Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om ej genom sin granskning, dock genom sitt beröm: ty
det är i sanning tvifvelaktigt, om så litet förnuft
och så mycket högmod nånsin varit förenade eller
kunna förenas med ett verkligt snille."
Härpå svarade Thorild med en ytterligare förklaring,
innehållande bestämdare framställningar af hans
åsigter om poetisk skönhet. Den samma var till formen
mycket höflig, nästan undfallande. Men Kellgren fann
sig dermed ej till freds, utan utslungade nu den
första af de mot den vittre upprorsmakaren riktade
parodierna, qvick, bitande, lustig. Thorild svarade,
allt i "Stockholms-Posten", sägande till sist:
"Namnet qvick smickrade mig en gång: nu skulle jag
anse det för en förebråelse. Jag är öfver tjugo år;
och söker en mans dygder". Ett dräpande utfall mot en
smak, som satte qvickheten så högt, Kellgren kunde
ej heller smälta det, i synnerhet som kring Thorild
bildade sig en allt tätare krets af meningsvänner,
utan började ytterligare en följd af bitande parodier
och poetiska satirer mot den djerfve revolutionären
och hans anhang.
Thorild förhöll sig ännu lugn, men fram på
hösten 1783 utbröt den egentliga stormen, som
skulle börja att skaka den rådande vittra smaken
och för alltid omöjliggöra en försoning med den
nya tidens man och den af honom sjelf så benämde
"behagens skald". Någon af Thorilds lärjungar och
vänner lät i "Stockholms-Posten" införa ett "Försök
till orimmad vers", hvilket skulle föreställa en
lofsång öfver stoicismen, men var platt och nästan
löjligt. Kellgren, orimmets motståndare, försummade ej
tillfället, utan gaf poeten följande råd: "Min Herre!
"Ni skrifver rätt poetiskt;
Men svenskan till sin skaldkonst
Behöfver också Rimmen;
Ty annars blir det Prosa."
Missnöjd med både vännens verser och tuktarens råd,
införde Thorild i "Stockholms-Posten" ett stycke
"Försök till orimmad vers" i samma versart, med
hvilket han ville visa, huru sådan poesi skulle taga
sig ut, tilläggande i en efterskrift: "Om rimmet gör
poesi, så återvakna, omätliga damfrätna arkiv af alla
verldens rim-lumpor! Men ett Stockholms bel-esprit
kan ej gerna tala emot något, utan att räcka ut
tungan litet. Hans mening är endast att göra en qvick
grimace." Han bifogade äfven en prisande sång öfver
"Rimmet" i jemväl orimmade, men fritt rytmiska verser
och trodde sig hafva härmed ådagalagt sin oväld. Men
motståndaren var ej af denna åsigt, utan angrep åter
Thorild, som ville söka att "deltaga i lagstiftningen
för Svenska Parnassen", med ett "nytt försök till
orimmad vers", hvilket näpstqväde börjar med de
bekanta stroferna:
"Om druckna pojkars undran
Och dårars lof du söker;
Bryt oförsökta vägar – –
Du, tag af Shakspeare yrslan,
Med store Klopstocks orim,
Och Göthes konvulsioner,
Och Ossians evigt samma:
Så lyft dig, stor af jäsning,
Gudhärmande, seratisk,
Eterisk och luftsyrisk,
Högt ur begreppets verld – –"
Från denna dag var hvarje brygga till förlikning
mellan Thorild och Kellgren, mellan det nya och
det gamla, upprifven. Thorild svarade med sin
"Straffsång", hvilken var så bitter, att ingen
boktryckare i hufvudstaden djerfdes trycka den,
hvarföre den trycktes följande året, 1784, i
Strengnäs. Det heter i den samma bland annat:
"O, rimmets lille hoppare!
O, vettets lille baladin!
O, smakens lille bjäffare!
I din beundrans lillepytt,
Hvem gaf dig in, att – gudar! – du,
Att, du, din hjernas sommardunst,
Ditt lilla svindlande begrepp
Väl skulle fatta snillets flygt? ...
