Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXII. Gustaf II Adolfs första vapenbragd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kunde undvaras, hade på Christians
befallning lemnat platsen och begifvit sig till
danska hufvudlägret vid Kalmar.
Tvenne fanor rytteri, utgörande 1,500 man utsökt folk,
uttågade från lägret under Gustaf Adolfs anförande,
lyckades obemärkta komma förbi danskarne och nalkades,
framemot midnatt den 25 Juni, Christianopel. Fästet
aftecknade sig mot den ljusa sommarnattshimmeln, och
allt utvisade, att inga fiender väntades. Den lilla
staden hade blifvit anlagd 1603 omkring några äldre
befästningsverk, hvilka kallades "Styr-Kalmar",
emedan dess bestämmelse var att utöfva ett visst
tvång på denna närmaste svenska gränsfästning. Ortens
forna namn var Awaskär. Fästningen och staden lågo på
en lång och smal halfö, der ännu köpingen med samma
namn är belägen, och vägen går, sedan man på stora
landsvägen till Carlskrona gått öfver Brömsebro å
och lemnat den omkring en fjerdingsväg bakom sig i
sydostlig riktning, rakt mot kusten och Christianopel.
När Gustaf Adolf och hans ryttare nu kommo fram ur
skogen och nalkades staden, funno de bron ouppdragen,
och några ryttare skyndade fram till porten samt
sprängde den genom en petard. Den samtida biskopen i
Lund, som fick sina underrättelser från kyrkoherden
Mogens Jörgensen, omtalar i ett bref till sin frände,
Ægidius Lauridsön, erkedegn i Ribe Domkirke,
"att staden låg vid tillfället begrafven i vin och
sömn." Det var nu icke något ovanligt, hvarken för den
eller andra tider, och tillförlitliga underrättelser
visa oss, huru under den följande belägringen af
Kalmar man drack sig "drucken och full", till och
med samma natt, som man visste att underhandlingar
med fienden i fiendelägret pågingo, hvilka man
bort ana vara af art att kräfva full vaksamhet och
handlingskraft. Det nämda biskopsbrefvet är måhända
ock den enda tillförlitliga källan för ifrågavarande
tilldragelse och bör derför så mycket mera tagas
vara på, som man här befinner sig i ett rikt flöde
af hvarandra motsägande uppgifter om både likt och
olikt. Invånarne i staden och besättningen på slottet
med sin höfvidsman Jens Björnsen i spetsen, hvilka
minst af allt tänkte på ett fiendtligt öfverfall,
då svenskarne hade tillräckligt göra att tänka på
sig sjelfva, hade öfverlemnat sig åt bordets nöjen
och befunno sig försänkta i djup sömn, då de svenska
ryttarefanorna närmade sig, och väcktes först, med
undantag naturligtvis af den förbluffade portvakten,
af den antända petarden och portens sprängande. Då
rusade herr Jens Björnsen ut med dragen värja, nedhögg
fyra eller fem af sina fiender, men träffades af en
kula och föll.
Det kunde naturligtvis nu icke bli fråga om något
allvarsamt motstånd. De få af besättningen, som
satte sig till motvärn, nedgjordes. De allra
flesta hoppade öfver stadsmuren och sökte sin
räddning i flykten. Gustaf Adolf sjelf med den ena
ryttarefanan, som han höll samlad, red fram till
torget och höll der, medan den andra spred sig öfver
staden att plundra. Sådant var tidens krigssätt, och
det var Gustaf Adolf sjelf förbehållet att sedermera
derutinnan söka åstadkomma en förändring. Nu ansågo
sig ryttarne hafva att hämnas danskarnes grymheter
vid Kalmars stormning, och derför foro de utan
tvifvel fram med största vildhet äfven mot de
värnlösa invånarne. Alla, som kunde, sökte rädda
sig genom flykten, och äfven de togo till största
delen vägen öfver stadsmurarne. Redan dervid omkommo
många. Mödrarna kastade först barnen utför vallen
och hoppade sedan sjelfva efter. Andra flydde på
båtar genom vattenporten. Tre båtar sjönko, och de,
som voro ombord på dem, omkommo. Likväl räddade sig
en stor del. Ett rikt byte togs af alla de ditförda
dyrbarheterna, och staden antändes. Gustaf Adolf
ville ej tillåta det sednare, men förmåddes dertill af
en svensk adelsman, hvars egendom nära Kalmar blifvit
uppbränd af danskarne och som derför nu yrkade,
att ingen skonsamhet måtte visas dem.
