Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska Jorsalafarare i fordna tider. G. H. M-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plundrade, utan sargade honom, så att han, för att
finna goda läkare (»balberare»), måste åter begifva
sig till Jaffa, derifrån han, på ett turkiskt fartyg,
lyckades att komma öfver till Cypern. Här blef han
än ytterligare hemsökt af olyckan, ty här afled hans
betjening, och han var sjelf nära döden, då en köpman
från Nederländerna fattade medlidande för den
svenske ädlingen och lät honom, på ett fartyg, föras
till Venedig. Der tillfrisknade han och blef,
ehuru han var protestant, antagen i storhertigens
af Florens tjenst. Den toskanska galerflottan
utförde åtskilliga sjötåg emot turkarna, och
Oxenstjerna deltog i dessa. Den tappre nordbon
fick tillfälle att bese en stor del af Medelhafvets
kustländer och förvärfvade sig derunder,
vid eröfringen af åtskilliga turkiska galerer,
byte och prispenningar till betydligt belopp.
Han uppträdde nu vid de norditalienska hofven
och besåg Florens, Parma och Rom samt begaf
sig åter till Venedig. Här vaknade med förökad
styrka reslusten, och han begaf sig till Orienten.
Det var 1616. Efter besök på åtskilliga märkvärdiga
ställen i Mindre Asien och på Arkipelagens öar, begaf
han sig till sjelfva Constantinopel, der han uppehöll
sig en tid, för att lära det turkiska språket. Det
tyckes likväl, som han icke egentligen hyst någon
vänskap för turkarne, ty följande året begaf han
sig på en landtresa djupare inåt Asien, genom Syrien
och Bagdad, till Ispahan i Persien. Det var då
krig emellan turkarne och perserna, och Oxenstjerna
reste, för att bivista fälttåget, till den
persiske scheiken, som hette Abbas den I:ste.
Han lyckades att vinna herrskarens vänskap och
följde honom under hela sommaren i kriget, tills
han återvände till Ispahan. Men Oxenstjerna
önskade fortsätta sina resor. Då han öfver
Schiraz och Ormus ämnade begifva sig till Indien,
insjuknade han tillika med sitt ressällskap, vid
pass 20 personer, hvaraf de flesta dogo. Knappt var
han sjelf återställd, då en listig turk falskeligen
anklagade honom och han blef kastad i fängelse.
Det var endast med stor svårighet och kostnad, som
han ur denna fångenskap blef lösgifven. Emellertid
måste han, både för denna motgång och för sjukdomens
skull, från det Indiska Hafvets kust återvända till
Ispahan, der han åter vistades någon tid vid hofvet.
Derifrån reste han (1618) öfver Bagdad och Babylon
till Aleppo, samt derefter genom Damascus till
Palestina och Jerusalem. Å nyo besåg han de heliga
orterna, men här träffade honom åter det missödet
att blifva fängslad. Han ansågs nämligen för en
spejare. Men han lyckades äfven denna gång att
med penningar friköpa sig och for till Bethlehem,
derifrån han besökte Döda Hafvet och Gaza samt anlände
till Egypten. Sedan han besett pyramiderna,
mumiernas grafvar m. m., tog han vägen öfver
Alexandria till Sidon och Tyrus, samt återkom
slutligen till Italien, till Genua och Venedig.
Nu fortsatte han sin resa genom Europas flesta länder,
äfven Spanien och Portugal, Frankrike och England,
samt ankom, genom Tyskland, i Augusti 1620 till
Sverige. Der blef han genast af Gustaf II Adolf
utnämnd till kammarherre, följde konungen
i några år och anställdes i flera diplomatiska
värf. Han var generalguvernör i Liffland och
slutligen riksråd. Han afled 1643, och det
kan anföras såsom en märkvärdighet, att hans enka,
Margareta Brahe, som sedan gifte sig med grefve Johan
Oxenstjerna, den store rikskansleren Axels son, äfven
öfverlefde denne och slutligen för tredje gången blef
förmäld, och då med en tysk landtgrefve, Fredrik
af Hessen-Homburg, hvilken var 30 år yngre än hon.
Hon dog 1669, i en ålder af 63 år.
Det tilldrog sig att en fattig, småländsk bondeson
också blef en af Sveriges Jorsalafarare. Han
hette Truls och tog sig, efter sin födelseby Kåremo
tillnamnet Kåhre. Emedan han var begåfvad med en
utmärkt sångröst, skaffade han sig sin föda genom sång
utanför portarne i staden Calmar, och arbetade sig,
såsom den tiden icke var ovanligt, till student i
Upsala. Der erhöll han ett stipendium och begaf sig
ut på resor. Sedan han besökt Lissabon och derefter
både de afrikanska och europeiska Medelhafskusterna,
begaf han sig inåt österländerna. Här besökte
han Libanon och kom, öfver Palmyra och Euphrat,
till Jerusalem 1643. Truls Kåhre hade således
blifvit Jorsalafarare. Med en stor karavan af 600
kameler följde han från Jerusalem, genom Arabien,
till Egypten.
