Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXI. Trenne kungliga örfilar. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankallade Some, utan att afbida uppfyllandet af
konungens löfte om undsättning, krigsbefälet och
begärde höra dess tankar om, hvad som borde göras,
med anledning deraf, att krutförrådet var nära
slut. Befälet svarade, att det ville våga lif
och blod för Sveriges krona och, när krutet toge
slut, värja sig med stenar. Some lät dem svärja
trohets-ed och hålla upp tu finger, men sjelf
svor han icke. Emellertid blef nu, på grund häraf,
borggårdens stenlägning upprifven, och stenarne,
äfvensom alla på slottet befintliga jernlod, uppförda
på vallarne. Klockan 4 på eftermiddagen sammankallades
åter officerarne, och nu tillkännagaf Some för dem,
att han måste uppgifva slottet. Officerarne mottogo
underrättelsen med motvilja och uppmanade Some
att ännu uthärda några stormar, "medan alla våra
stormstycken voro rundt omkring slottet i rundelarne
färdiga och ändå ingen gång afskjutna". Some brydde
sig dock icke om, hvad befälet sade, utan sprang ut på
vallen till knektarne och tillkännagaf för dem, att
han nödgades uppgifva slottet. Knektarne ropade ja,
"eftersom intet krut vore mera för handen." Då gaf
Some tecken till fienden om stillestånd och gisslan
för underhandlingarnes bedrifvande, och när den
svenska gisslan från slottet skulle afgå, steg han
sjelf ned utför slottsmuren och hoppade i båten. Först
efter hans ankomst till fiendelägret afsändes derifrån
gisslan till slottet, – något, som gifver styrka åt
det påståendet, att Some handlade efter en förut
uppgjord plan. I danska lägret anställdes om qvällen
ett ståtligt gästabud, musiken spelade upp, härpukorna
dånade och glädje och jubel hördes derifrån långt ut på
natten.
Vid midnattstid skickade Some en af de honom
åtföljande svenskarne tillbaka till slottet med ett bref från den
danske konungen, som befallde, att slottsportarne
tidigt följande morgon skulle hållas öppna, så
att han kunde komma derin, och fram på morgonen
begåfvo sig konung Christian och Some fram till
slottet och kommo upp på förborgen.
På slottet hade det emellertid under natten gått
lustigt till, och de svenska officerarne hade
druckit om med de danske öfverstarne, hvilka kommit
såsom gisslan, så att, när brefvet från den danske
konungen anlände vid midnatt, fanns det ingen, som
kunde läsa det. "Hvar man var drucken och full." Men
tidigt på morgonen tog man reda på innehållet och
tillsade de danske öfverstarne, att Some ljugit,
att ingen öfverenskommelse var gjord om dagtingan
med krigsbefälet och att Some sjelf begifvit sig till
danska lägret blott för att "hålla samtal". Danskarne
förmodade, att skrifvelsen då tillkommit genom
något misstag i kansliet, samt skrefvo ett bref
till sin konung om det sanna förhållandet. Den
svenske höfvidsmannen, som fört konung Christians
skrifvelse till slottet, skulle taga öfverstarnes
med sig tillbaka till konungen, och han skyndade att
utföra sitt uppdrag.
Men när han kom till slottsvallen, fick han se konung
Christian och Krister Some stå på förborgen, och
den sednare ropade till knektarne, att de skulle
släppa ned garnstegen. Knektarne efterkommo
befallningen, och konungen och Some klättrade
upp på muren, utan att någon hindrade dem. Some |
lät genast slå på trummorna och förkunnade, att
hvem som icke ville tjena konungen af Danmark, han
skulle vid lifsstraff packa sig bort från slottet
före solnedgången. Emot beräkning lemnade alla
knektarne slottet, och det var endast genom att
hota med hängning, som Some tvang 24 drabanter att
taga tjenst hos konung Christian. Besättningen
jemte slottsfolket utgjorde 1,676 man.
Sådan frukt bar den kungliga örfil, hvilken
Carl IX utdelade. Men vi hafva ännu ett par
örfilshistorier från dessa tider. I en fransk
tidskrift, "Journal Encyclopedique" för år 1766,
berättas om en örfil, utdelad af konung Gustaf II
Adolf, som fick en helt annan följd. Gustaf Adolf
var, liksom alla af Wasaslägten, mycket häftig och
öfverilade sig lätt, synnerligast i yngre åren,
då det nästan var honom omöjligt att tygla sin vrede
eller hämma utbrottet af sina känslor. Det tilldrog
sig en gång under danska kriget vid en mönstring,
att en skotsk öfverste, Seaton, begick ett fel, så
att konungen måste tillrättavisa honom. Öfversten
begynte ursäkta och försvara sig, men då rann sinnet till på konungen,
så att han i hela regementets åsyn gaf öfversten en
örfil. Det var en skymf, som öfversten icke kunde
bära, utan att erhålla upprättelse, och då denna
icke kunde utkräfvas af konungen, begärde han genast
och fick sitt afsked samt skyndade samma qväll att
rida öfver danska gränsen. Han ville här hos konung
Christian IV söka tjenst.