Du sparfunge! hvem gaf dig in,
Att med ditt späda vingpar slå,
Och flaxande anfäkta dig,
Och säga: "så gör örnen! så
Han skådar in i solens glans!" ...
Gå! rimmets blanka vatten drick!
Se’n kycklinghjerna, löp och säg
Om vinets ädla drickare:
"De hafva ej en nykter dag."
Du, drick ditt vatten, matta hamn;
Och späd det upp med gallisk mjölk,
Och lite, lite infalls-salt;
Och tacka Gud, och frukta ej
De stora tankars halfguds-rus ...
– – – – – Du gycklare,
Häng på dig dina bytens prål;
Du listige bestjälare
Af Pope, af Young och Gallerne!
På lånta vingar sväfva täckt
I andras blomsterängar kring:
Och vill du mera högt, dig häng,
Men fast, i din Horatii svans.
När sist du, matt, ej mer förmår,
Så tumla, sparf! behagligt ner;
Och qvisqvittqvattra på hvar qvist
En – parodi mot örnens flygt! – –
O K**n (Kellgren), kyss din E**ll**n (Envallson)!
Och E**ll**n, din K**n kyss!
I trofast hunda-broderskap,
Gemensamt skällen: tjuten hop!
Nu väl! ställ konsteligen upp,
Flytt hit och dit, gör under med
Ditt skaldskaps lilla tjuf-boutik,
Ditt viga fiddelklingklangkling!
Var fin du ärans skojare,
Du lille dubble Simei!
Var fin! och kringom munnen stryk
En politessens siraps-rand:
Och se’n, så ljum och söt och hal,
Gå, narra dig i lyckans kök
Ock några feta bitar till ...
Yfs, sätt dig i ditt gille högst,
Odödlighetens lillpytts-kung!
Bekrön, en minnets cherubim,
Krön andra cherubimer små;
Och jubilera, platthets-chor,
I Dulcis lilla himmelrik! –
Men ledsnar vid ditt fåvetts-spel
Det ädla folket, vill en gång
Se upp – och ser: hvad gör du då,
Du Voltaires fagra apekatt? –
Då bit dig, apa, klorna af,
Och kryp, och göm dig i din skam!"
– – – – – – – – – – – – – – – –
Detta är, hvad man i våra dagar kallar
"litterärt ovett", som förslår.
Kellgren nöjde sig med att till svar på denna
"Straffsång" citera följande rätt vackra stanser af
fransmannen Thomas:
"Qu’ importent les tributs de la Reconnaissance?
N’as tu pas Dieu pour toi, tes Vertus et ton Coeur?
Ta gloire en est plus pure; et l’Ingrat, qui t’offense,
Ajoute à ta grandeur."
På detta sätt fortgick denna satiriska kamp, under det
att Thorilds anhängare började växa allt mera i antal
och betydenhet samt hans åsigter mera omfattades af
den stora allmänheten, som gerna älskar ombytet och
värderar det nya.
Emellertid fann Thorild sig ej längre nöjd med endast
denna strid, huru mycket buller den än gjorde. Så
skref han till sin vän Heurlin: "Kungen lefver som
en herre på sitt gods, utan embete, blott sysselsatt
med sin enskilda hushållning. Han är god och nådig,
säga hans domestiker och de, som umgås i hans hus; men
folket har ingen konung. Jag kan icke inbilla mig en
regering med mindre verksamhet. Alla äro förströdda
med annat. Barndomen utbreder sig öfverallt. Alla
jollra; ingen känner och tänker. Dessa själarne
behöfva en stöt. Nöden, eller en eldad medborgare,
måste gifva den ... Eldad medborgare? ja. O,
min vän! om vi äro visa i Naturens stora samhälle,
hvilka pligter åligga oss då i Mensklighetens och
Fäderneslandets! Min själ samlar eld och styrka
för dem. De skola utbryta en gång. Här behöfves en
åska. Allt stagnerar. – I hela landet gifves icke
mer än en post, som jag vill hafva: den, att vara
kungens vän." Thorild ville således, att döma häraf,
ingripa i det allmänna medborgarlifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
