de väl förtjent hafva." Den trogne tjenaren blef
bestört öfver detta tal och försäkrade, att något
sådant hade aldrig hans herre sagt.
"Hvad!" utropade då grefven, "hafver han icke sagt
det till herr Arvid Eriksson (Stålarm), huru som
min bror skulle hafva haft i sinnet vid Stångebro
att, så framt det icke så hastigt kommit till slags
mellan konungen och hans furstliga nåde, skulle min
broder allaredan hafva öfvertalt några fanor ryttare,
som han ville rycka till konungen med och lemna så
hans furstliga nåde ..."
"Det skall aldrig finnas i sanning, nådige herre",
bedyrade Johan Bertilsson, "det min herre sådant
har utspridt!"
"Hafver han icke det gjort?"
"Nej!"
"Nekar han dertill?"
"Ja, visserligen!"
Detta tycktes omstämma grefven, och han sade:
"Det är godt, så vill jag sjelf i morgon komma dit
ned och tala med honom!"
Detta samtal är ordagrant afskrifvet ur den nämde
tjenarens egen berättelse om sin herres sista
stunder. "Om lördags morgon, den hårda dagen", heter
det vidare, "då kom först kyrkoherden, vördige herr
Grels, och gjorde min salig herre sig redo. När det
var skedt, sände herren mig åter till grefve Moritz
att bedja honom förödmjuka sig och komma till tals
med honom, och han sade: ’Ja, jag vill komma.’ Sände
ock min herre mig till Joakim Scheel, att han skulle
nu låta sig vara befallad hans herredömes fru moder
och syskon och förorda dem till allt godt, så ock,
der så möjligt vore, utverka hos hans furstliga
nåde, att han kunde blifva förskont till måndagen,
efter det komme honom nu så hastigt uppå, att han icke
hade något kunnat beställa till sin begrafning. Joakim
Scheel svarade, att han vore benägen att hjelpa honom;
han hade gerna gifvit sitt lif, om han dermed kunnat
rädda herr Johans. ’Men’, sade han, ’jag är icke mer
än en fattig tjenare och soldat, jag rår intet. Dock,
hvad hans kära fru moder och syskon angår, det vill
jag gerna efter min största makt vara dem till allt
godt beforderlig, det skall han intet tvifla uppå,
och vill jag nu strax gå upp till min herre och
tillse, om jag kan något uträtta.’ Dermed gick jag
min väg och sade min herre svaret. När det var skedt,
kom gref Moritz till hans herradöme och gjorde sitt
tal på sådan mening."
"Käre Johan Fleming! Ändock mig icke borde bedröfva
eder i denna eder olyckas tid, hafver jag dock på
min brors vägnar en orsak, hvarför jag måste besöka
eder, hvilket j vele hålla mig till godo." Han anförde
derefter det utspridda ryktet om brodern och tillade:
"och om det sant vore, ändock han är min broder,
skulle han icke vara min broder, utan jag skulle
vara hans argaste fiende och förföljare. Derför,
käre Johan Fleming, begär jag, att j nu ville
bekänna rätta sanningen i desse gode mäns närvaro,
och efter eder lifstid kan nu icke vara mycket lång,
j ville för den skull betänka eder själs salighet
och hvarken föra lögnen eller sanningen med eder i
grafven, efter det kan intet hjelpa eder något!"
"Välborne herr Mauritz Stensson", svarade Fleming,
"denna beskyllning är mig med samma rätt pålagd som
annat, och står Arvid Eriksson här sjelf tillstädes
och vet, huru sant det är. Men jag säger för min
person, att så sant Gud skall vara mig huld, och så
visst som jag vill, att min själ skall i dag vara i
paradis, så bekänner jag det, att jag aldrig hört,
än mindre sjelf sagt, att grefve Axel haft sådan
stämpling. Men här i landet hörde jag det af Lindorm
Bonde, när han sade det offentligen öfver bord, icke
allenast för Arvid Eriksson, utan för mig och många
andra af adel, som vid bordet suto. Och när sådant tal
var på färde, sade jag, att jag intet visste deraf,
icke heller hade förnummit annat, än att, sedan slaget
var öfverstått vid Linköping och förlikningen var
skedd, kom grefve Axel till hans kongl. maj:t och
talte ensligt med honom i hans kammare, och sedan
skildes de goda vänner från hvarandra. Det består
jag, att jag hafver sagt, och intet hvarken mer eller
mindre, förr eller sedan."
"Ja, Lindorm Bonde", yttrade grefven, "han hafver väl
mera lögn fört här ut, än det är i landet; men det,
att min bror skildes med gunst och vänskap från hans
kongl. maj:t, det menar jag, att vi gjorde alla."
Dermed slutade detta talet, och herr Johan började nu
bedja herr Moritz lägga sig ut för honom hos hertigen,
dels om uppskof till måndagen – "efter jag härtills
icke hafver haft så mycket i min förmögenhet, att jag
kunnat köpa mig så många bräder, som jag behöfver till
en kista, förr än jag sent i aftons af hans furstliga
nåde fick mitt skrin igen, der några ringa penningar
voro uti, hvarmed jag nu något litet kan beställa om
min begrafning" –, dels att mästermannen icke måtte
få taga hans kläder –- "att han min slägt till
vanheder skulle löpa fastelagen med dem; jag vill
väl eljest förära honom så mycket, som de kläderna
kunna vara värda". – Grefve Moritz svarade dertill,
"att det gjorde honom af hjertat ondt, att herr Johan,
så ung, vore kommen i denna olyckan;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
