Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3.
"Min käre gosse", sade en ljuslett, medelålders man,
som satt i en soffa och såg sig betänksamt omkring,
"du kommer att bo som en prins."
"Jag är glad, att jag blef inackorderad här", svarade
en smärt yngling med smalt ansigte och blondt hår,
i det han gick fram och tillbaka med säker hållning
och en kort bestämdhet i sina rörelser. "Fru Forsner
har varit mycket vänlig mot mig."
"Det har hon", svarade den andre med trygg ton. "Nå,
och herr Dunkert?"
"Särdeles egen måtte han vara", sade ynglingen med
ett lätt skratt. "Jag hade blifvit tillsagd, att
han väntade mig i sitt arbetsrum, och jag gick dit,
för att få mina instruktioner. Då jag kom in, stod
han framför kakelugnen; han helsade inte, utan bara
stirrade på mig. Förmodligen kom jag olägligt, och jag
visste inte, om jag skulle gå ut eller stanna. Jag
sade emellertid mitt namn och att man sagt, att han
väntade på mig, hvarför jag tagit mig friheten stiga
in. Han såg ut, som fattade han inte mina ord, och
jag måste tre särskilta gånger upprepa dem."
"Kanske han är döf, du?"
"Nej bevars, han hörde sedermera hvartenda ord, jag
sade, och aldrig har jag hört en sådan nyfikenhet!"
"Han vill naturligtvis känna sitt folk."
"Men att hålla en sådan examen? Nå ja, mig qvittar
det lika! Jag måste beskrifva mitt hem och mamma och
dig, Adam ... och han intresserade sig för hvarenda
småsak; hvem jag var lik och andra barnsligheter,
och dess emellan tittade han inte förtjust på mig,
det vet Gud! ... men just för den der nyfikenheten,
fick han inte något utförligt besked, det kan han
glädja sig åt."
"Min käre gosse, du skall komma ihåg, att han är
din principal."
"Det glömde jag heller inte, Adam; för hade någon
annan gjort de der frågorna, så skulle jag helt enkelt
svarat, att som han visade så stort intresse för
allt, hvad som rörde oss, så bodde vi der och der,
och att han på stället bäst kunde öfvertyga sig om,
huru vi hade det."
"Här i lifvet duger det inte, att vara så kort för
hufvudet."
"Nå, inte alla hafva Adams tålamod."
"Säg inte så, käre gosse; jag hör nog också till dem,
som knota."
"Det har jag aldrig märkt; – men helsa nu mamma, att
Stockholmslifvet inte skall hafva någon frestelse för
mig", och ynglingen slog sig med ett visst kamratskap
ned bredvid sin äldre vän.
"Det vet jag", svarade Adam med tillförsigt.
"Och så fort jag får upp min månadslön, så skall
jag sända faster Marie Sophie en rörstol, som går på
trissor, så att hon kan skjuta omkring sig sjelf, –
stackars faster, som alltid måste nyttja kryckor,
då hon vill flytta sig omkring i rummet! – och en
sidenklädning till mamma."
"Du är en hedersgosse och tänker på alla, men ..." –
och Adam såg undvikande bort till ett spelbord –
"du får inte blifva ledsen, men sexhundra riksdaler
räcka väl inte till sådana utgifter?"
"Sexhundra, Adam! jag kommer nu till det bästa, till
det, jag i sista ögonblicket hade tänkt öfverraska
dig med; men faster Marie Sophie påstår, att jag har
fruntimmersnatur och kan inte tiga, och jag fruktar,
hon har rätt ..."
"Min käre gosse, du gör mig riktigt nyfiken."
"Jag har fått löneförhöjning."
"Hvad i Herrans namn!"
"Som jag säger; nå, gissa med huru mycket?"
"Kanske med femtio?"
"Tolf gånger femtio! hurra, Adam! det är rena
sanningen."
"Men hvarföre?"
