- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
78

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sala grufva. K. T-n. - Drömmarnes land. Sagor af Richard Gustafsson. II. Svalorna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skäl under fordna tider kallats Svea rikes skattkammare och
yppersta klenod, synes af en 1810 på riksens ständers begäran
företagen undersökning, hvarigenom blifvit utrönt, att den på
de sista tre seklerna afkastat silfver till ett värde af 13,138,000
rdr specie, och som grufvan, ifall man får sätta tro till äldre
uppgifter, ifrån år 1400 till denna beräknings början, skall
hafva gifvit mer än dubbelt så mycket, så har den på de sista
fyra seklerna inbringat nära 108 millioner rdr rmt.

Grufvan lemnar årligen 12 à 1500 centner bly samt 140
à 150 centner silfverglitt.

Grufvans omgifningar äro ej särdeles inbjudande, men så
mycket mera tilltalande är sjelfva gruffältet, denna frukt af
seklers arbeten. Den del af det samma, som vår teckning
framställer, sjelfva öppningen till ett af de schakt, som nu
bearbetas, och der nedanom ruinerna af den igenrasade Herr
Stens-grufvan
visa oss, hvilka jättearbeten här blifvit utförda.
Anblicken häraf är anslående, mäktig, och tilltalar oss genom
det storartadt vilda, som naturen här danat, men som likväl
nödgats gifva vika för menniskans okufliga viljekraft. Likasom
till trots mot den styfmoderliga naturen framträder här och
der ur remnorna mellan de under tidernas lopp på hvarandra
hopade klippblocken en björk, måhända ej vresig utan orsak:
resande sig på den jordlösa klippan, lummig och grönskande, som
syskonen derofvan, ger han lif åt omgifningen, behag åt taflan.

K. T-n.


Drömmarnes land.



Sagor af Richard Gustafsson.

II.

Svalorna.

"Nu är jag här igen!" sade Dröm-Jan och knackade så
sakta på rutan, att det lät som om vinden förde en
syrenqvist mot glaset.

Sven var icke sen att skynda upp, men han hade så när
icke känt igen Dröm-Jan, ty han var så förändrad. Endast
sitt milda anlete hade han qvar, annars var han snarlik en
fågel, ty stora spetsiga vingar sutto på hans rygg.

"Nu ska’ det bära af på långresa", hviskade Dröm-Jan.
"Vill du vara med?"

Det var en fråga det. Sven ville lika gerna följa med
som han ville lefva. Men han var nyfiken och derföre frågade
han:

"Hvart skola vi fara?"

"Vi följa med svalorna, som hafva sina bon under takåsen",
svarade Dröm-Jan.

"Svalorna flögo sin kos i går och pappa sade, att de
foro till Italien."

"Ännu ha’ de icke hunnit långt, och om vi raska på, så
hinna vi nog fatt på dem", sade Dröm-Jan och tog fram ett
par stora vingar, som han fästade vid ryggen på Sven. "Nu
kan du flyga tio gånger så fort som en svala."

"Det vill jag pröfva på!" ropade Sven, och i ett nu flögo
de båda ut genom fönstret.

Ute var det natt och mörkt, men Dröm-Jan hittade vägen
fram öfver skogen, der de gula löfven höllo hvirfveldans med
höstvindarne, och öfver åkrarne, der den nysådda rågen gjorde
sig grön i den tron att det skulle blifva vår.

"Att flyga är ändå bättre än att rida", sade Sven och
slog några raska slag med vingarne, så att Dröm-Jan blef ett
stycke efter. Då skrattade Sven och seglade helt makligt fram
genom luften tills Dröm-Jan åter var vid hans sida.

"Nu är det inte tid att leka längre", yttrade Dröm-Jan.
"Hör du hur det qvittrar och piper under oss?"

"Ja, jag hör", svarade Sven, saktade farten och lyssnade.

"Det är svalorna, som hålla sin aftonbön innan de gå
till hvila."

"Ska’ vi då inte slå ner?"

