- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
3

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LX. Johan Flemings död. St. - Skymningssång. E. S-dt. - Stjertmesen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de voro också icke så fjerran blodsförvandter. Men
efter det nu icke kan blifva annorlunda", sade han,
"så önskar jag eder af Gud ett godt tålamod och ett
stadigt hopp till Gud allsmäktig!" Han lofvade att
göra, hvad han kunde, för den fångne hos hertigen,
och så gick han, och Flemings tjenare följde. Grefven
gick genast till hertigen och tjenaren väntade i
försalen. Efter en stund kom grefven ut, och tjenaren
följde honom till hans kammare. Här sade grefven, att
han talat vid hertigen, men icke fått något godt svar,
hvarken till eller ifrån. "Så må det blifva, som det
är!" utropade herr Johan, när tjenaren kom tillbaka
med svaret; men han sände honom ännu en gång till
grefven och lät förnya sin begäran rörande kläderna,
samt att hans hufvud eller kropp icke måtte brukas
till något spektakel efter hans död. "Det är den
sista bönen, som jag beder honom om i denna verlden",
sade han. Tjenaren gick, och medan han nu var borta,
fördes fångarne ut till afrättningen.

En stor menniskomassa var samlad, der det sorgliga
tåget gick fram från slottet till afrättsplatsen,
der hertigens knektar bildade spetsgård och der
fönstren i alla omkringliggande hus voro fylda
af åskådare. Tjenaren hann upp tåget, och herr
Johan lemnade honom sitt testamente och en ring
till modren. "Det är det enda, jag nu kan skänka
min morkär; dock skall hon gifva sig till freds och
veta, att jag gladeligen går denna vägen som en man,
den der vet, att döden är blott slutet på all jemmer
och ingången till den rätta glädjen, der jag hoppas
att återfinna min morkär. Till dess vare allsmäktig
Gud hennes tröst och beskydd!" Kyrkoherden gick
vid hans sida, men han behöfde och fick mer tröst
af den lifdömde, än denne af honom. När de så kommo
inom spetsgården, lemnade Fleming kappa och mössa åt
tjenaren och gick ett slag omkring och betraktade
tillredelserna, hvarpå han ryckte upp tröjan så
häftigt, att alla knapparne flögo omkring. Det var
måhända en
ofrivillig yttring af dödsångest; men när den rörde
kyrkoherden trädde fram och påminte honom att icke
vara så häftig, utan först bedja till Gud allsmäktig,
utropade han: "Ja, gerna!" samt föll på knä och
bad. När han nu steg upp, hvilade ett obeskrifligt
lugn öfver hans anletsdrag. Han trädde fram i ringen,
vinkade till afsked åt sina bekanta, hvarvid de i
fönstren stående fruar och jungfrur utbrusto i tårar,
och talade derefter till menigheten. Han förklarade
sig i andlig måtto skyldig till den eviga döden, om
Gud ville straffa honom efter sin rättfärdighet, men
i verldslig måtto var han oskyldig. "I det afseendet",
sade han, "känner jag ingen annan orsak till min död,
än den åstundan och trängtan, hans furstliga nåde
haft, att utrota min faders slägt, hvilket nu också
går i fullbordan."

Nu började hertigens folk ropa, att han fore med
lögn, och höfvidsmannen för krigsfolket sade: "J
hafven stått efter hans furstliga nådes välfärd, men
Gud hafver vändt det mot eder sjelf", Då ropade herr
Johan, så att det hördes öfver sorlet: "Hvar är då min
dom? När är jag anklagad, förhörd, öfverbevisad? Man
har ljugit på mig, som skälmar och förrädare!" Nu
ropades, att han borde återföras till fängelset och få
strängare straff, men herr Johan sade: "Nej, har jag
nu en gång på mina egna ben gått ut, så skall ingen
godvilligt föra mig in igen. Jag befaller min sak Gud
allsmäktig; Han, den allseende öfverdomaren, må döma,
huru rättvist man här har dömt öfver mig!" Derefter
gaf han penningar åt skarprättaren för kläderna och
sade: "Gör ditt embete!" – neddrog skjortan, föll på
knä och blundade, och så blef hans hufvud afhugget.

Derefter följde afrättningen af de öfriga, till ett
antal af elfva. Alla dessa blefvo steglade, och deras
hufvuden upprestes midt öfver rådhuset. Men den nåden
visades Johan Fleming, att hans kropp fick bortföras
och begrafvas, och att hans kläder icke blefvo burna
af bödeln eller hans drängar.

St.

Skymningssång.



Min snugga stoppar jag ibland,
Och vid dess portativa brand
Jag blåa röken blossar.
Då händer, att jag till den grad
Blir upprymd och olympiskt glad,
Att jag pegasen lossar.

Och så bär det elektriskt af
Med lyran i galopp och traf
Igenom rymder vida.
Och nyser jag invid min knut,
Så är jag, förr’n jag nysit ut,
På jordens andra sida.

Och öfver allt, som sångmön vill,
Jag far och ser, hur det står till,
Ibland vid sjelfva hofven,
Från nordens silfverpol till Cap.
Jag tittar i Vesuvii gap
Och gör visit hos påfven.

Jag ser och hör allt, som jag vill,
Kristina Nilssons silfverdrill,
Och hur Kabyler lefva.
Jag ser vår gamla midnattssol,
Jag hör Neruda på fiol
I en och samma vefva.

Se’n jag vid Suez sett kanal’n,
Jag högst belåten med lokal’n
Till Fez Marocko kuskar.
Och en passant, om jag har tid,
Jag tar Egyptens pyramid
Uppå försök och ruskar.

Och verldens myckna tokeri
Jag ser och hör och far förbi
Och skrattar åt för resten.
Men för hvad ädelt är och godt
Jag lyfter vördsamt min kalott
Och bugar mig på hästen.

Blir resan tröttsam, nå välan!
Jag vet ej, hvad som hindra kan
Min pegasus att vända.
Jag har då gjort en liten tur,
I botten rökt min pipa ur,
Och qvällen gått till ända.

E. S-dt.

Stjertmesen.



Alla till messlägtet hörande fåglar äro
småväxta samt mycket lifliga och rörliga. Man känner
mer än trettio arter, hvilka äro fördelade
öfver hela jordytan, men talrikast förekomma i den
tempererade zonen.

Liksom andra till samma familj hörande arter är
Stjertmesen (Parus caudatus) munter, liflig och
verksam; men han är glädtigare och mildare, också
mindre häftig och icke så rofgirig som de flesta
öfriga. Mot menniskan röjer han stort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free