Medan prinsen höll på torget, kom kyrkoherden Mogens
Jörgensen, så godt som halfnaken, fram till honom,
för att begära hans beskydd. Detta fick hän äfven
för sig, hustru och barn, och äfven några andra,
som frivilligt gåfvo sig, erhöllo samma skydd –
berättade kyrkoherden sedan för biskopen i Lund,
ur hvars bref underrättelsen är tagen. Prinsen
räckte kyrkoherden handen och samtalade med honom
en fjerdedels timme om åtskilliga ämnen. Bland annat
skall han hafva sagt: "Det är löjligt, att jutekungen,
som är en ung och oerfaren krigsman, ville föra krig
emot min far, som är en gammal väl öfvad krigsherre;
men jag tror, att vi snart skola lära honom se
upp." – Det gick bland danskarne det talet, att
icke många ryttare och fotknektar funnos i Sverige,
utan att derför qvinnor togos till ryttare. Prinsen
skall derför hafva sagt, "att kyrkoherden nu sjelf
kunde göra sig underrättad om verkliga förhållandet,
der ryttarne sutto på torget". Slutligen befallde
prinsen presten med de sina skynda sig ur staden,
att ej något ondt måtte hända dem. Detta omtalas i
en samtida dansk berättelse, men vi hafva icke velat
förbigå det här, emedan det visar svårigheten för den
unge, menniskovänlige fursten, som sedan i afseende
på krigstukt och krigisk ordning förvärfvade sig en
ovansklig ära, när han först uppträdde på krigets
blodiga stråt, att beherrska dess gräsligheter. I
alla fall måste redan nu för oväldiga domare hans
ära öfverglänsa den danske konungens, hvilken
hunnit mogen ålder samt ägde erforderligt inflytande
öfver sina krigare, men likväl icke kunde förekomma
sådana ohyggligheter, som föröfvades i Kalmar, der
de värnlösa invånarne efter stadens stormning
ihjelslogos såsom oskäliga djur.
Sådan är emellertid den enkla berättelsen om Gustaf
Adolfs första vapenbragd, efter oss tillgängliga
källor sofrad från alla den muntliga öfverlemningens
nyckfulla utstofferingar. Märkligt nog, har knappast
någon tilldragelse inom en rent historisk tid blifvit
så utsmyckad som denna. Men det bevisar, att den unge
prinsens första företag i kriget och den lycka, som
krönte hans djerfhet, väckte allmän uppmärksamhet,
ej minst hos fienden. En flyktad Christianopelsbo
berättade ett, en af besättningen ett annat, men hvar
och en, efter som han uppfattat saken. Det otroliga,
att en oerfaren yngling midt bakom den fiendtliga
hufvudhärens rygg borttagit och förstört en fästning
med deri samlade hufvudförråd, – det var något,
som fordrade en ovanlig förklaring. Och så, när de
olika berättelserna upptecknades, tillkom än ett,
än ett annat, tills slutligen den förklaring framkom,
som ända till våra dagar varit gällande.
Enligt denna skall befälhafvaren i Christianopel
hafva tillskrifvit danske öfversten Anders Bilde
om undsättning, men brefbäraren hafva fallit i
Gustaf Adolfs händer, som då låtit kläda 500 man i
danska drägter eller gifvit dem danska fanor samt
mutat brefbäraren att vända tillbaka och omtala
undsättningens snara ankomst. Derför var bron
ouppdragen, och när de förklädde kommo ridande och
man strax efter dem såg en större hop svenskar liksom
förfölja, öppnades porten för de förra. En berättelse
säger till och med, att blott fyra man insläpptes,
– förmodligen då tills vederbörlig anmälan kunde
ske hos befälhafvaren om undsättningens ankomst,
ehuru dervid den i hack och häl förföljande svenska
styrkan lemnas alldeles ur sigte –; desse fyra skulle
då hafva antändt petarden. En annan berättelse
på tyska, som synes hafva kommit från en krigsman,
förmäler kort och godt, att "samma natt (25 Juni),
mellan kl. 1 och 2, kom prinsen af Sverige, hertig
Gustaf Adolf med två fanor ryttare för Christianopel,
ryckte strax för porten och, tillfrågad: ’Wer da?’ –
svarade: ’Freunde und des Königs eigener Diener!’ –
fästade genast en petard på porten, sprängde denna och
bröt in". Man ser äfven här ett bemödande att gifva
saken en förklaring genom att anföra en krigslist,
i det att prinsen sjelf sade sig vara den danske
konungens tjenare. Huru lätt kunde icke denna
tanke sedan låta sig omklädas i form af danska
fanor eller danska drägter, och så hade man hela
historien om öfverrumplingen färdig, hvarvid är att
märka, det denna sistnämda utstofferingen torde få
anses tillhöra en senare tid, då särskilta drägter i
vidsträcktare mån började begagnas af krigsfolket. Ty
vid denna tid var det endast danska konungens liffana,
som bar särskilt drägt eller uniform, såsom det nu
heter. Bland det byte af vackra kläder, tillhörige
adeln, guld, silfver, husgeråd, krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
