Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och härvid framträdde naturligtvis för honom
behofvet af ett eget organ. Och så uppstod "Den
Nye Granskaren" (i April 1784), som skulle blifva
ett kritiskt tidningsblad så väl i medborgerlig
riktning som i vitter och, enligt anmälan, vara "ett
Gransknings-Blad af rätt anda och lif, som öfversåge
dem alla; der sanningen kunde hafva en röst; det,
som är skönhet, en lärande mästare; och det allmänna
en högre undervisning i ädelt och manligt vett".
Bladet hade, i följd häraf, en dubbel uppgift: den
poetiska och den politiska. Den sednare blef ej stor,
ty Thorild förstod ej konsten att krypa i smutsen för
massan och vann således icke denna. Han förklarade sig
med ett högt folk mena "ett, som förstår sanning och
skönhet"; han ville ej äga till publicum "den
halfkunniga hopen af missnöjda, som så högeligen älskar
ett blindt rop, ett slag på deras kära larmtrumma,
och finner mera beqvämligt att skrika mot de styrande,
än mot sin egen låghet, okunnighet och träldom". Han
djerfdes uttala en sats, som man gerna kunde i dag
upprepa: "Af en konung fordren j alla dygder; visen
mig edra egna!" Men å andra sidan tvekade han ej att
till konung Gustaf III, vid dennes återkomst från
Italien och Frankrike till ett af nöd tryckt land,
ropa i en sång:
"Se, konung, rörd, se åter dina länder,
Från glansen af ditt majestät!
I tårar se ditt folk, med nödens sträckta händer:
Glöm nöjet; rädda det!
Den kung är stor, som folket så kan nämna,
Ej gycklarns tomma rop;
Lik Gud i nåd, lik Gud att orätt hämna
Och krossa mörkrets fala hop.
Gör rätt! Gör rätt! Gud, folket och ditt hjerta
Dig, konung, pålagt detta kall.
Försumma det ... en djup och evig smärta
Din minsta suck i nöjet följa skall. – – –"
Han kunde således icke heller vinna de konungska.
I rent vittert hänseende bestod "Den Nye Granskarens"
verksamhet företrädesvis i polemiska utbrott mot
"Kelltringen", Kellgren, hvars vänner naturligtvis
utmålade Thorild såsom alldeles förryckt, så
att denne till och med i sin tidning utropade:
"Himmelens Gud! Det är visst en ära att höra tvistas
på källrarne, om man är oändligt galen eller oändligt
klok!" Thorild tröttnade emellertid, och hösten 1784
afslöt hans tidning sin till verkningarne ganska
obetydliga granskareverksamhet.
En ny stjerna hade kort förut upprunnit på den svenska
skaldekonstens himmel. Denna stjerna var Leopold,
som redan gjort sig bekant i Upsala för ovanliga anlag
och, bland annat, i universitetets namn diktat en ode
öfver den nyfödde tronarfvingen, den 1 November 1778,
hvilken helsades af Thorild med förtjusning och till
och med prisades i en ode, hvarest det, bland annat,
hette:
"I strålar, lik en Gud, betagen
Utaf din egen gudoms glans,
Sjung de odödliga behagen,
Det ljus, som, före Dig, ej fanns. – –"
Leopold angreps äfven af Kellgren för nämda ode,
så att emellan dem en litterär fejd jemväl uppstod,
hvilken naturligtvis icke minskade Thorilds beundran
för den unge diktaren. En brefvexling uppkom emellan
dem, hvilken dock afbröts om hösten 1785, då det
visade sig, att deras åsigter drogo dem mer och mer
ifrån hvarandra. Leopold utgaf sina "Erotiska Oder",
vid hvilkas läsning man, såsom Beskow säger i sin
teckning af Leopold, tycker sig
"Känna vingens fläkt
Af dufvorna, som drogo Fröja."
"Genom dem", fortfar Beskow, "eröfrade han sångens
lager i en diktart, uti hvilken Kellgren ansågs vara
oupphinnelig. Det hedrade denne att vara den förste,
som räckte sin forne motståndare kransen, med de
ord, att han i sin sång förenade Propertii djupa,
brinnande känsla med Ovidii behag."
