Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att der ingå i konungens kansli. Atterbom meddelar
åtskilliga bref från Thorild till Heurlin, af hvilka
det vill synas, som om denne uppmanat Thorild att
taga någon bestämd examen och välja sin bana, att
"engagera sig". I Stockholm återfinna vi honom ock
i början af år 1781, men af engagementet blef det,
som bekant, intet. Han fick dock fritt tillträde
vid den då till biskop i Göteborg, från kyrkoherde i
Jakobs församling, utnämde, men ännu icke afflyttade
Wingårds bord.
Såsom mången annan, hvilken söker till intelligensens
hjertpunkt i vårt land, hufvudstaden, för att der
bereda sig en bana, hade Thorild nöden att kämpa
emot. En af hans gamla vänner lät honom dock en tid
bo fritt hos sig ute på Kungsholmen, der svärmaren
hade "omkring sig landet, skogen, friheten, den
vises sällhet". Här började han sin skaldesång öfver
"Passionerna", med hvilken han ville täfla om det
pris af 20 dukater, som utsatts af sällskapet
"Utile Dulci", stiftadt af drottning Lovisa Ulrika och
år 1786 ombildadt till den nuvarande "Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitets-akademien". Detta sällskap
hade till särskilt täflingsämne utsatt "Passionerna"
och bestämt ett pris af 10 dukater för "en ode till
jordbrukaren."
Thorild kände sig lockad att försöka sig i dessa
båda ämnen. Han gjorde sitt bästa i att besjunga
dem: det förra i en "lärosång" diktad på hexameter;
det sednare i rytmiska strofer af egen uppfinning,
båda – orimmade. Den 24 Januari 1782, då sällskapet
firade en högtid på konungens födelsedag, företog
det sig att bedöma de insända täflingsskrifterna,
femton till antalet. Kungörelsen härom, med särskilt
omdöme öfver hvar och en, infördes en månad derefter
i den af sällskapets sekreterare Kellgren utgifna
"Stockholms-Posten", hvilken naturligtvis äfven var
sällskapets organ.
Thorilds "ode" besegrades af Sjöbergs "ode till
åkerbrukaren"; men hans lärodikt prisbelöntes, ehuru
ej med första priset, utan med ett accessit, emedan
det var "bundet i ett orimmadt versslag, stridande mot
den i vitterheten allmänt godkända smaken", "en likaså
vådlig, som onödig nyhet; vådelig derigenom, att den
lemnade medelmåttan en fördubblad lätthet; och onödig,
då vi redan på jambisk vers äga i vårt språk verkliga
mästerstycken, så i det starka, som behagliga". Dock
erkände man i stycket "den djerfva, fast stundom
förvillade utflykt, som endast snillet gifver; en
ädel frihet, som dock någon gång torde bryta till
sjelfsvåld; en rik och brinnande bildningskraft,
som likväl ej alltid erkänt förnuftets och smakens
lagliga styrsel; en hög och manlig, ehuru på sina
ställen nog mörk, sträf och med tvungna epiteter
belastad stil; och framför allt en öm och liflig
känsla, men ibland förlorad i kalla utrop".
Denna dikt och denna för oss besynnerliga prisdom
skulle blifva af den mest afgörande betydelse för
Thorild. Men innan vi skrida vidare, må här ett utdrag
ur dikten göras, på det läsaren må sjelf döma till
dess i flera afseenden ståtliga storhet:
Mäktig är du, natur! O, alla varelsers fullhet!
Mäktig är du. Och kraft, och kraft af evighet strömmar
Från ditt inre, ditt outgrundliga lif. I ditt hela
Oomfamneligt utsträckt, stor, harmonisk, oändlig;
I ditt stoft obegriplig. Källa af smärta och vällust;
Källa af ljus, af själ. På den höga, eviga himlen
Strålande, nådfull. Lif i solen, och fägring i blomman.
Skönhet i allt, i allt! men gudom och under i – menskan.
Menniskan – ack! naturens afbild, helgedom, tempel!
Djupt i dess väsende outgrundelig lefver naturen:
Lefver och verkar i känslan. – Hemlighet! Hemlighet! Känslan?
Väsende, kraft, hvad är hon? Gud – förborgad i stoftet;
Gud – inom oss. O djup! Från henne flöda begären:
Flöda elände, storhet! flöda qval och förtjusning!
– – – – – – – – – – – – – – – –
Kraft och harmoni, tillsammans, förklara naturen ...
Men begges förening,
Uttryck af Gud! i er, o höga, mäktiga själar,
Er! odödliga, snillen och hjeltar! Gudomens lågor!
O, Han lefver i edra sinnen; utgjuter stoftet
Vidt till tusendens väl, till verldars sällhet och ära.
– – – – – – – – – – – – – – – –
Harmonien är skönhetens grund; och skönheten nöjets;
Nöjet föder begären. Der, i den heliga, djupa,
Gud – förrådande känslan, det föder oändligt, oändligt,
Genom verldarnes riken, i eviga myriader.
