Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna lärdom i tankarne, fru Forsner aldrig visade
sig vårdslös och halfliggande; det var denna lärdom,
hon kanske hade att tacka för de goda tankar,
männen i allmänhet hyste om henne, medan qvinnorna
kallade henne en listig kokett, som sökte fånga sig
en äkta man.
"Jag kan inte förstå, hvarföre Minny inte genast
släppte in häradshöfdingen; en sådan här brådska är
väl ingenting ovanligt", och hon visade på en liten
kokett utstyrd barnklädning, som hon just höll på att
lägga sista hand vid; "litet kringströdt handarbete
få vi inte genera oss att visa ... häradshöfdingen
småler och tycker, att vår brådska och vårt arbete
är det inte stort bevändt med."
"Jag vet ingentig älskligare, än en qvinna vid
sin söm."
"Jo, jag ville se ett hus, der en omtänksam qvinna
felades! Minny, min älskling, gif mig knapparne till
den här klädningen."
"De äro redan isydda."
"Det var sant, jag gjorde det i går qväll ... jag
har ibland mina små distraktioner ... den, som
ensam, såsom jag, har hus och barn att tänka på,
har så mycket i sitt hufvud", och hon lade det på
sned och log mot häradshöfdingen och Minny.
"Nå, huru går det med min process?"
"Vi hafva alla apparancer att vinna den."
"Nå, och egendomsköpet?"
"Det bjudes fyratiofemtusen riksdaler."
"Femtio var ju priset?"
"Det vet naturligtvis fru Forsner, som sjelf bestämde
det."
"Gud, ni karlar tro, vi äro riktiga affärsmenniskor
... tro, att om vi säga något den ena dagen, vi
skola komma ihåg det den andra!"
"Nå, lemnar då fru Forsner egendomen för den bjudna
summan?"
"Är den då icke värd femtiotusen?"
"Jag tror det."
"Då få vi väl vara konseqventa. Ack, hvad de der
affärerna äro tråkiga, och hvilket bråk och bekymmer
får man inte hafva for sin existens!"
"Mången skulle önska sig hafva ett sådant bråk",
sade herr Gunstorp med ett lätt leende.
"Ack, jag är så bortskämd; min man" – hon höjde en
suck – "tänkte på allt! Och när man tillsammanlagdt
blott kan få ut sjuttiofemtusen riksdaler för att
lefva af, så ... ja, jag erkänner mig åtminstone vara
i riktigt bryderi, för att den der lilla räntan, som
blir af kapitalet, skall räcka till. Nå, jag är heller
inte ensam, jag har två barn ... men jag syr allt
till dem sjelf och sparar, så godt jag kan." Och hon
fastsydde en rosett, och hon såg ut, som tryggade hon
sig på, att hvilken man som helst skulle sätta värde
på en så huslig och sparsam liten qvinna; och detta
hopp slog heller icke fel, ty herr Gunstorp sade:
"Fru Forsner är just en myra för sin stack, –
alltid verksam, alltid med nålen i hand, när jag än
må komma."
"Var snäll, lilla Minny, och gif mig det
gredelinrandiga förklädstyget."
"Det är redan sydt."
"Nå, i dag måste jag lida af den rysligaste
tankspriddhet. Kan det bruna tyget redan vara sydt?"
"Inte det bruna; jag tyckte fru Forsner sade det
gredelina."
"Det vet jag, min söta; det var naturligtvis en
felsägning."
"Andra menniskor bli ändå aldrig som vi sjelfva",
tillade fru Forsner, då Minny på några ögonblick
försvann. "Någon rätt nytta har jag inte af den
flickan!"
"Hon har ett behagligt utseende."
"Dragen äro rätt vackra, men alldeles liflösa." Och
när Minny nu kom in, tog hon tygstycket med en viss
häftighet ur hennes hand.
"Mamsell Simers’ föräldrar bo ju i E....?"
"Ja", svarade Minny tankspridd och virade en tråd
mellan fingrarne.
"Min söta, Adam Simers är ju bara din fosterfar? Din
kusin, är det icke så? Ja, stackars flicka, sina
föräldrar kan
hon väl inte minnas", inföll fru Forsner, som i hast
fann benägenhet att röra vid det förflutna och att
det kanske icke var ur vägen att nu draga fram med
ett visst rykte.
