Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Waxholm och dess grannskap. Gamla och nya minnen, upptecknade af Frans Hedberg. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waxholm och dess grannskap.
Gamla och nya minnen,
upptecknade af
Frans Hedberg.
2.
Den store Gustaf Adolf hade, som bekant, en tysk
gemål, den i vår historia sorgligt bekanta Maria
Eleonora, som ända till afguderi dyrkade sin store
gemål och som, när han på Lützens fält fallit för
trosfrihetens ädla sak, fann hela lifvet tomt och
hela Sverige förhatligt. Den stackars Maria Eleonora
hade aldrig lärt sig älska sitt nya fädernesland;
det uppgick uti hennes beundrade make och hjelte,
och när han föll, så föll i hennes tanke äfven det.
Jagad af ett oupphörligt missnöje, en ständig oro,
aldrig sjelf förstådd och aldrig förstående andra,
nyckfull, omvexlande och halsstarrig, praktälskande
och med inskränkta medel, lefde den stackars Maria
Eleonora efter makens död ett ledsamt och sorgligt
lif. Något skulle hon roa sig med, mellan tårarne
öfver den bortgångne maken och missnöjet med den
sjelfrådiga dottren, mellan föreställningarne från
den gamle myndige rikskansleren och anfallen af den
hemsjuka, hvaraf hon led.
En vacker dag 1652, tjugo år efter den älskade
makens död, gjorde den stackars enkedrottningen en
färd ut i skärgården, och då föll hon på den idéen,
att bygga upp en stad bredvid Waxholms fästning. Sagdt
och gjordt: staden blef anlagd, den skulle till
och med heta Mariestad, och det var, som alltid,
så fasligt hett med den saken i början. Men med sin
vanliga ombytlighet glömde den stackars drottningen
snart bort både det ena och det andra.
Väckelsen var likväl gifven och början gjord. Det blef
visserligen icke något Mariestad utaf, men i stället
staden Waxholm, som på de sednare tiderna blifvit en
besökt badort – en plats, der Stockholmsbon vant
sig att om somrarne få hvila ut från supéernas och
nattvakets tröttsamma lif. Waxholm egnar sig också
särdeles väl för en sådan uppgift. Belägen midt i en
på en gång leende och storartad natur, på endast en
och en half timmas afstånd från hufvudstaden, erbjuder
den lilla platsen en landtlig frid och en anspråkslös
trefnad, sådana som endast få större städer kunna
åstadkomma dem under den varma årstiden. Man har
der sin badinrättning, sitt societetshus med baler
och konserter, sina regattor och kapprodder, sina
båt- och ångbåtsfärder till närmare eller fjermare
omgifningar. Man fiskar, man promenerar, man klär sig,
man går ner till "Skeppsbron", – den är visserligen
af trä och ganska anspråkslös – men toaletterna äro
så mycket anspråksfullare. Och har man icke lust
till något af allt detta, så läser man litet, man
besöker en konventikel och slår sig för sitt bröst,
och så går man hem och är belåten med sig sjelf och
ser med ett kristligt förakt ner på alla andra.
Eller också går man upp på Norrberget, ofvanför
badinrättningen – den plats, från hvilken tecknaren
tagit sin utsigt utaf fästningen och staden. Man
har der uppe en i sanning hänförande utsigt. På båda
sidorna om sig har man de båda Waxholmsfjärdarne,
den norra och den södra; nedanför sina fötter den
lilla staden med sina rödmålade hus och gröna träd,
påminnande om Fahlkrantz’s bekanta liknelse: "ett fat
kräftor med dill ibland" – och längre bort åt alla
sidor holme vid holme, sund vid sund, fjärd efter
fjärd i nästan obegränsad oändlighet. Vid klart
väder ser man till och med öfver skogstopparne på
Tenö-landet, en skymt af Katarina kyrktorn i blånande
fjerran. Man skall vara bra blaserad för att icke
råka i förtjusning öfver så mycket vackert! Midt emot
på Rindö-sidan står den nya redutten och blickar så
allvarligt fram åt Kodjupet, som om han redan såge
ryssen komma der lifslefvande igenom "Finnhålet",
och den stora vackra eken på Rågholmen der nere midt
i farvattnet tyckes nicka tillbaka åt redutten och
säga: det är inte farligt, det kommer ingen – jag
håller nog utkik, jag!
