Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXII. Gustaf II Adolfs första vapenbragd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXII.
Gustaf II Adolfs första vapenbragd.
Om den enskilte med en känsla af tillfredsställelse
blickar tillbaka på den handling, den uppoffring,
den sjelfförsakelse i sitt lif, hvarigenom han
efter sina krafter och sin förmåga bidragit till
sina medmenniskors – fleres eller färres – väl,
så är det äfven förklarligt, om ett helt folk med
förkärlek skådar tillbaka på den handling i sitt
lif, som satte det till folkens välgörare. Ett är
målet – framåtskridande, utveckling till ljus och
frihet, och hvem som helst kan i sträfvandet för
detta mål vinna en ovansklig lager. Sveriges folk
har vunnit en sådan genom sitt deltagande i det
trettioåriga kriget. Här förvärfvades ej blott ur
krigisk synpunkt en verldshistorisk betydelse, utan
äfven från synpunkten af den allmänna civilisationen,
och i detta afseende buro de svenska krigarne bland
segertecknen på sina svärd äfven berättigandet af
att vara ett af Europas kulturfolk, ett berättigande,
som sedan i alla riktningar häfdats af svenska män.
Men om å en annan sida sjelfva denna storartade
tilldragelse i och för sig med skäl fängslar
efterverldens blick, så återfaller glansen af den
samma på hvarje deltagare deri och naturligtvis i
första rummet på den man, som, den ypperste af hela
sin samtid, förde svenska folket fram till seger,
till makt och ära, – vi mena Gustaf II Adolf, den
kunglige stridsmannen för sin tids och alla tiders
ädlaste och högsta arbete, menniskoandens frihet. Det
är derför, som vi hafva trott, att en skildring från
denna verldshistoriska storhets första uppträdande på
krigets fält, der han måste söka medlen och vilkoren
för vinnandet af sitt mål, torde läsas med nöje.
Det var om sommaren 1611, det sista året som Carl
IX regerade. Sverige liknade ett fartyg, inklämdt
mellan trenne fiendtliga, omvärfdt af eld och rök
utan någon utsigt till räddning. Med Polen hade kriget
fortgått sedan århundradets början, med Ryssland sedan
föregående året och med Danmark sedan April 1611. Och
under allt detta träffades den åldrige konungen
sjelf af slag, först helt lindrigt om sommaren 1609,
sedan omigen på hösten samma år farligare, så att
han derefter icke kunde tala fullt begripligt, icke
heller hade sitt gamla minne i behåll. Man må väl
sålunda säga, att faran var stor för Sverige och att
förvirring och modlöshet väl kunnat inställa sig. Men
aldrig har Sveriges folk visat sig större än i farans
stund. Konungen sjelf med sin brutna helsa och sin
af ålder och sjukdom bräckta kropp kastade sig midt
i faran med ungdomlig kraft, liksom om just detta
behöfts för att tvinga kroppshyddans bristande band
att hålla och göra tjenst under den oförsvagade anden.
Hvad Danmark beträffar, uppträdde det, att vi så
må säga, i medeltids stil, d. v. s. med en sak till
syfte, som redan bort vara en öfvervunnen ståndpunkt,
nämligen Sveriges läggande under Danmarks krona. De
unionistiska idéerna lemnade sent Danmark. De
lärdomar, som gåfvos dess konungar under Sturarne,
glömdes, i samma mån som krafterna på nytt växte,
och hvad som lyckats med Norge, torde äfven lyckas
med Sverige. Den nu varande konungen, Christian IV,
utan tvifvel den yppersta af hela Oldenburgska ätten,
en man, som i kraft och duglighet och snille stod
den blifvande grannkonungen i Sverige, Gustaf Adolf,
närmast af alla Europas furstar, drog nu ut för att
verkställa de länge närda förhoppningarne, och –
knappast hafva någonsin utsigterna varit så gynnsamma
för Danmark.
Från Skåne inbröt han med tvenne härfördelningar i
Sverige. Hans marsk Sten Sehested tågade med 7000 man
upp genom Halland, för att derifrån gå på Jönköping,
medan han sjelf med 13,000 man tågade genom Skåne och
Blekinge till det af honom anlagda Christianopel,
hvarifrån han drog fram mot Kalmar och intog denna
stad den 27 Maj. Slottet höll sig ännu – dock voro
utsigterna för ögonblicket ytterst mörka för dess
besättning –, då svenska hären, nu 21,000 man, med
flygande fanor och klingande spel kom antågande på
Perstorps äng.
Genom de lyckliga striderna under Sturarne och sist
under Gustaf Wasa samt genom den oemotståndliga
framgången af det svenska nationalitetssträfvandet,
som just sprängt sig fram under dessa strider och
segrar, hade den föreställningen om nationalfienden
gjort sig gällande, att han icke var ett stridsdugligt
folk, som man egentligen behöfde frukta. Denna åsigt
uttalade Carl sjelf, när det började visa sig, att
det danska kriget var oundvikligt. "Hafver Juten intet
främmande folk, så skrämmer han icke många med sina
egna", sade han. Men detta oaktadt var Sveriges
ställning nu sådan, att Carl sökte på allt sätt först
förekomma och sedan, när kriget var utbrutet, förmå
konung Christian till fred. Detta var dock en omöjlighet.
Christian hade icke för intet gjort så stora rustningar,
och kriget fortfor tolf år efter Carls död.
Emellertid, när Christian efter Carls ankomst framför
Kalmar icke ville lyssna till några fredsanbud,
företogs från svenska lägret en djerf ridt in i
fiendens eget land, i spetsen för hvilken stod
den unge Gustaf Adolf. Det gälde det nyanlagda
Christianopel, der konung Christian hade sina
förnämsta krigsförråd, och dit äfven invånarne från
den närmaste bygden fört sin förnämsta egendom i
säkerhet under kriget. Men allt det folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0069.html