"De dogo då tidigt?" sade herr Gunstorp.
"De dogo tidigt", återupprepade Minny och ryckte
tråden i små bitar.
"Det var ju någon tung olycka, som träffade din mor;
var det icke?" Och fru Forsner såg helt deltagande
ut. "Se inte så ledsen ut, Minny; barnen kunna ju ej
rå för ...?"
"Nej, de rå visst inte för sina föräldrars olyckor",
skyndade herr Gunstorp att säga; "mamsell Simers har
nog af att bära på detta minne, fruktar jag."
En liflig rodnad flög öfver Minnys panna, och hon
höjde sina ögon en sekund upp till den person, som
så väl genomskådade henne.
Han var omkring fyratio år, med kal panna, liten
och magerlagd. Det låg något mildt och lugnt i hans
ansigte; hon såg ännu en gång på honom.
"Ack", sade fru Forsner och syntes helt olycklig, "jag
är så barnslig och obetänksam; jag hade aldrig bort
vidröra ... men jag hade glömt alla de der ledsamma
ryktena." Hon höll hastigt inne och tryckte ihop
läpparne, likasom besluten, att, hvad hon än droge
sig till minnes, icke ett enda oförsigtigt ord mera
skulle slippa öfver dem.
"Nå, och mamsell Simers tycker om Stockholm?" sade
herr Gunstorp, kastande sig öfver det första bästa
ämnet, för att slippa ifrån ett, som syntes så
plågsamt för Minny.
"Omgifningarne äro vackra."
"Men lifvet, lefnadssättet här?"
"Jag har verkligen inte tänkt derpå."
"Ack", – fru Forsner gaf till ett litet lätt skratt, –
"Minny går genom verlden med förbundna ögon."
"Det är ungdomens och ett rent hjertas blindhet;
den ger sig gudnå’s med åldern och erfarenheten!"
"Jag har väl aldrig varit renhjertad då", sade fru
Forsner, alltjemt leende, "för jag mins inte den tid,
då jag gick så der slö och död genom verlden. Visst
hade jag mina flickdrömmar och gjorde som nygift
upp mina små romaner, men verkligheten jagade dem
alla på flykten. Man får minsann söka vara vaken
och klarseende, när man, som jag, från sextonde året
ikläder sig en husmors pligter."
Sedan herr Gunstorp sagt, att hon icke såg ut att
vara stort öfver de sexton åren, och de ännu hade
vexlat några ord af ungefärligen samma betydelse,
aflägsnade han sig, efter att hafva lofvat göra
allt, hvad han kunde, för att få ifylla de felande
tusenriksdalrarne i egendomsköpet.
"Gud, en så odräglig menniska!" sade fru Forsner,
så fort han var gången, och kastade fingerborg och
söm långt bort. "Jag kan inte begripa, hvarföre herr
Dunkert rekommenderat honom åt mig? Han har väl inte
tänkt på menniskan, utan bara på juristen."
"Är han en skicklig jurist?"
"Han lär vara ett af våra skarpaste hufvuden."
Om fru Forsner sagt, att han varit verldens skönaste
man, så skulle Minny kanske icke lyssnat på det med
det intresse, som nu. En jurist med "skarpt hufvud",
var det icke just det, Minny behöfde, för att kunna
gifva någon belysning åt det dunkla förgångna och för
att gifva sanning åt moderns ord: "din fars oskuld
skall komma i dagen!"
"Hvad står du och tänker på, Minny, eller tänker du
icke alls? Sannerligen är jag icke frestad att tro
detta sednare. Men en sak får jag lägga på ditt minne,
att när jag frågar efter knappar, förklädstyg och
dylikt, så torde du inte svara, att de äro ’isydda’
eller ’färdigsydda’. Det felades bara, att du skulle
hafva tillagt dig sjelf hafva gjort det, för att
riktigt kompromettera mig. Hjelp mig nu att söka upp
min bok; jag vet inte, hvar jag kastade den!" Och
efter fem minuter låg fru Forsner fördjupad i "Lady
Audleys hemlighet". När Minny gick ut, för att gifva
några order i köket, föll hon hufvudstupa i en ung
herres armar, medan en äldre man obarmhertigt höll på
att snärja in sig i ett resskärp, medan han mumlade:
"Gud välsigne dig, Minny, mitt kära barn!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
