Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 76 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nattlig duell. (Fragment ur skildringen af en leopardjägares lif.) - Sala grufva. K. T-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Under det att de närvarande personerna å paktgodset
på mig slösade sina omsorger, med en klokhet
och välvilja, hvarför jag under hela mitt lif
skall blifva dem tacksam, begärde jag en spegel,
emedan jag önskade att sjelf kunna döma om mitt
tillstånd. Men man fruktade, att jag skulle blifva
allt för häpen vid att se mig, och låtsade ej finna
någon. Jag tog då ett ljus och gick, trots alla
invändningar, fram till en spegel. Min venstra kind
var lösryckt och hängde ned på munnen, lemnande
det krossade kindbenet blottadt; pannbenet syntes
äfvenledes på en längd af circa fyra tum; hvad min
stackars näsa angår, hvilken förut hade varit en
kroknäsa, så var den tillplattad, söndersliten och
tilltygad på ett förfärande sätt; jag var ryslig.

"De, som omgåfvo mig, voro ganska bedröfvade och
mindre lugna än jag. Jag läste i deras ansigten, att
de ansågo mig hemfallen åt döden. Jag sökte att trösta
dem, i det jag sade, att hjertat fortfarande var godt
och oskadadt; att vilddjuret icke hade förorsakat
mig någon fasa; att jag ofta hade sagt och upprepat,
att den skönaste dag i mitt lif skulle vara den,
då jag finge en sammandrabbning med en sårad leopard
eller ett såradt lejon, så mycket förtroende hyste
jag till styrkan hos min med jagtknifven beväpnade
hand. O, min Gud! förlåt mig denna vansinniga bön!

Strid mellan jägaren och leoparden.

"Nu, då jag läser eller hör berättas om någon af dessa
jagter, hvarvid man dödar alla slags vilda djur med
yxor och dolkar, kan jag icke afhålla mig från att
le. Är det möjligt att med något annat vapen än bössan
anfalla ett vilddjur af sådan styrka och vighet som
leoparden – ett djur, som väger två till fyra hundra
skålpund, och hvars tyngd mer än fyrdubblas genom
dess långa och häftiga språng – ett djur, som faller
öfver en, hastigare än blixten, och innan man hunnit
göra en rörelse? Hvem är då den herkules, som förmår
motstå ett sådant anfall?

"Oaktadt den försynens skickelse, som hade placerat
mig på den branta kanten af ravinen, oaktadt öfriga
gynnsamma omständigheter, som beskyddade mig, hade
jag, i fall leoparden haft ena ramen fri och färdig,
otvifvelaktigt varit förlorad. Om jag, under just
det tillstånd, hvaruti han befann sig, hade kunnat
beväpna mig med min knif, så hade jag icke mer velat
släppa den ur händerna; med en hand hade jag icke
haft nog styrka att stöta leoparden i från mig, med
den andra hade jag icke nog fort kunnat döda honom,
och hans förfärliga käftar skulle hafva krossat mitt
hufvud. Jag hade lycka, såsom man
ser. Men då jag ur en så förskräcklig strid undkom med
lifvet, så måste det, näst Guds hjelp, hufvudsakligen
hafva berott deraf, att jag inlade lika mycken ifver
i mitt försvar, som vilddjuret raseri i sitt anfall."

Sala grufva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>