"För min utförliga beskrifning om er alla, kan jag
tro; för jag hade inte väl slutat den, innan han sade:
"Nykomlingar bruka alltid komma hit hvarje morgon,
för att redogöra för alla handelsnotiser, så att de
tidigt vänja sig vid affärslifvets
vexlingar. Jag är säker, att det är alldeles
öfverflödigt för herr Simers. Grubb, som hittills haft
detta åliggande, kan fortsätta dermed; ty sannerligen,
han behöfver det. Herr Simers kan genast tillträda
sin plats på kontoret och har sexhundra riksdalers
påökning i lön." Då jag ville tacka, vinkade han med
handen och såg ut, som om, då han proponerade hela
löneförhöjningen, önskade han intet högre, än att
blifva mig qvitt."
"Gud ske lof, Julius, att allt reder sig så bra!"
"Mamma, stackare, behöfver nu inte tio gånger vända
på skillingen, innan hon ger ut den. Ja, Adam, jag
vet nog, att så har varit förhållandet ... huru j
hafven måst spara för min skull."
"Jag misstänker, att det var derför, du vände din
håg från studierna, Julius; det var, för att inte
ligga oss till tunga ... bara du inte förhastat
dig ... bara du passar för affärslifvet?"
"Ser jag ut, som jag inte passade, hvasa’! Ser jag ut
att låta pudra på mig odugliga varor; titta på mig,
Adam, ser jag inte fastmer ut att kunna slå blånor
i ögonen på folk?"
"Det kommer du inte att göra, Julius", sade Adam och
strök sig med en orolig rörelse om polisongerna.
"Jag skall blifva rik, få eget hus och ekipage
... hvasa’, Adam? Det skall allt kännas skönt,
att gunga på de der fjädrarne."
"Du tänker då alltid på rikedom."
"På rikedom och lycka, Adam!"
"Måtte ditt hopp inte komma på skam!"
Ett bud kom nu, som sade, att fru Forsner väntade
med téet på herrarne.
"Jag dricker inte té", sade Adam.
"Det behöfs inte heller."
"Jag satt hellre här och väntade på dig, Julius
... jag ... jag tycker inte om att prata med
sådant der fint folk, till hvilka man inte vet,
hvad man skall säga."
"Fru Forsner för ordet, det kan Adam vara lugn för."
"Vore det inte för Minny, det kära barnet, så gick
jag aldrig dit", mumlade Adam, i det han följde Julius
och gjorde en otymplig bugning för fru Forsner.
"Och allt är sig likt i den goda staden, herr
Simers?" sade den unga enkan, som satt, till
ögonfägnad för herr Gunstorp, i en täck grupp med sina
båda barn och gjorde i den älskligaste sinnesstämning
(herr Gunstorp hade i dag kommit med underrättelsen
om de femtusen riksdalernas lyckliga genomdrifvande)
fråga på fråga.
Adam underrättade henne, att vår Herre förnekat
honom egna barn i sitt äktenskap, men att han icke
saknade några, och han vände sina ögon långsamt
först på Julius och sedan på Minny, att hans
hustru var en engel i tålamod och att
hans syster fortfor att vara halt och sjuklig.
Fru Forsner såg på herr Gunstorp, kanske för
att se, hvad intryck Adam Simers gjorde; drog sedan sina
båda barn intill sig och antog en ännu
behagfullare ställning och bedyrade halfhögt, att
få menniskor voro så redbara – ett bedyrande, som
tystade munnen på Adam och kom honom att envist
sitta qvar vid dörren och se ut som en brottsling.
Der satte sig Minny hos honom, talade om sin
fostermoder och trädgården bakom hemmet, om Adam
och hans skymningspipa, tills denne åter blef helt
hemmastadd och kände sig varm om hjertat. När hon
så reste sig upp, – ty fru Forsner vinkade på henne,
– sade Adam till herr Gunstorp, som nu blifvit hans
närmaste granne:
"Det barnet är en välsignelse för oss!" Derpå såg
han betänksam ut och vinkade Julius till sig.
"Min käre gosse! Minny fortfar att se blek ut; du
får nu riktigt söka muntra henne."
"Hon vill bara se intressant ut; det vilja alla
unga flickor."
"Hon ser för ledsen ut, liksom ..."
"Som om hon bar på någon sorg, kanske?" sade Julius
skrattande.
"Nej, det gör hon gudskelof inte!"
Gunstorp såg på de talande; en fråga steg upp på
hans läppar, men den kom icke längre, ty han tänkte:
"hvad har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
