Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Visa. E. S-dt.
- Bäfvern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visa.
Hur verlden vexlar och består,
Det lönar knappast att begrunda.
Vår verld precist går, som den går,
Och ej ett stoftgrand annorlunda.
Man föds och kanske stannar qvar
Och döps till menniska af presten,
Och ingen nöd man sedan har,
Om man allt annat har för resten.
Om det är önskligt eller ej,
Ifrån en högre börd att stamma,
Jag svarar både ja och nej,
Ty det kan göra just det samma.
Om himlen anförtro oss vill
En furstlig spira eller lästen,
Det gör så ytterst litet till,
Om man allt annat har för resten.
Jag vet ej, hvad det rörer oss,
Hur ödet med oss styr och ställer.
Jag låter folk och kungar slåss,
Om det mitt svenska skinn ej gäller.
Fritt påfven sjelf utdela kan
Välsignelsen med stora gesten,
Jag är välsignad mer än han,
Om jag allt annat har för resten.
Det är ej allom gifvet att
Hos lyckan komma upp i smöret.
Bäst är att ta’ sitt öde gladt
Och hålla tummen på humöret.
Går dig emot på jordens ring
Och fattigdom blir hvardags-gästen,
Tro mig, att det gör ingenting,
Om man allt annat har för resten.
Att grubbla och ta’ lifvet tungt,
Det må den lärde, bäst den gitter:
Mig bryr ej jordens medelpunkt,
Ty han får sitta, der han sitter.
Om jag kan andas friska tag
Och får ibland en knapp i västen,
Då är mig verlden just i lag,
Om jag allt annat har för resten.
Så går det med oss af och an,
Tills man blir grå till kropp och sinne.
Och är man tjensteman, välan!
Och man har år och tjenstår inne,
Man afsked ta’r från revision,
Från posten, lifgardet och hästen –
Likgodt, man lefver på pension,
Om man allt annat har för resten.
E. S–dt.
Bäfvern.
Nästan i alla trakter gifver folksagan något visst
djur en mängd lysande egenskaper, hvilka till den grad
öfverdrifvas, att sagans favorit synes stå vida öfver
menniskan. Det är i sådana fall utomordentligt svårt
att befria dessa djurs naturhistoria från de fabler,
hvarmed hon blifvit utstyrd. Vi erinra i detta fall
endast om räfven. Hos Nord-Amerikas indianer har
bäfvern gällt för ett väsende, vida mer intelligent
än menniskan, hvilket icke talar allenast af den
grund, att han eljest måste meddela menniskan sina
hemligheter. Enligt indianernas åsigt skulle bäfrarne
hafva en social ordning och samhällsorganisation,
som kunde tjena det menskliga samhället till föredöme.
De skulle med förvånande fyndighet undvika förföljelser,
ja till och med afbita bäfvergällsäcken på sig och kasta den
för jägarne, för att sålunda genom uppoffrande af ett
värdefullt organ undgå vidare förföljelser; och flera
andra liknande fabler funnos, hvilka nu emellertid
äro reducerade till en ganska anspråkslös skala.
Bäfvern är en af de största gnagarne, och hans
kropp uppnår en längd af ända till tre fot, under
det att svansen blifver 1–1½ fot lång. Han har,
sammanräknade, tjugo tänder, och särskilt äro
de främre skärtänderna utomordentligt starka,
mejselformiga, med framtill saffransfärgad yta,
kindtänderna strecktecknade, starkt afnötta,
hufvudskålen kraftfull, med nästan rätlinig profil,
både fram- och baktill starkt sluttande, nosen tjock
och stormunt, besatt med starka morrhår, det korta
örat doldt i pelsen, halsen helt kort, kroppen tjock,
med höghvälfd rygg, svansen bred, skedformig, fjällig
som en fiskstjert, fötterna korta, så att buken nästan
släpar på marken, femtåiga, framfotens tår skilda,
bakfotens förenade genom en bred simhud. Pelsens
ullhår är ytterst tätt, silkesartadt, grått, de längre
styfvare håren i spetsen vanligen mera mörkfärgade,
så att den allmänna färgen hos pelsen varierar från
svartgrått ända till silfrets färg.
Bäfvern är ett vattendjur, som blott långsamt och
ovigt fortskaffar sig på land; deremot simmar och
dyker han med största skicklighet. Tidigare bebodde
han hela Europa vid
nästan alla stränder af bäckar, sjöar och floder,
men numera har han fullkomligt vikit tillbaka för
kulturen, så att man varseblifver honom blott här och
der vid vilda flodstränder. Bäfverns hufvudsakligaste
utbredningskretsar äro för närvarande: Nord-Amerika
från norra Canada ända ned till Mexikanska Viken,
norra Europa, Sverige, Norge, Polen och Ryssland,
samt det sydliga bergiga Sibirien. Dock blifver han
ständigt allt mer och mer sällsynt, alldenstund
icke blott svansen och bakfötterna skattas som
läckerheter, utan också i synnerhet huden och den i
en särskilt pung i närheten af könsdelarne afsöndrade
bäfvergällen bilda en värdefull handelsartikel.
Bäfrarne uppehålla sig helst i skogrika trakter
vid stränderna af sådana vatten, som under vintern
icke frysa ända till bottnen. De nära sig utaf
rötter och trädbark, i synnerhet af vide, poppel,
björk och ask, utaf rötterna af neckrosor, skafgräs
och rör (i Amerika af magnolier) och äro de värsta
förstörarne bland alla gnagare. Ett litet träd af
en käpps tjocklek fälles med ett enda bett af de
kraftfulla skärtänderna, trädstammar af ända till två
fots diameter kullgnagas på det sätt, att de falla i
riktning mot vattnet, samt användas sedan dels till
byggnaderna, dels magasineras de till vinterföda. Vid
virkets bearbetning visa bäfrarne onekligen mycken
skicklighet, i det de så afgnaga grenarne, att de jemt
afskäras från stammen, och äfvenledes från stammen
jemt afskala barken, som de förtära.
I de civiliserade trakterna, hvarest bäfrarne lefva
blott isolerade, gräfva de sig helt enkelt vid
stranden en håla, hvars utgångsöppning leder under
vattnet, under det att den inre kitteln, hvari honan
bringar sina ungar till verlden, är belägen öfver
vattenspegeln. Men i de trakter, hvarest bäfrarne
ännu kunna uppehålla sig ostörda och äro talrikare,
lefva de tillsammans i sällskaper ofta af flera
hundra och anlägga der också konstiga boningar,
så kallade bäfverborgar, och tvärdammar, med hvilka
de uppdämma vattnet till en konstant höjd. Man har
funnit tvärdammar af detta slag af ända till 100
fots längd. Dessa bestå af alnslånga stamstycken, vid hvilka grenarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0039.html