Men så fort konungen kommit till sina rum och
oredan hunnit lägga sig, fann han, att han handlat
öfveriladt, och ångrade sig samt lät genast kalla
till sig Seaton. Denne stod dock icke att finna, och
till slut berättades det för konungen, att han ridit
till Danmark. Konungen lät då genast tillsäga om sin
häst och red, åtföljd endast af ett par betjenter,
allt hvad tygen höllo, för att hinna Seaton. Det
lyckades honom ock att strax på andra sidan gränsen
träffa den förolämpade mannen. Han skyndade emot
honom och sade: "Öfverste Seaton, jag har gjort
eder orätt och förolämpat eder. Det gör mig ondt,
ty jag vet, att j ären en hederlig man, och derför
har jag kommit för att bjuda eder upprättelse. Här
stå vi utom mitt rikes gränser, och här äro Gustaf
Adolf och Seaton lika goda. Se här två pistoler och
två värjor, tagen hämd, om j kunnen!" – Seaton blef
rörd af denna högsinthet och kastade sig till Gustaf
Adolfs fötter samt bad "att få lefva och dö i hans
tjenst". Gustaf Adolf omfamnade honom, och de redo
tillbaka till lägret, der konungen i fleres närvaro
omtalade, hvad som händt mellan honom och Seaton.
En annan gång, vid en stor bjudning på slottet i
Stockholm, som anställdes af Carl IX:s enkedrottning
Christina, inträffade följande händelse. Ibland de
närvarande gästerna befann sig äfven den tappre
och af konung Gustaf Adolf högt värderade Nils
Stjernsköld. Han hade, till följd af sina i kriget
erhållna sår, länge gått på kryckor, men dessa voro
nu bortlagda, och den gladlynte fältöfversten deltog
i dansen, fastän han naturligtvis var något styfbent.
Det väckte löje bland åskådarne, och en ung hertig,
Julius Henrik af Saxen-Lauenberg, var i synnerhet den,
som gjorde sig nöje på den stympade krigsmannens
bekostnad. Konungen märkte det med ovilja. Han
var redan förut missnöjd med hertigen för dennes
oordentliga lefnadssätt, och detta bidrog i sin
mån att göra konungen mottaglig för intrycket af
det mindre ridderliga i hertigens beteende vid detta
tillfälle. Men slutligen satte hertigen fram sin fot,
så att Stjernsköld skulle falla deröfver, och nu kom
det heta Wasablodet i kokning. Konungen gaf i samma
ögonblick hertigen en så kraftig örfil, att blodet
sprang ut genom näsan. Derpå skall ett nattligt envig
hafva följt mellan konungen och hertigen, men derom
känner man intet mer, än att Axel Oxenstjerna lyckades
åstadkomma en förlikning.
Denna örfil hade, påstår man, en aflägsnare följd,
än det nattliga enviget. Den nämde hertigens broder,
hertig Frans Albert, som i slaget vid Lützen stred på
den svenska sidan, men sedan gick öfver till kejsaren
och slutligen vid försvaret af Schweidnitz blef
dödligen sårad, skall på sin dödsbädd hafva bekänt,
att han i slaget vid Lützen mördat Gustaf Adolf,
och att han gjort det till hämd för den örfil, som
hans broder fick på Stockholms slott. Nu mera sätter
man icke längre någon tro till denna obestyrkta sägen.
Men hvad som här gäller om följden, det gäller,
hvad de båda föregående örfilshistorierna beträffar,
om sjelfva orsaken. De stödja sig på sägner, och
vi böra, med afseende på Krister Some, säga, att,
enligt en annan uppgift, det var, emedan konungen
låtit afrätta en nära frände till honom, som hos honom
föddes beslutet att hämnas vid första tillfälle. I ett
bref, som Some sedan skref till Sverige, yttrar han:
"Man kunde omöjligen uthärda det skrifvarvälde,
som Chesnecopherus och Erik Elofsson utöfvade,
ej heller konungens örfilar." – Det må dock med
sägnerna förhålla sig, huru det vill. Visst är,
att de innehålla, så att säga, en allmän sanning
rörande tidsskicket och de handlande personernas
skaplynne, som icke motsäges af hvad man i öfrigt
om dem känner, och på den grunden hafva vi trott
den kunna upptagas i en läsning, hvarifrån väl icke
den mer kulturhistoriska bilden må anses utesluten.
St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
