Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook. - Morkullan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Communi [1]. Men de kännas derpå, att de tro hvar man af
stort snille vara galen. Det torde nu låta sig göra, att äfven
mot dessa smädare och smädelser uppställa några lagar. Mot
den första eller ryteriet blir då lagen denna, som är den
enda för rytare begripliga: ’Ryta kan en best, skria kan
en åsna, råma kan fänaden’, hvilket nämligen vill säga, att
’allt det väder, som kan komma ur det största villdjursgap,
bevisar intet mer, än att det var ett fanders stort gap,
hvarur det kom’. Besynnerligt nog är, tvifvelsutan, att stora
hopar af menniskor finnas, för hvilka deras egen natur icke
stiftat någon högre lag, än denna enkla: ’när ett nöt ramar,
så ramar all fänaden’, och det ofta, när sådant af stora hjordar
sker som bålast, man ej får annat skäl dertill, än detta: ’ty
den der kladdige stuten råmade först!’ – Lagen mot grineri
åter måste vara något djupsinnigare, emedan grineriets arghet
är en mera konstig. Denna lag, lika evig, grundfast, klar och
vidsträckt, som förnuftet och verkligheten, lyder fördenskull
så: ’detta är detta’; eller ’hvar sak för sig’ ... Lag i
afseende på fånar kan egentligen ej skrifvas, emedan de föras
blott genom vana och andras exempel. Man skulle dock kunna
för dem, på deras jollerspråk, omskapa den mot rytarne gifna
lag, så här: ’en krukas ton, om hon ock vore den största af
krukor, ja, om man kallade henne riks-kruka, kan ändå aldrig
vara något mera, än – en krukas ton’." –
Nu trädde Leopold inom stridsarenan för den gamle Kellgren
och mot den ovettige Thorild, för den gamla skolan mot
nyhetsmakeriet, med en motskrift: "Den nya Lagstiftningen i
Snillets verld, något litet i fråga
satt: eller anmärkningar vid skriften
Kritik öfver Kritiker, ställda till
Författaren deraf". Denna skrift
utgjorde en ganska väl förtjent
tillrättavisning af Thorilds ofta orimliga
paradoxer, och bitande yttrar den:
"Om det ironiska löjet någon gång
förutsätter arghet och vett,
ehuru aldra oftast blott det senare;
så behöfs, för att vara en hjelte i
det plumpa, deremot inga andra
egenskaper, än arghet och dumhet;
men dessa oåtskiljeliga".
"Svenska vitterhetens häfder",
säger Atterbom, "torde ej kunna
framvisa någon tidrymd, då en
lifligare polemisk skriftvexling hunnit
föras inom så få veckor." Det var i medlet af Januari, 1792,
som sista häftet af "Kritik öfver Kritiker" utkom och i slutet
af samma månad Thorilds skrift: "Det enda nödvändiga för
ett rikes finanser". Thorild utgick i den samma från
handelsfrihetens synpunkt och uttalade för sin tid ovanliga sanningar,
såsom; "All handels geni består endast i att köpa till det
lägsta och sälja till det högsta. Tala om moralen i ren och
öppen handel, i penningars värden, är som att tala om moralen
i matematiken. Det visar en mans själ och snille, hvilken lefvat
så inhyses i denna verlden, att han aldrig lärt känna den utan
genom en postilla." Gentemot konungens tilltag att kasta under
sig banken, yttrade Thorild, att en regering, genom
riksgäldssedlarne, handlar på kredit med dem, som gifvit värden i
tjenster och varor, och att det fordras, för att uppehålla dessa
sedlars värde, att de äga, hvad man kallar allmän kredit.
"Denna publika kredit, i sitt rena och högsta begrepp, är ej
annat än kloka medborgares visshet på den allmänna säkerheten.