O, naturens herrliga syn! Guds heliga! i dig
Hvimla kreatur, hvimla begär, lefver allt outgrundligt;
Lefver den evige. Ack! utgjut dig, källa af skönhet;
Vidt öfver verlden, din varelses sken, ditt väsendes uttryck.
– – – – – – – – – – – – – – – –
Nöje! du centrum i alla naturens kretsar, – ack! evigt
Kringom hvilket de hvimla och röras, de lefvande stoften, –
Fatta mig, himmelskt strömmande smak af naturen och lifvet;
Vidga dig, droppe utaf Guds sötma, och för mig ur gruset,
För mig på dina vågor med dig, till det hela! till Honom!
– – – – – – – – – – – – – – – –
Nöjets fara? Den är ett lägres, som hindrar ett högres
Mera saliga njutning. Blott denna är sällhet, är vishet!
Dåren må lockas af dräggen och lefva af äckel och plågor;
Men du, ädlare! drick ej gift ur gyldene skålar;
Gack till den rena källan, och drick der Skaparens kärlek!
Upplyft mig, dygd! till hjeltarnes himmel. Nöjen och ära,
Saliggörande! följa blott dig; du ljusa, du glada,
Själarnes Venus! skönhet! Himmelens dagg öfver jorden!
Läsaren har redan af dessa profbitar kunnat finna,
hvilken grad af naturalism, som ingick, bemängd med
ett poetiskt sinnes skimmer, i hans åskådning.
Thorild blef alldeles förbittrad deröfver, att
sällskapet ej beviljat honom första priset, på de
anförda grunderna, och i sitt vredesmod affärdade han
till det samma en protesterande skrifvelse, hvilken
enligt vår tids begrepp i sådana saker förefaller
något naiv, såsom då han säger:
"När jag beslöt att försöka något i snillets verld,
så föresatte jag mig fullkomligheten; lika i
bemödande och ära. Denna är fri. Den måste vara den
högsta i hvad krets jag söker den. En blick! ropa
hundrade. Dess hela ljus! ropar jag. Många hafva
nog af det, hvarvid andra dö af hunger. – Det är
icke nödvändigt att vara skald! Men i alla konster
för äran och förträffligheten måste man vara lärling
privat; offentligen mästare. Var jag inför sällskapets
domstol det förra: så hade man icke bort blotta mitt
namn. Jag beklagar mig deröfver; och antar ej en
belöning för ofullkomligheten. Det är tydligt, att
sällskapet mera fäst sig vid sin kritiska storhet,
än vid ett ungt snilles intressen. Jag beklagar mig
icke öfver någon annan orättvisa, än denna. Sällskapet
har, i det öfriga, följt sin lagstiftning ... Jag
förklarar mig emot den. Förnuft – smakens styrsel –
stadgade lagar: hvad betyda dessa orden? Hvilken tid
och krets har icke sitt "förnuft" och sin "smak" och
sina "stadgar?" Jag upphäfver dem icke. Men de måste
vara falska; eller ock utesluta någon ny möjelig grad
af väl och skönhet. – – "Den allmänt godkända" smaken:
ja, i Paris och Stockholm! Men Grekland och Rom, och
England och Tyskland och Italien sjunga gudomligen
orimmadt. Alltid blir då frågan: kan man? friare,
skönare, starkare?
"Sällskapet är en domstol; och har gjort väl i att
följa sin högsta regel af rätt, tills någon visar,
att den är otillräcklig. Jag måste vörda den. Men
hvart snille är födt lagstiftare: sjelfskapare i sitt
ämne. Det tar icke, utan ger lagar. Det känner inga
andra reglor, än naturens; än den högsta kraftens och
den högsta skönhetens. Efter dessa var det jag behöfde
att dömas; ej af en domstol med en viss lagstiftning,
utan af fria snillen; ej efter vissa stadgade lagar,
som är klart att jag icke kunde följa (då jag just
sökte upprätta nya), utan efter känslan af det
högsta sanna och sköna. Man hade icke bort fråga:
är denna harmonien rimlös? utan: är den ljuf, stark
och rik? är den förmögen till alla naturens uttryck?
"Jag tycker icke om dessa lagar, som stympa
vår varelse och sällhet. Hvar är gräns för
menniskofullkomligheten? Ortodoxien, i vitterheten,
liksom i religionen och politiken, qväfver för ofta
naturens krafter. Den kan uttrycka det antagna och
stadgade. Men uttrycker den sanningen? – Denna frågan
skall icke slutas i dag. – – – "
Man kan lätt tänka sig den förvåning, med
hvilken Kellgren, den oinskränkte domaren öfver
den tidens vitterhet och smak, skulle upptaga
denna anmärkningsskrifvelse af en ung nybörjare,
riktad mot honom och den vittra areopagen. Det
var något oerhördt. Också svarade han Thorild i
"Stockholms-Posten" med en uppsats, mer än förståndigt
salt och bitter, i hvilken det till sist hette: "Det
urskiljande publicum skall kan hända tro, likasom ni,
att edra domare gjort er orätt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