Kosan togs derifrån till Grekland, och från Athen
kom han till Rom. Der fick han se ett påfveval,
nämligen Innocentius den tiondes. Nu reste han öfver
Florens till Paris och besökte derifrån England och
Holland. En fransysk resident, som skulle resa till
Sverige, antog honom till tolk, och med denne ankom
han till Stockholm sjelfva julafton 1645. Han förblef
nu i fäderneslandet och utnämdes redan följande
året till rådman i Stockholm. Han tjenstgjorde vid
hufvudstadens domstolar såsom assessor och slutligen
som preses, till sin död 1672.
En annan jurist, som
slutligen dog såsom borgmästare i Arboga 1726, lärer
äfven varit Jorsalafarare. Han hette Johan Petre.
Om professor Michael Enemans resor är mera bekant,
emedan han efterlemnat några märkliga bref, ehuru
han icke hann att fullborda någon särskilt
resebeskrifning. Han var rådmansson ifrån Enköping
och blef vid 16 års ålder student i Upsala. Jemte
det han studerade teologien, fattade han en särdeles
håg för de österländska språken. Han lyckades
vinna medicine professorn Olof Rudbeck den yngres
vänskap och bodde såsom student tre år i hans hus.
Denne professor, »en stor son af en ej mindre stor
fader», såsom det heter om honom, var en utmärkt
kännare af de österländska språken, likasom han var
en utmärkt läkare, och den unge Eneman erhöll af
honom enskild undervisning jemte tillträde till
hans bibliotek och samlingar. Men det fanns en
särskild dragningskraft till Olof Rudbecks hus, der
hans dotter Catharina hade gjort intryck på den
unga Enemans hjerta, och han lyckades äfven vinna
hennes. Då han skulle disputera, valde han till
ämne: Om Christi graf (de Sepulchro Christi) ehuru
han visserligen icke då kunde föreställa sig, att han
skulle personligen få skåda den heliga grafven.
Han blef prestvigd 1706 och begaf sig samma år
utrikes. Först reste han till Greifswald, der han
ett helt år sysselsatte sig med teologiska
studier. Derifrån skref han till Rudbeck
och helsade till »gunstigsta fru doctorinnan»
och »samtelige dygdige jungfrurne». Han har
åtskilligt ät förmäla om tvenne disputationer, den
ena om Simsons åsnakindbåga (de maxilla Samsonitica),
den andra om Simsons räfvar. Äfven berättar han,
att en professor Palthenius blifvit förlofvad med
en borgmästaredotter, men endast med vilkor, att
han, emedan hon var af adlig börd, måste låta adla
sig, då han ändrade namnet till von Palthen.
Man äger några flere af Enemans bref till hans
blifvande svärfar, och åtskilliga drag torde kunna
intressera våra läsare. Vi finna af dessa bref,
att han om våren 1707 begaf sig till Leipzig, der
han fick hålla en profpredikan för konung Carl
XII, och derefter till Alt-Ranstadt, då han blef
utnämd till notarie i fältkonsistoriet. Då konungen
om hösten samma år begynte sitt förnyade tåg till
Ryssland, medföljde Eneman. Åtskilliga drag om
kriget förekomma i hans bref. En turkisk aga med
sitt följe hade, såsom sändebud från sultanen, besökt
konungen. Eneman skrifver derom, att turken fick i
föräring 800 dukater, »men till någon allians var han
intet kommen, ej heller har Hans Majestät någonsin
beqvämat sig till förbund med de otrogna emot sina
fiender» (pacta cum infidelibus contra suos hostes).
Carl tänkte väl icke då, att han skulle behöfva
ett sådant förbund! För öfrigt skrifver Eneman,
att han icke kommit till någon större stad än
Warschau och der icke kunnat fråga efter biblar
och andra böcker. »Hos munkar i klostren och prester
i byarne har jag alltid sökt, men aldrig kunnat
finna. Här är en stor ignorantia och stora idioter
i klostren och på landet.» Han säger, att »presterna
icke kunna ett latinskt eller grekiskt ord». I det
svenska lägret infann sig en gång en Lubomirski,
som varit missionär i China i 12 år. Han hade fått
kunskap om lutherska läran och öfvergick högtidligen
till den samma i hofkonsistorium. Han erhöll af
konungen och de förnämsta generalerna penningar
och ämnade begifva sig till Stockholm och Upsala.
Eneman hänvisade honom till Rudbeck, som
skulle »få discurera med honom uti lingua Chinensi».
Svenska arméns tåg skred allt djupare inåt Ryssland.
»Detta skrifver jag på fältet på knäen», heter det,
»efter min vagn och hela hofvets bagage är efter
oss ännu och lära knappt få det på en dag till oss än.
Jag börjar nu så smått att kunna lefva i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
