Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nattlig duell. (Fragment ur skildringen af en leopardjägares lif.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min jagtknif slog mig på benen och hängde upp sig i
grenarne; för att befria mig från denna olägenhet,
lät jag vrida gördeln ett fjerdedels hvarf, på det
sätt, att fästet, i stället för att vara placeradt
vid sidan, befann sig bakom mig. Jag anmärker här
denna omständighet, ehuru den synes vara af föga vigt;
såsom man sedermera får se, var den hufvudsakligaste
orsaken dertill, att jag fick behålla mitt lif.
"Då jag anlände till byn, hade araberna,
som väntade mig, en get i beredskap samt en stång
att fästa den vid. De följde mig till omkring
sex hundra stegs afstånd från den nämda ravinen
samt yttrade: ’Leoparden är der nere; se här en liten
buske, hvari ni bör placera er; vi skola nedsätta
stången.’ Jag blef ganska öfverraskad att se,
det de hade valt mig en så passande ställning,
något, som jag sjelf ofta ej kunnat finna utan stora
svårigheter. Terrängen var en sluttande plan, som
sänkte sig temmeligen hastigt ända till ravinen,
å hvars kant jag tog plats, vändande ryggen
mot den samma. Araberna planterade stången på
den högsta platsen, på 20 fots afstånd från mig,
och då de hörde geten bräka, skyndade de att fästa
den, derpå aflägsnade de sig med största
skyndsamhet, tillönskande mig god framgång; de
antogo, att vilddjuret ej var långt borta, och
hade ej lust att tjena som lockbete för det samma.
"Några få minuter hade knappt förflutit sedan deras
bortskyndande; jag hade just satt mig i min buske;
jag hade ännu icke dragit min jagtknif ur slidan
för att placera honom bredvid mig på marken; jag
aflägsnade små grenar, som kunde vara mig till hinder
i mina rörelser, då leoparden med blixtens snabbhet
och förr än jag kunnat ana, kastade sig öfver min get,
som gifver ifrån sig dödsrosslandet. Jag återhåller
andedrägten och väntar, för att kunna skjuta, att
månen skall glimma fram; några sekunders verk, ty
hans strålar lysa på toppen af ett närgränsande träd.
"Men huru stor blifver icke min förvåning, då jag får
se leoparden gå förbi mig, bärande geten med samma
lätthet, som en katt, hvilken bortbär en rotta. Han
är på få stegs afstånd och med sidan midt emot mig;
jag varseblifver hvarken hufvudet eller svansen,
jag ser blott en svart massa, som rör sig, som snart
försvinner ... Minnet af mina trettiofyra nätter
genomfar min själ som en blixt; vreden hänför mig,
och, glömmande alla eder om försigtighet, skjuter jag
genast af det ena skottet mot massan, som jag kan nå
med ändan af min bössa.
"Djuret faller, kastande sig öfver geten och
utstötande vilda och förfärliga skri. Jag hade
krossat dess båda framtassar; det hade icke sett,
hvarifrån skottet kom och trodde förmodligen, att
geten kreverat mellan dess käftar.
"Den minsta rörelse från min sida kunde tilldraga mig
dess uppmärksamhet och förderfva mig; förnuftet ålade
mig den mest fullkomliga orörlighet; men fruktande
en öfverrumpling, vill jag vända mig i min buske,
för att kunna se djuret och sända det mitt andra
skott. En gren fastnar vid min kapuschong och gör,
att jag faller på skuldran. Detta var åter en af de
försynens skickelser, hvilka jag har att tacka för
mitt lif. Jag blef tvungen att sätta mig upp.
"Vid det lätta buller som förorsakades af denna
gren, utstötte mitt listiga vilddjur icke ett skri,
icke ett flåsande; det fästade sin uppmärksamhet på
busken och lyssnade. Ett ögonblick går till ända;
då jag icke mera hör någonting, ej heller ser något,
anser jag djuret dödt.
"Framåtlutad, med största möjliga försigtighet, utgår
jag ur min buske, hållande bösspiporna riktade nedåt
och med fingret på andra trycket. Jag hade icke ännu
rest mig, då leoparden, varseblifvande mig, kastade
sig fram med tillhjelp af sina bakfötter och släpar
sig tio fot på sin bringa. Jag riktar mitt andra
skott; men den snabbhet, hvarmed han uppnår mig,
är så stor och skuggan på detta trånga ställe så
ogenomtränglig, att jag förfelar honom; min kula
tränger ned i jorden, och böss-elden bränner håret
på hans hals.
"Det förskräckliga djuret blifver deraf ännu mera
rasande; det störtar sig öfver mig och kullkastar mig
med ett lokomotivs våldsamhet. (Se illustrationen,
sid. 76.) Jag faller under det, kastad på rygg och
skuldror uti busken, som hade tjenat
mig till bakhåll. Det söker att qväfva mig, och
gripande häftigt tag i min hals, biter det med
obeskrifligt raseri. Halsen var emellertid skyddad
af rock-kragen och den tjocka kapuschongen.
