Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordens främste landskapsmålare. Svante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att, hvad de tvenne skaldernas förbund – genom
vänskapens band och ett förtroligt utbyte af idéer
– och deras storartade poetiska skapelser, med hvar
för sig sin egendomliga karakter, verkat för den
germaniska, eller äfven för litteraturens allmännare
utveckling, det hafva ock de tvenne målarnes
verksamhet, i en, i deras pensels alster, till och med
ännu innerligare förening, uträttat för utvecklingen
af sitt fosterlands, af hela den skandinaviska nordens
konst, ja för konstens framåtskridande (oaktadt ett
starkt utprägladt nationelt element; – eller kanske
i hög grad just genom denna egenskap?) vida utom
omfånget af Skandinaviens landamären.
Hvilka herrliga taflor! –
Se der den mäktiga norska naturen med sina jättelika
former förtonande i underbar färgprakt, se detta
förtrollande sceneri, der de himmelshöga fjällen
resa sina snöhvita, af lätta molnslöjors silfverskir
höljda hjessor, och omgifvande en klar vattenspegels
skimrande kristall, på hvilken den jublande och
högtidsklädda bröllopsskaran glädtigt grupperar sig
i de med svanlik lätthet framglidande farkosterna.
Eller till denna af både inre och yttre sol belysta
tafla skåda vi en motsats: landskapets kolossala
former återfinna vi, en i båtar färdande skara äfven,
men ett dystert dok af tunga moln hvilar öfver
det hela; ingen glad salut möter oss, ingen brud i
smyckande skrud; figurernas uttryck och ställningar,
allt, bidrager blott att fästa åskådarens blick
vid den i främsta båten placerade, med ett svart,
blombeströdt bårtäcke höljda, kistan.
Sistnämda tafla benämnes: "Likfärd på
Sognefjorden"[1].
Den föregående är den berömda tafla,
som ligger till grund för och som inspirerat skalden
Munch till den dikt, hvilkens skönhet ytterligare
förhöjes genom Kierulfs bekanta tonskapelse – det är
nämligen: "Brudfärden i Hardanger".
Mången, som väl känner de vidtberömda målarnes namn,
men som likväl icke haft lyckan skåda Tidemands
herrliga figurstycken, eller Gudes ej mindre sköna
landskap, hafva dock, genom nyssnämda populära
musikkomposition, åtminstone, om och inderekt, fått
förnimma en fläkt af de båda konstnärernas höga och
poetiska genius.
Vårt utrymme denna gång medgifver ej att närmare
redogöra för de flera storverk, hvilka de båda
mästarne, dels gemensamt, dels sjelfständigt hvar
för sig utfört, och hvarigenom de – bland annat vid
täflingsstriderna på de stora verldsutställningarne –
skapat sin berömmelse. Då vi nu endast äro i tillfälle
att lemna en afbildning af ett af Gudes arbeten,
kommer det följande blott att beröra denne:
Hans Gude, född i Kristiania 1825, visade redan
i ganska späd ålder konstnärliga anlag. Hans
förste lärare var en på sin tid värderad tecknare,
Flintoe. Samtidigt med dennes undervisning besökte
han Kristiania "Tegne og Kunstskole". Men mera än
denna undervisning bidrog en fjällresa, hvilken Gude
företog tillsammans med en konstvän, att öppna och
skärpa hans artistiska blick. Då ynglingen stod
färdig att afgå till universitetet, för att taga
studentexamen, gaf skalden Welhaven, Gudes fader det
rådet att i stället skicka sonen till Düsseldorf,
något, som på ett mera glänsande sätt borde komma
att motsvara den unge Gudes anlag. Ankommen till
Düsseldorf, och då sextonårig, hade Gude ännu
icke bestämt sig för landskapsfacket, utan ämnade
han blifva historiemålare. Genom påverkan af den
förträfflige landskapsmålaren Achenbach, kom han
dock snart att egna sig åt dennes branche. Akademiens
landskapsklass förestods af den utmärkte Schirmer,
hvars idéella riktning mäktigt inverkade på Gudes
utbildning i den stilrena kompositionen, med dess
hållning och säkerhet. Men Gudes första kopia efter en
af Schirmers fulländade teckningar behagade så litet
denne stränge lärare, att han gaf Gude det rådet,
att genast vända om till sitt land igen och icke
vidare befatta sig med målarekonsten.