Till venster sträcker sig det klara och smala
Rindö-sundet emellan öarne Rindö och Skarpö, och
längs ner vid slutet af sundet tittar en gammal grånad
kämpe fram utur de omgifvande skogstopparne; det är
Fredriksborg, jätten från 1730-talet, som en gång var
det största fästningstorn i hela vår verldsdel. Öfver
Skarpö och Hästholmen ser man det ståtliga Trälhafvet,
med sina hvita segel och sina rykande ångare,
och längst bort vid horisonten blånar fastlandet
i Åkers socken och försvinner slutligen mellan en
hel arkipelag af holmar, der den norra farleden går
fram. Åt höger återigen har man Edholma och Resarön,
Kullaön och längst bort Rydlandet; men emellan allt
detta en den rikaste Brüsselspets af skinande sund
och vikar, i hvilkas böljor solen glittrar, så att
alltsammans lyser som silfver och guld.
Vänder man sig nu åt södra Waxholmsfjärden, så blir
man sannerligen icke fattigare för det. Der har
man Tynninge-landets öar och vikar; Tenö sund med
de små trefliga sommarboningarne; det ståtliga
Montebello, ångbåtsbyggaren, ingeniör Lindbergs
vackra sommarboning, och längre bort det Höpkenska
fideikommisset, Bogesund, med sina fyra torn och
sina massiva murar, uppstigande ur den rikaste
grönska. Närmare sig har man Waxön sjelf med sina
backar, ängar och skogar; under fötterna staden,
som häråt är kanske ännu mera pittoresk än åt andra
sidan. Rucklena ligga som kråkbon bland stenarne,
men det gröna emellan höjer upp dem; och den vackra
hvitmenade kyrkan står så enkel och allvarlig midt
ibland gröna träd och tarfliga kojor och leder tanken
ifrån det hvardagliga till det oändliga.
Något längre bort ser man de vackra sommarboningarne
på "Ekudden", Waxholms fashionablaste och vackraste
plats, der några välmående Stockholmsbor byggt
sig vackra och eleganta sommarboningar och gjort
nätta planteringar, trotts bergknallarne och den
inskränkta platsen.
Den, som såg Waxholm för ett tiotal af år sedan,
skall nu kunna finna, att en ganska stor förändring
försiggått med den lilla staden. En och annan
villa i schweizerstil har sedan några år stått och
lyst i innebyggarnes ögon, och efterhand hafva de
sjelfva också börjat på att bygga i annan stil än
den vanliga ladustilen. De hafva kommit underfund
med, att ett utskjutande tak ingenting ondt gjort,
och att en veranda kan vara ganska nyttig att hafva,
under den varma årstiden. De hafva också börjat märka,
att en bärbuske inte är något ogräs, och att, om man
samlar litet jord och fyller det i bergskrefvorna,
så kan man innan kort få en liten passabel trädgård
att pyssla med. Som vanligt, så kommer aptiten
medan man äter, och det skall helt säkert icke dröja
särdeles länge, förrän de tusen badgäster, som nu
om somrarne söka sig dit ut, skola få beqvämare och
behagligare bostäder att hyra in sig uti, än förr
varit fallet. Ända ut åt den kringliggande landsbygden
har efterapningslusten spridt sig. Skärgårdsbönderna,
annars så konservativa, hafva också börjat bygga litet
bättre. Ja, på en af holmarne i trakten, Skarpö, hafva
på de sista fyra åren inte mindre än tvenne stugor i
kroiserad schweizerstil blifvit af bönder uppbyggde,
och det är att hoppas, att flera skola komma efter.
Ingen betänker för öfrigt i det lilla landtliga
Waxholm, att man egentligen bygger på en ihålig grund,
det vill säga: på kronans. Skulle ofred inträffa och
fästningen behöfva sättas i skarpt försvarsskick,
så få de beskedliga invånarne taga sina mer eller
mindre vackra stugor under armen och begifva sig af
till en annan marknad. Men hvem tänker väl på sådant,
midt i djupaste freden? Vi skola också hoppas, att
den dag först sent måtte randas, då Stockholmsbornas
sommarnöjen skola sköflas af fiendehand, och det
lilla idoga fiskarsamhällets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0058.html