"Med venstra handen söker jag att försvara mig och stöta
leoparden tillbaka, under det att jag med den högra
gör oerhörda ansträngningar för att komma åt den
under mig liggande jagtknifven. Leoparden griper
den förstnämda armen och genombiter den, oaktadt
ylleärmen, som betäcker den samma; han biter mig
förfärligt i ansigtet: en af hans kroktänder i öfra
käken bearbetar min panna, genomborrar näsan; den
andra kroktanden intränger i venstra ögonvinkeln
och krossar den öfra delen af kindbenet. Oförmögen
att med en hand afhålla det förskräckliga odjuret,
öfvergifver jag det fruktlösa sökandet efter min
jagtknif och griper med begge händerna om djurets
hals. Det griper då tag tvärt öfver mitt ansigte
och, inträngande sina rysliga tänder i mitt kött,
kommer hela min käke att krasa. Detta brak genljuder
så smärtsamt i min hjerna, att jag tror hufvudet hafva
blifvit fullkomligt krossadt. Mitt ansigte befinner
sig i leopardens gap, hvarifrån utgår en brännande och
stinkande andedrägt, som vill qväfva mig; jag håller
hans hals, hvilken har en hattkulles omfång och är
hård som en trädstam, och hoptryckande honom med
den kraft, som förtviflan gifver, aflägsnar jag det
förfärliga hufvudet från mitt. Han kastar sig på min
venstra arm, åstadkommer vid armbågen fyra djupa
hål. Utan den stora mängd kläder, som betäckte den,
skulle den hafva blifvit krossad som glas.
"Jag var fortfarande kullkastad på ryggen, vid
yttersta kanten af ravinen, med benen högt och
hufvudet lågt, och ofvan mig höll jag den, med
tassarne på mina ben, öfverhängande leoparden, hvars
förfärliga rytande kom araberna och deras boskap på
sexhundra stegs afstånd att darra som löf.
"Han söker att åter gripa mitt ansigte; jag stöter
honom tillbaka; men i ett ögonblick, då jag böjde
mig något litet, fattade han hufvudet och höljde
det fullkomligt i sitt breda gap. Dervid samlande
allt, hvad som återstod mig af kraft och vrede,
uti en yttersta ansträngning, lösgör jag mig, hans
tänder glida öfver min hjessa, hvilken de grymt
tilltyga; min vadderade kapuschong qvarblifver mellan
hans käftar. Jag hade upplyftadt honom med sådan
kraft, att han glider öfver mig utför den branta
sluttningen. Hans tvenne framben äro krossade; han
kan icke qvarhålla sig, utan tumlar rytande ända till
bottnen af ravinen.
"Slutligen fri – och det var ej mycket för tidigt,
försäkrar jag eder –, reser jag mig åter, i det jag
utspottar fyra af mina tänder samt en massa blod,
som fyller min mun; men jag tänker icke på min
smärta. Öfverlemnande mig åt det raseri, som hänför
mig, drager jag min jagtknif, och utan att veta hvad
som blifvit af djuret, söker jag det på alla håll,
för att åter börja striden (ty jag anser mig icke
länge öfverlefva mina sår). I denna ställning funno
mig araberna, då de anlände.
"De sade mig, att de fullkomligt hört leoparden,
hvars rytanden hade försatt dem i förskräckelse;
att deras boskapsdjur och hundar ej vetat, hvart de
skulle taga sin tillflykt; att de icke betviflade,
det han stred med mig, men att hvar och en trodde, att
han jemrade sig öfver sina sår, och att man icke hade
vågat utgå förr än då man icke mera hörde någonting.
"Törsten efter hämd och i synnerhet harmen öfver
att icke vara segrare i en strid, som jag så mycket
hade åstundat, beherrskade mig till den grad, att
jag nödvändigt ville återfinna besten, för att döda
honom eller låta döda mig. Araberna förde mig med
sig till sin by; de ville tvätta mitt ansigte och
förbinda mina sår; men jag motsatte mig detta och
lät föra mig till paktgodset Corso. Jag anlände vid
midnattstid. Ni kan sluta till bestörtningen bland
invånarne, hvilka om aftonen sett mig begifva mig
bort frisk och munter, och nu sågo mig återkomma med
ett hufvud, snarare liknande ett blodigt köttstycke
än ett menskligt ansigte!
"Den mannen, som hade transporterat mig på sin
mulåsna, begaf sig, enligt min önskan, strax åstad
att i Algier hämta doktor Bodichon, en af mina goda
vänner, till hvilkens vetenskap jag hyste odeladt
förtroende. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