"Jo, men var försigtig, så att du inte slår ihjel dig mot
någon sten."

De började båda att sänka sig ned genom rymden, allt
saktare, ju närmare de kommo till jorden. Sven höll på att
fastna med ena vingen i en grantopp, men Dröm-Jan hjelpte
honom, och snart suto de i kretsen af alla svalorna, som slagit
sig ner helt nära stranden af en stor sjö.

"God afton, små svalor!" helsade Dröm-Jan, och det
tycktes som om han var en förtrolig vän till fåglarne, ty de
voro icke alls rädda för honom.

"En rolig natt!" svarade en gammal svala, vippade med
stjerten och somnade. De andra gamla svalorna följde hennes
exempel, ty, sade de, "vi behöfva hämta krafter till den långa
färden i morgon." Men ungdomen, som alltid är lättsinnig,
ville icke gå in på att sofva, utan samlade sig i flock, för att
berätta historier. "Det måste vi höra på", sade Dröm-Jan.
"Du förstår väl svalornas språk?"

"Nej, jag har inte lärt mig det", svarade Sven.

"Det lär du dig på två minuter, ty det är så enkelt",
förklarade Dröm-Jan, och så togo de plats midt bland den
pipande skaran.

"Vet ni hvar jag är född?" började en af svalorna. "Jag
såg dagens ljus en vacker dag i tornet på ett slott. Aldrig
glömmer jag hur varmt och skönt det svarta taket var der
jag först fick hoppa omkring. Och när mor se’n lärde mig
att flyga, då blef det ändå gladare dagar. Ibland kretsade vi
omkring ett tempel i parken, ty der var det så godt om
insekter mellan träden. I templet satt ofta en menniska, en ung
herre, som alltid såg så blek och sorgsen ut. Det var
slottsherrn, sade mor. "Och hvarför är han så sorgsen?" frågade
jag. "Han säger att han ingenting har att lefva för." "Och
ändå är han så rik." "Han är mätt på allt och önskar sig
döden." Hur det var möjligt att inte vilja lefva när träden
voro gröna och när det fanns så godt om insekter att man
kunde äta två, tre flugor i minuten, det kunde jag inte begripa,
men mor, som var mera erfaren, sade, att lyckan beror på
ett förnöjdt sinne och det hade inte slottsherrn. En dag kom
den bleka mannen upp till oss i tornet. Mor trodde att han
ville göra oss illa och vi gömde oss derföre i ett mörkt hål
långt inne i muren. Men han såg icke åt oss, utan gick ut
på altanen och lutade sig öfver jerngallret. Der stod han
länge och stirrade långt bort i det blå. Slutligen hörde vi
honom sakta säga: "Lifvet är mig en plåga, hvarför skall jag
då spara det längre?" Han böjde sig ännu mera öfver gallret.
Bara en tum till och han skulle falla ned på den stenlagda
gården. Då stod jag inte ut längre, utan flög fram ur
mitt hål och började kretsa omkring honom. "Qvirivitt! se
på mig, jag är så glad!" ropade jag, och sedan han en stund
stirrat på mig, vände han sig bort från balkongen och gick
nedför torntrappan. Från den stunden blef slottsherrn gladare
med hvar dag och när mor och jag kretsade kring templet,
smålog han öfver att vi jemt ropade: "qvirivitt! se på mig
jag är så glad!" Dagen innan vi redde oss till flyttningen var
det bröllop på slottet och då stod glädjen högt i tak. Innan
jag for stämde jag möte med slottsherrn vid myrtenhäckarne
i Italien, dit han kommer efter med sin brud, för att sjunga
med mig: "qvirivitt! se på mig jag är så glad!"

Svalan slutade sin berättelse och alla åhörarne förklarade
med en näbb, att det var en mycket vacker historia. "Dess
största förtjenst är att den är sann," tillade berättaren och såg
rätt förnöjd ut, öfver att han lyckats roa sina kamrater.

"Nu är det min tur", sade en liten svalfröken och vände
hufvudet på sned, för att hon skulle se intressant ut. "Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free