Detta skulle helt säkert fullkomligen hafva nedslagit
den unge konstnärens mod, om ej Achenbach, ehuru ej
böjd för att undervisa, å nyo uppmuntrat Gude genom
att en längre
tid handleda honom. Sedan Gude företagit en
studieresa, uppenbarade resultatet af denna, för
Schirmer, bättre halten af Gudes anlag; också kom
han från denna tid i ett vänskapligare förhållande
till Schirmer. Gude anser sig sjelf vara i lika grad
Achenbachs och Schirmers lärjunge.
Sin första studieresa i Norge företog Gude 1843, då
han för första gången, i Hardanger, sammanträffade med
den tio år äldre Adolf Tidemand, hvilken genomgått
Köpenhamns akademi och nu vistades i hemmet. Ett
oupplösligt vänskapsband har sedan den tiden förenat
de båda konstnärerna; och den mera mognade erfarenhet,
som den äldre konstnären ägde på det skönas fält,
inverkade nu med en bestämmande styrka på den yngre,
eller, som Gude sjelf yttrat, "öppnade en ny verld
för honom."
Vi kunna, af förut anförda skäl, ej inlåta oss på
vidlyftigare detaljer i den store landskapsmålarens
vidare utveckling. Vi anföra blott, att om Gude
städse haft sin atelier på utländsk botten, så har
dock hans fosterland alltid för honom utgjort en
rik grufva, hvarifrån han hämtat det gedigna guld,
som han sedan i den främmande verkstaden utarbetat
till så praktfulla och glänsande smycken; man räknar
ej mindre, än tretton Gudes studieresor i Norge.
Då icke Gudes tid varit upptagen af studieresor,
har hans vistande mestadels varit i Düsseldorf, der
han, tillsammans med Tidemand, under en följd af år
utgjort medelpunkten för den skara af skandinaviska
konstnärer: norrmän, svenskar eller danskar, ja äfven
finnar, hvilka ditströmmat, för att, under ledning
af dessa stora mästare, utveckla sina anlag.
1854 kallades Gude till professor vid akademien
i Düsseldorf, efter Schirmer, hvilken då öfvertog
direktörsskapet för den nyinrättade konstskolan
i Carlsruhe; men Gude lemnade 1862 sin
anställning, för att öfverflytta till England,
hvarest han i North Wales hade tillfälle göra
nya naturstudier. Vid Schirmers död, 1864,
mottog Gude kallelse från storhertigen af Baden att
öfvertaga Schirmers lediga plats; så att Gude,
som förut varit sin gamle lärares efterträdare
i Düsseldorf, blef nu äfven det samma i Carlsruhe.
Bland Gudes mångfaldiga studieresor vilja vi äfven
nämna, att han gjort sådana i Bäjern, Vogeserne,
Schwarzwald med flera ställen; dock aldrig uti
Italien, emedan hans varma kärlek till den nordiska
karakteren städse afhållit honom derifrån. Annars
har det varit hans åtrå, att beständigt slå in på
nya banor, söka nya svårigheter för pröfvandet af sin
rika andes gåfvor – slutande dock alltid med triumf!
Bland yttre utmärkelser, som egnats Gude, nämna vi,
utom de många pris och medaljer, han vunnit vid
de stora expositionstäflingarne, att han erhållit
preussiska Röda Örns riddarkors, badenska Lejonorden,
svenska Nordstjernan och norska S:t Olafsorden
med flera.
Vid konstnärsmötet i Göteborg 1869 var Gude mötets
norske vice ordförande.
Vi äga icke plats för uppräknandet af
Gudes mångfaldiga arbeten, men nämna, att bland hans
förnämligare räknas de fyra partier från Sognefjorden
(lokalen för Frithiofs saga), hvilka han utfört för
"Oscarshal" i Norge. Gudes sednast bekanta arbete
är den af Kristianias damer till prinsessan Lovisa
skänkta taflan: "Hjemvendende Hvalfangere".
Slutligen ett par ord om den tafla – fiskare med
bloss – som vi härjemte lemna i träsnitt och sedan i
"oljefärgstryck" skola meddela våra läsare: det är
en mörk, men stilla natt; icke en vindflägt krusar
vattnets spegel. Endast en fin strimma af månens
skifva glänser fram på den dunkla natthimmelen, mot
hvilken afteckna sig silhouetter af trädgrupper,
uppskjutande från de pittoreska klippformer, på
hvilka skenet från fiskrarnes bloss leker, än i en
starkare belysning och än sakta bortdöende. De i olika
skiftningar belysta figurerna, blosset från en på
afstånd märkbar båt, månens reflex i vattnet, liksom
ock glittret af eldskenet i den lilla, till höger
framporlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
