- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
22

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En naturbild från östra Afrika. - En dröm. Wilhelmina. - Nordens främste landskapsmålare. Svante.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man ställen, som äro välsignade med en yppighet,
hvartill blott få trakter af jorden hafva motstycken
att uppvisa.

I synnerhet i åtskilliga af de östliga trakterna
har naturen med frikostiga händer utstrött sina
håfvor. Här ser man leende fält med de mest fängslande
individer af Floras älskliga barn utbreda sig utefter
stränderna af spegelklara vatten, som omvexla med
brusande forsar, påminnande om de majestätiska
scenerier, strömmarne i vår nord hafva att uppvisa,
– der utbreda vidsträckta urskogar sina jättelika
former, genomväfda af slingerväxter, hvarigenom de
kringströfvande djuren med möda bana sig väg.

Och sådana finnas här i talrik mängd.

Den resande, som en gång besökt de af menniskofot
mindre ofta beträdda stränderna af öfra Zambezi,
har der blifvit åskådare af en tafla, hvars
vexlande gestalter väcka den största förvåning. I
synnerhet tidigt på morgonstunden, då väldiga
skaror af olikartade djur infinna sig vid floden,
för att släcka sin törst, förete stränderna en ganska
egendomlig anblick.

"Djurens konung", som i dessa nejder lemnas ostörd
af "skapelsens herre", bjuder här öfver vidsträckta
länderier och uppbär opåtaldt in natura de tributer,
som tillkomma honom såsom herrskare. Dessa talrika
undersåter, som lyda under hans spira, äro af de mest
olika slägten. Hornbeprydda bufflar, smidiga zebror
och snabbfotade antiloper beta här i allsköns sämja
i hvarandras närhet; den kraftfulle noshörningen
och det ilskna vildsvinet genomströfva skogen; den
kolossale elefanten vandrar,
här som annorstädes, med värdiga steg, obekymrad om
de småkräk, som röra sig vid hans fötter, och den
klumpige flodhästen vältrar sina otympliga former
i strömmens vatten, som tjenar honom till bädd,
då han under nattens tysta timmar och ända in på
morgonen njuter sin hvila, hvarvid den till en ringa
del öfver vattenytan höjda kroppen liknar en svart,
af flodens vågor besköljd klippa. Men aflossas bland
dessa mörka föremål ett böss-skott, röra de sig
kanske något litet: djuren vakna och blicka omkring
sig med ett uttryck af förvåning och dumhet, som är
flodhästen eget.

Äfven fågelverlden är här särdeles talrikt
representerad. Bevingade skaror simma på vattnets yta,
sväfva öfver den samma och hvila på de öfverhängande
trädens grenar, eller tränga de sig fram mellan
strandens buskar och säf. Fåglarnes antal är legio,
och arterna äro särdeles talrika. Vilda gäss och
änder, perlhöns och turturdufvor med flera andra
omtyckta fjäderfän blifva, utan svårighet, vid
flodens stränder eller inne i skogsbrynet, byte för
den jägare, som infinner sig i denna nejd.

Vi hafva här blott velat med få ord antyda
den rikedom, som djurverlden vid Zambezi-floden
företer; men långt fullständigare, än af denna korta
framställning, skildras den samma i den teckning,
som konstnären framlagt i den föreliggande bilden (se
illustrationen, sid. 21), hvilken för öfrigt är af
den beskaffenhet, att den, utan särskilt förklaring,
gifver en föreställning om de fängslande scener, den
outtömliga naturen utbreder öfver dessa af menniskan
sällan besökta områden.


En dröm.



Jag drömde, att jag satt på rosig sky,
Var ung, var skön, var glad, var lycklig vorden.
Allt mer och mer jag lyftades från jorden,
Der åskor dundra och der stormar gny.
Jag hade helsans friska ros på kinden,
Och yppig guldlock fladdrade för vinden.

För litet är att säga, jag var säll:
Nej, onämnbar var fröjden, som jag kände.
Det fanns ej tid och rum, dit nu jag lände:
Der fanns ej natt, ej morgon, middag, qväll;
Ej skymning var der, icke heller ljusning,
Det var ett tillstånd blott af salig tjusning.

Och luftens ilande lokomotiv,
Den lätta skyn, allt längre framåt fördes.
Ej någon ton, ej något ljud der hördes ...
Der var ej menskligt, var ej verldsligt lif.
Snart blef der dock af englars mängd ett hvimmel,
Ty vägen bar ju upp till himlars himmel.

Nej, i dess yttre förgård kom jag blott.
Du, drömmens gud, hvad der var godt att vara!
Der var ej tyst: – der sjöng en fågelskara
Så ljuft, som om den englatungor fått;
Och fjädrarne som diamanter blänkte,
När himladaggen sina perlor stänkte.

Och tro och kärlek gingo hand i hand,
Och hopp och glädje lekte med hvarannan,
Och sanning stod med gyllne ring om pannan.
Och friden flätade ett blomsterband.
Nu längre och allt längre körde drömmen
Sin lätta char med granna perletömmen.

Ej ord, ej penna skildrar, hvad jag såg:
En herrlig verld af blommor och af strålar,
Utöfver allt hvad fantasien målar,
Så glödande för mina blickar låg.
Allt jordiskt glömdes. Droppe efter droppe
Drack jag ur lifvets klara väg deroppe.

Och molnet flög och himlanejden svann,
Och fort det gick från stjerna och till stjerna.
"Jag för dig", sade drömmens gud, "så gerna."
Och fort han jagade sitt lätta spann.
"Nu bär det", sad’ han, "genom zodiaken."
Men – molnet brast ... jag föll och – jag var vaken.

Ja, jag var vaken. Verkligheten satt
Invid min bädd, så kall och trög och sansad;
Men drömmen, leende och rosenkransad,
Flög bort med himlasynens rika skatt.
O, att jag ofta, ofta finge drömma
Så skönt och sorger och bekymmer glömma!

Wilhelmina.



Nordens främste landskapsmålare.



Gude och Tidemand äro tvenne namn, som oftast höras
samtidigt nämnas – på det skönas himmel tvenne
tvillingsstjernor, hvilka inom Skandiens konst stå
såsom ett motstycke till och i intensiv klarhet täfla
med de båda, hvilkas äfven ofta gemensamt nämda namn,
utgöra den germaniska
litteraturens
stolthet och prydnad: skalderna
Schiller och Göthe.

Utan någon jemförelse, genom den gjorda parallelen,
i öfrigt; utan att vilja någon rangstrid mellan
litteratur och konst, mellan poesi och målning,
torde vi dock kunna säga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free