Leopold ägde således nu både Thorilds och Kellgrens
beundran: han var föremål för vänskapsanbud af den
sednare,
hvars kropp var slocknande och kraftbruten, och
den förre, som ryckte, lik Simson, i de pelare, som
uppburo den rådande smakens tempel. Ännu mera: Gustaf
III, hvars i sådana fall skarpa blick äfven upptäckt
den nya stjernan, kallade den unge skalden, i Februari
1786, till Stockholm, der han blef konungens vittre
gunstling och Kellgrens medbroder på parnassen,
hvarjemte han utnämdes till medlem af Svenska
Akademien, som instiftades under det årets lopp.
Allt detta måste skilja Thorild mer och mer ifrån
Leopold, hvars förlikning med Kellgren han såg med
oblida ögon.
Den märkliga 1786 års riksdag inträffade, under
hvilken Thorilds missnöje med förhållandena med
en större bjerthet, än hittills, framträdde. Han
utfärdade en prospekt till tvenne öfversättningar,
hvilka han ville hafva synnerligt uppmärksammade af
ständerna, såsom skolande vara en god medborgerlig
läsning, i afseende på det högsta i poesi och det
lärorikaste i historia: Ossian och Tacitus. Planen
mottogs mycket ljumt, och flertalet af riksfäderna,
såsom Thorild sjelf sade, "kastade sina tanklösa
ögon på prospekten som på ett nymåladt plank,
och undrade, hvar och en hos sig: hvad angår det –
mig?" Stockholms-Posten helsade den med sitt nålstyng:
"– – – – – – – –
När du har öfversatt de snillen, du så prisat,
Hvem skall se’n öfversätta Dig?"
Äfven den stora allmänheten var kall för företaget,
hvaraf också blef ingenting. Någon framgång rönte
ej heller tvenne af Thorild utfärdade memorialer:
"Om det Allmänna Förståndets frihet", det ena till
konungen, det andra till ridderskapet och adeln. I
det förra uppmanade han Gustaf att återställa den
af honom på senare tid inskränkta tryckfriheten; i
det sednare bad han de "ädle riddarne och herrarne"
att sjelfva taga saken om hand. Intetdera vann
framgång. Konungen blef förtjust i den till honom
stälda skriften, emedan den var ett mästerstycke
i vältalighet; men han bedömde den som utgjutelse
af en ungdomlig svärmare: han hade sjelf svärmat på
samma sätt. Skada, att han ej lyssnade till sådana
sanningar som: "Ack, om de styrande såge, såsom en
privat, denna mörka, djupa, oändeliga försmädelsen:
hvad de skulle förakta tvånglagar, och älska den
fria, den stora dagen! De skulle se, huru genom ett
tvång på själen, och i det politiska mörker som deraf
kommer, födas hatet och bullren, och satiren, som är
ett lömskt försåt af småsnille, och pasquillerna,
som äro en mera heroisk arghet; alldeles så, som
fasorna födas i natten ..." – eller till denna
egendomliga slutbetraktelse: "Andra konungar må
drifva med gyldene spiror sin menniskofänad, än på
bete, än till slagtning, lika utan snille och utan
ära. Men detta folk, eders majestäts aldrig kufvade
folk, frågar ännu, och frågar efter tio revolutioner:
’är detta rätt? är detta stort?’ En Gud kunde göra sig
heder af att styra ett sådant folk: och, i sanning, om
det ej hade vett och mod till att knota, så vore det
ju en blind hop af slafvar; så borde då en storsint
konung med harm le åt sin egen höghet och kasta en så
ovärdig spira. Men – för en konung af så stort snille
och så stor makt, som eders majestät, tycker jag nu
ej återstå mera i lifvet, än att, i lugn, roa sig
med att blifva gudomlig; det är: att göra allt det,
som man har tänkt mest rätt och stort på jorden."
Det andra memorialet ville adeln ej taga befattning
med. "Den slugaste ledaren", säger Thorild sjelf,
"fann frågan för stor och "eclatante" och bad honom
afvakta, "nästa riksdag; då blir rätta fältet för
det stora och eclatanta".
Thorild tillbragte ännu någon tid i Stockholm med
diktande af poemer, författande af filosofiska
uppsatser och besök på teatern; hvarjemte han
flitigt besökte sina vänner, bland hvilka nämnas:
Heurlin, som nu flyttat till Stockholm, en notarie
Blidberg, en svedenborgianare baron Silfverhjelm och
en viss Lidstrand, som Thorild brukade gifva tillmälet
"geni-oxen", derför att han i deras litterära dispyter
alltid tvang Thorild genom sina genialiskt-cyniska
infall till underkastelse. Härunder stadgade sig hos
Thorild tanken på att lemna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