Det enda nödvändiga är således att upprätta denna
visshet. Den stiger, i samma mån det blifver lag i stället för
makt. Då jag med lag menar hvar och en rätt, klart och
genom allas förnuft bestämd och helgad ordning. Denna visshet
finnes ofta i en republik ... Den kan aldrig befallas. Hvaraf
är klart, att intet snille, ingen storhet, ingen makt kan gifva d
denna visshet, utan helt enfaldigt de allmänna sakernas goda
stånd." Den konungske Leopold kunde svårligen vederlägga
dessa riktiga satser; men han, för att tala med Thorild, sökte
i stället att grina ut dem i en motskrift: "Bref till den store
och märkvärdige författaren Th*, hvilken, efter att hafva gjort
sin Lagstiftning i Vitterheten, gick och gjorde sitt Nödvändiga
i Financerne", hvars bitande slutord lyda: "Intet visar bättre,
än priset på edra skrifter, att allt gäller, hvad det kan gälla,
och af edra arbeten öfvertygas man om eder andra grundsats,
att allt faller till hvad det kan falla."
Denna Leopolds motskrift utkom i medlet af Februari,
och redan i slutet af samma månad var Thorild färdig
med sitt dräpande svar: "Upplysning om Handelns
sanna Frihet, om vigten af Principer uti allt, och
om Publikens höga rätt att dömma". I begynnelsen
af Mars utgaf Leopold sin nämda utförliga skrift
mot Thorilds vittra lagstiftning, och genast efter
medlet af samma månad Thorild sitt deremot riktade
"Svar på Luntan emot Lag och Rätt i Vitterheten eller
ABC i Vett och Heder"; härvid ej till förgätande,
att under dessa samma tre månader förekom, utom andra
ströskrifter af anhängare och motståndare, äfven ett
småkrig i tidningsuppsatser, såsom Thorilds artiklar:
"Om brutto, netto och thara i litteraturen", "Om
höfligheten" etc.
Fasan öfver det konungamord, hvarmed man fläckade
Sveriges främsta scen så väl som dess historia,
gjorde ett afbrott i denna lifliga pennfejd.
Thorild insåg nu äfven, att det här för
fäderneslandets bästa gällde annan kamp, än den
vittra, hvarför han började mer och mer egna sig åt
det uteslutande politiska skriftställeriet.
För denna öppnade hans nitiske anhängare, läkaren
Philipson, plats i ett nyutgifvet blad: "Patrioten",
der Thorilds verksamhet likväl icke skulle blifva
långvarig. Hans sista vittra skrift var en liten
afhandling: "Om Efterhärmning", hvilken behandlar
sitt ämne närmast i afseende på vitterheten, men
äfven med allmännare tillämpningar. Leopold bemötte
den först i "Stockholms-Posten" med en recension
och sedan i sin egen tidning "Extra-Posten" med en
sjelfständig artikelföljd: "Om Imitationen".
Emellertid hade Gustaf III, såsom vi nämt,
afträdt från skådeplatsen och efterföljts af den
nye regenten, hertig Carl, hvars både hufvud och
högra hand Reuterholm var. Nya qvastar sopa bäst,
och så äfven med nya regenter. Hertigen lät utfärda
en ny tryckfrihetslag, som upphäfde de af Gustaf
III på sista tiden gjorda inskränkningarne. Allmän
glädje rådde häröfver, och Lidner och Thorild egnade
gemensamt regenten ett qväde:
Re’n kring Europa ryktet ljungar,
Att Sverige styres af en Gud:
Re’n blekna alla svaga kungar
Vid glansen af så höga bud.
Sjelf firade Thorild honom och hans tryckfrihetslag
i en särskilt tacksång, hvilken såsom "Tillegnan
till H. K. H. Regenten" ställdes framför den lilla
juridiskt-politiska boken "Mildheten".
Den 11 Juli 1792 utfärdades nämda förordning,
och genast uppstodo en mängd blad, hvilka spredo
det från Frankrike kommande talet "Om Menniskans
Rättigheter", om icke med synnerlig talang, desto
mera med kraft. Samma dag tryckfrihetsförordningen
kungjordes, utkom en öfversättning af Payne’s bok:
"Rights of Man". Men redan vid slutet af samma år
var regeringen mätt på sin liberalism, hvartill
äfven bidrogo de gräsligheter, till hvilka franska
revolutionen under senare hälften af detta år urartade
och som satte skräck i alla maktägande.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
